Dygdetik

Internetuppkoppling fixade sig ganska snabbt, men att hitta någonting att blogga om har varit trögare. Men eftersom jag nu ändå ska läsa en kurs om dygdetik, och har lite halvt om halvt läst in mig på det under veckan, tänkte jag skriva lite om det. Men som med alla etiska teorier så finns det alla upptänkliga varianter, så det får bli lite förenklat.

I dess mest "revisionistiska" form, det vill säga den som tydligast utgör ett avståndstagande från den uppdelning mellan deontologi (Kant, pliktetik) och utilitarism som varit allenarådande 1900-1950 inom den analytiska sfären, förkastar dygdetiken helt den frågeställning som de två andra teorierna sysslat med: hur bör jag handla? (Deontologi: handla i enlighet med en moralisk lag. Utilitarism: maximera nyttan.) utan ställer sig frågan: vilket slags människa ska jag vara? Vilken karaktär ska jag ha? Frågor om "rätt" och "fel" blir meningslösa, eller åtminstone utan svar, medan frågan om vad man bör göra eller undvika blir instrumentell: om personen P har intresse I och handlingen H främjar I så bör P göra H om hon vill främja I. Frågan: vad bör P göra? ges alltså inget fast svar, utan det beror på innehållet i I. (Detta är en mycket grov förenkling.)

Min poäng är att detta är det verkligt tilltalande med dygdetiken: den gör det möjligt att bedriva moralfilosofi även om man, som jag, råkar vara en moralisk skeptiker. Men problemen hopar sig snabbt. Det stora problemet är vilket slags person man egentligen ska vara. De ganska många dygdteoretiker som söker sig tillbaka till Aristoteles för inspiration söker svaret i en teori om människans blomstring: Aristoteles hävdar i korthet att människans mål är att handla i enlighet med det högsta goda, det högsta goda för oss är lycka (eudaimonia, som mer har innebörden blomstring/fulländning), och det uppnår vi genom förnuftig själslig verksamhet i enlighet med dygd. Dygderna är lite olika (rättvisa, mod, måttfullhet, vänskap, frikostighet osv.), men enligt Aristoteles själv är de högsta dygderna de intellektuella, och det bästa livet är det intellektuella, där man kontemplerar de eviga, teoretiska sanningarna (sanningar som inte kan vara annorlunda, t.ex. matematiska).

Jahaja. Egentligen är det nog inte orättvist att säga att just denna del av Aristoteles etik i mångt och mycket ignoreras av moderna dygdteoretiker, som mer fokuserar på de dagliga dygderna (rättvisa, vänskap osv.) Men problemet är att man ibland får svårigheter med att förklara varför folk ska ha de här dygderna. Visserligen känner en riktigt dygdig person glädje när hon utövar dygden (enligt Aristoteles uppvisar en annan person endast viljestyrka, men inte dygd), men det är inte för glädjes skull som vi ska vara dygdiga, det är för att förverkliga oss själva. Vilket ber om frågan: varför ska vi förverkliga oss själva? Åtminstone Martha Nussbaum har mig veterligen inget bra svar på frågan. Aristoteles själv verkar luta åt att frågan är meningslös: personer (yngre athenska män av god börd) som har fått en korrekt uppväxt vet med sig att dygden är det högsta goda, det som ska uppnås, medan andra (kvinnor, tölpar) inte kan veta detta. Detta är bara ett av många exempel på hur djupt rotad Aristoteles är i sin tids grekiska föreställningsvärld, en commonsensefilosof om någon, vilket gör att man ganska lätt hamnar i anakronismer när man ska försöka utgå från Aristoteles idag. Detta bekymrar sällan filosofer, men desto mer idéhistoriker.

Något som jag försökte göra i min C-uppsats i praktisk filosofi var att visa på hur de aristoteliska dygderna skulle kunna motiveras för självintresserade, rationella agenter genom evolutionär spelteori. Även om man inte vill köpa just det resonemanget så är det ändå klart att en teori om det goda livet för oss människor blir endast så innehållsrik ("tjock" på filosofspråk) som vi människor gör den till. Många dygdetiker riskerar att framstå som ganska moraliserande (vad nu det bokstavligen ska betyda) om de förespråkar ett livsideal som de flesta inte skulle vilja nå upp till. Vår status som biologiska varelser gör att det ofta går att säga någonting om vad ett gott mänskligt liv skulle innehålla (nog med mat för att överleva, till exempel, för den som inte håller med torde redan ha svultit sig till döds), men är det verkligen sant att vi alltid hellre skulle vilja vara matematiker (om vi kunde) än lastbilschaufförer, affärsmän eller statsvetare?

Jag var på väg att ställa den retoriska följdfrågan: skulle vi vara lyckligare? Men jag kom på att denna fråga kanske inte är relevant. Vi kanske lider av en sjukdom, till exempel demens, men vi känner oss samtidigt lyckliga, kanske till och med ovetande om att vi har sjukdomen. Vi kanske till och med känner oss lyckligare än vad vi skulle göra om vi levde ett ganska vanligt liv, med vardagens livspussel och slit i stålverket. Men jag tror att de flesta av oss ändå hellre skulle leva detta vanliga liv än att vara dementa, och detta är någonting som ger dygdetiken mycket av dess intuitiva kraft: vår vilja att bygga ett komplett och fulländat liv, där vi förverkligar vår kapacitet, hellre än att bara nå njutning och behovstillfredsställelse.

Det publiceras ibland undersökningar som visar att vi inte är lyckligare idag än för X antal år sedan, trots att vi har blivit X kronor rikare, lever X år längre, osv. Det är en tanke som slår mig först nu, men jag tror att just vår vilja att förverkliga oss själva är det som underligger mångas (åtminstone min) reaktion mot dessa undersökningar, nämligen att jag ändå inte skulle vilja gå tillbaka till det som var förr, att jag ändå tycker att detta samhälle utgör ett framsteg. Sedan behöver inte ökad rikedom vara detsamma som ökat självförverkligande. Men det kan vara så att de går hand i hand, åtminstone i ett liberalt samhälle. Dygdetiken, särskilt när den grundas på en ganska tjock teori om det goda livet, får ofta stå i motsats till det liberala samhället, där staten inte främjar en viss uppfattning om det goda, och där människans möjligheter att förverkliga sin ekonomiska vinning får stort spelrum. Men denna konflikt kan vara något mindre än dygdteoretikerna själva inser.