Filosofiska problem och kvinnlig könsstympning

Fredagens institutionsseminarium på filosofiska institutionen bestod i en föreläsning av John Hawthorne, innehavare av den prestigefyllda Waynfleteprofessuren i metafysik vid Oxford (av någon anledning känns det väldigt Harry Potterskt), om ämnet "Namn". Jag förstod ganska lite, men hursomhelst: när vi gick ut för en curry efteråt hamnade jag bredvid Hawthorne, och han lanserade två filosofiska tankenötter för bordsgästerna:


1) Tre personer får sina ansikten målade med blåfärg och placeras på en öde ö. De vet inte vilken ansiktsfärg de själva har, men de kan se de andras. De diskuterar heller inte sin ansiktsfärg med de andra. Det enda de vet är att om deras ansikten är blå, så måste de begå självmord samma natt som de får reda på detta. De är också fullständigt rationella, de känner till att de andra är fullständigt rationella, de känner till att de andra vet att de är fullständigt rationella osv osv. En dag ringer de efter pizza, och när pizzabudet kommer säger han: "Åtminstone en av er har ett blått ansikte." Detta är den enda information de får om sin ansiktsfärg. Den tredje natten begår alla självmord. Varför då?


2) 100 personer hålls i ett läger, och får reda på att följande kommer att hända nästa dag: de kommer att radas upp på ett sådant sätt att de står på linje, den ene framför den andre, så att alla kan se alla som står framför dem, men ingen kan se dem som står bakom honom. En hatt kommer att sättas på deras huvud, och hatten kommer antingen att vara svart eller vit. De kommer inte att kunna se vilken färg deras hatt har. All kommunikation är förbjuden. Hattarnas färger bestäms slumpmässigt. En mördare kommer nu att gå längs ledet, med början bakifrån, och fråga samtliga vilken hatt de har. De kan som sagt se vilken hatt den som står framför har, men inte sin egen eller bakåt. Om de svarar rätt färg kommer de att överleva, om de svarar fel kommer de att dödas. Det finns en strategi för vem som ska svara vad, som kommer att rädda åtminstone 99 liv. Vilken då?


Även professionella filosofer, måste det erkännas, hade väldigt, väldigt svårt att klara dessa problem...


Nu till ett annat ämne: vid torsdagens läsecirkel i global rättvisa kom vi in på problemet: är kvinnlig könsstympning (FGM, female genital mutilation) ett brott mot de mänskliga rättigheterna? Spontant var vi alla rörande överens om att så var fallet, men det visade sig vara lite mer komplicerat än det kan verka. Varför begår någon överhuvudtaget kvinnlig könsstympning? Svaret verkar ofta vara: inte av illvilja, utan därför att de kulturella normerna i de samhällen som praktiserar FGM kräver detta. Enligt vissa tänkare, såsom Thomas Pogge, skulle det i sig betyda att FGM i sig inte är en MR-kränkning: MR-kränkningar utförs av stater, inte av enskilda människor, och det är inte praktiken FGM i sig som är en MR-kränkning, utan den relevanta statens oförmåga att sätta stopp för det. Enskilda medborgare gör sig skyldiga till MR-kränkningar endast i den mån man bidrar till att upprätthålla en statsmakt som inte kan sätta stopp för sådana handlingar. En sådan ståndpunkt verkar väldigt problematisk, men även om man erkänner att enskilda individers handlingar kan utgöra MR-kränkningar återstår följande invändning: anta att en mor sätter sin 12-åriga dotter på bantningskur, med hänvisning till att detta är vad som krävs av de kulturella normerna i hennes samhälle. Vi skulle kanske mycket väl gå med på att detta är ett fall som har likheter med kvinnlig könsstympning, eftersom könsmaktsordningen som finns både i Östafrika och i västvärlden har samma strukturella utseende, låt vara att bantning inte är lika allvarligt som FGM, men är det en MR-kränkning? Med ledning av Nussbaum kastade jag här fram invändningen att FGM säkerligen är ett större problem, därför att det permanent inskränker individens förmåga att leva ett gott liv, vilket bantning inte gör, men den föll inte i god jord. Den specifika mänskliga rättighet som sägs kränkas av FGM verkar vara människans rätt till sin egen person, till kroppslig integritet, men denna rättighet verkar ju kränkas ganska ofta i uppfostringssyfte. Konceptet "barnens rättigheter" är, så vitt jag förstår det, något mindre omfattande än MR per se, och skulle vi vilja inskränka föräldrarnas möjlighet att agera i sina barns intressen, även i fall då barnen själva, när de har blivit vuxna, håller med om att föräldrarnas agerande varit rätt (vilket skulle kunna vara fallet i en del samhällen som utövar FGM)? Ni som läste mitt inlägg om manlig omskärelse vet att jag generellt inte anser detta, men det väcker en hel del problem.


Man skulle nu kunna peka på förekomsten av förtryckande strukturer som stöd för att FGM faktiskt utgör en MR-kränkning, eller åtminstone att det är ett uttryck för strukturer som i sin tur kränker folks rättigheter. Men då kom invändningen: låt oss tänka oss att en ung kvinna fritt kan välja mellan att bli omskuren eller inte. Om hon väljer att bli det, kan hon få en make och fungera som en normal medlem av samhället, medan hon riskerar att stigmatiseras om hon väljer att inte bli det. Låt oss nu betrakta en person i ett västerländskt samhälle som väljer att inte tvätta sig. Om han väljer att tvätta sig kan han fungera som en normal medlem av samhället, medan han riskerar att stigmatiseras om han väljer att inte tvätta sig. Tvättar vi oss verkligen för att vi vill göra det, eller för att vi känner att vi måste? Även om vi upplever att vi tvättar oss för att vi vill det, vill vi det förmodligen eftersom vi har socialiserats in i ett visst normsystem, och denna socialiseringsprocess är väl inte formellt annorlunda jämfört med det normsystem som råder i vissa samhällen i Östafrika? Vid denna punkt påpekade jag att det inte alls är helt klart att vi bör stigmatisera icke-badarna: John Stuart Mills On Liberty kan ju läsas som ett enda långt försvar för excentrikerns rätt att leva i samhället på lika villkor som andra. Det går att ha mer eller mindre omfattande normsystem, och den kritik som framförs av liberaler, postkolonialister, feminister och queerteoretiker visar väldigt tydligt på att många av de normer som samhället skapar är just sociala konstruktioner, som vi kan överge om vi vill, och i jämförelse med Mills viktorianska 1800-talssamhälle är vårt samhälle förmodligen tolerantare. Men frågan kvarstår: talar vi om en kränkning av mänskliga rättigheter?

Såhär i efterhand, när jag funderar på det, skulle jag nog ändå vilja säga att kvinnlig könsstympning är ett bra exempel på en MR-kränkning, men att fallet ändå belyser en del av de problem som faktiskt vidlåder MR-begreppet i den politiska diskursen. För att gena förbi en del av problemen och göra en lång historia kort: vi kan identifiera ett spektrum av valsituationer, där individer för att uppnå vissa saker måste avstå från andra. I Kina kan alla säga vad de vill, men de måste räkna med att hamna i fängelse efteråt. Men de har ett val. I Östafrika kan du (kanske) välja att inte könsstympas, men då kan du inte gifta dig. Men du har ett val. I Sverige kan du välja att inte tvätta dig, men då kan du inte umgås med vanliga människor. Men du har ett val. En filosof som Robert Nozick skulle nästintill vara tvungen att säga, att om ingen man i byn ville gifta sig med dig om du inte var omskuren, men om det var du själv som valde att omskäras, då var ditt val fritt och inbegrep ingen kränkning. Eller? Jag är inte helt säker, men poängen är att gränsen mellan fria och ofria val verkar suddas ut, och jag tror att det var det som påpekades under seminariet. Alltså måste vi söka efter en definition av vilka valsituationer som ska vara acceptabla eller inte som mer fokuserar på innehåll än på graden av tvång, jämfört med dagens diskurs.

För att återkomma till Nussbaum igen: jag (och, fast inte i samma termer, Nussbaum) har ganska länge valt att betrakta mänskliga rättigheter som ett slags juridisk strategi: att säga att X:s rättighet till Y är en MR innebär inte att man säger att denna rättighet är någonting som är objektivt existerande, utan bara att man anser att alla legitima stater rimligen bör förse människor med det som denna rättighet täcker, i den mån de kan, relativt förmåga och andra åtaganden.* Nussbaum och Sen skulle uttrycka det så, att alla människor bör ha vissa förmågor, som är nödvändiga för att leva ett gott (och fritt) liv, och att stater som inte förser dem med dessa förmågor, i fall de inte kan skaffa dem själva, trots att staterna skulle kunna göra det, kränker dessa människors möjlighet att leva ett gott och värdigt liv. Och eftersom dessa förmågor anses vara desamma för alla människor, blir det lämpligt att tala om mänskliga rättigheter. Enligt denna teori blir det lättare att dela in de tre valsituationerna ovan i MR- och icke-MR-kränkningar: den valsituation folket i Kina står inför är mellan att överhuvudtaget inte kunna röra sig fritt (eftersom man sitter i fängelse) eller inte kunna ge utlopp för sina tankar och åsikter; om du är i Östafrika har du att välja mellan att inte kunna bilda familj, och att inte kunna bestämma själv över din sexualitet och din egen kropp; om du är i Sverige har du att välja mellan att inte kunna umgås med andra människor och att inte få bada. Nu skulle man ju kunna lemma in det sistnämnda i kategorin "att inte kunna bestämma över sin egen kropp", men jag tror att människor, nästan oavsett var de bor, inte skulle anse att förmågan att få bada mer sällan än ett par gånger i veckan utgör en omistlig del av ett gott mänskligt liv. Men poängen här är att vi definierar och legitimerar mänskliga rättigheter i andra termer, och det tror jag är det enda rätta: eftersom mänskliga rättigheter inte bygger på Gudsgivna, objektivt existerande rättigheter och förpliktelser kan de endast bygga på sådant som vi själva kommer fram till att vi vill respektera och skydda. Herregud vad långt detta inlägg blev.

*Likaledes, att anse att någonting är en juridisk rättighet överhuvudtaget innebär inte att man anser att denna rättighet är en mänsklig rättighet. LUF Uppsala har haft hårda duster om huruvida handikappanpassning ska ses som en rättighet eller inte: motståndarna har hävdat att man inte kan ha positiva rättigheter överhuvudtaget. Jag har landat i att jag tycker att diskussionen är något felformulerad, och att man visst kan uttrycka det så, att funktionshindrade har rätt till handikappanpassat boende: det är ett sätt att formulera det juridiska förhållandet, att envar funktionhindrad som så begär, ska ceteris paribus förses med handikappanpassat boende. Det innebär ingenting metafysiskt. Sedan behöver man ju inte hålla med i sakfrågan, men det är inte så jag har uppfattat att diskussionen har gått.