onsdag 31 oktober 2007

Svensson och frihetens grundvalar

Mattias Svensson går i senaste numret av Liberal Debatt (som för övrigt innehåller ett bidrag av undertecknad) till storms mot socialliberalismen. Jag trodde att jag för tillfället var färdig med mänskliga rättigheter efter gårdagens inlägg, men så dyker det här upp. Låt mig säga två saker först.

(1) Jag är inte socialliberal, så jag delar en hel del av Svenssons kritik mot socialliberalismen. Framför allt är det synd att det som brukar kallas "liberal egalitarianism" har fått en så stark ställning dels i analytisk moralfilosofi, och dels i Folkpartiet, att den nästan tränger ut alla andra former av liberalism.

(2) Syftet med Svenssons artikel verkar vara att kritisera socialliberalismen. Fair enough. Men det jag vill kritisera är Svensson: vad ska han ha istället? Ett långt citat:

Socialliberalismens bidrag till frihetsdebatten är teorin om positiv frihet, ett luddigt och vitt begrepp som handlar om att staten aktivt ska gripa in och korrigera människors frivilliga sociala och ekonomiska interaktioner. Tanken är att staten kan och ska spela en aktiv roll i att göra människor inte bara fria i liberal bemärkelse, utan även gladare, tryggare och klokare.

Rättighetsteoretiskt innebär detta sätt att resonera att människans rätt till ekonomisk och social frihet - med institutionella garanter som äganderätt, fri konkurrens, näringsfrihet, yttrande- och associationsfrihet samt fri rörlighet över nationsgränser – kompletteras med positiva ”rättigheter” till exempelvis bostad, arbete, kultur, fritid och en viss inkomstnivå. Det finns dock en oundviklig konflikt i att dessa ”positiva rättigheter” alltid tillgodoses på någon annans bekostnad. Någras grundläggande frihet, äganderätten till resurser de förvärvat eller näringsfriheten att anställa vem de önskar kränks för att tillgodose andras ”rätt” till inkomst eller arbete som de inte gjort sig förtjänta av. Ju fler positiva ”rättigheter”, desto mer måste staten kränka allas lika rätt till frihet i den liberala bemärkelsen.

Istället för att se en konflikt i detta anser sig socialliberalen vara (d)en person som är skickad att balansera den negativa och positiva frihetens motsatta principer. Här finns ledtråden till varför den socialliberala principen är väsensskild från den liberala frihetstanken. För liberalen är friheten varje människas rättighet, och utgångspunkten för politikens uppdrag och begränsning. För socialliberalen är friheten något som möjligen kan utkomma som resultatet av överväganden mellan motsatta principer. Detta kräver att någon utför detta övervägande innan friheten kan uttolkas och levereras. Det är rollen som denna någon, som socialliberalen intar.

Men om friheten måste överprövas, om den bara finns som resultatet av en (tänkt) makthavares vägande av människors frihet gentemot varje annat värde han eller hon önskar stoppa in i kalkylen, då är friheten inte var människas rätt att hävda mot stat och överhet, utan tvärtom något man (eventuellt) beviljas av dessa. I den pragmatiska ambitionen att sammanväga motsägande frihetsprinciper landar socialliberalen i att etablera en principiell statlig överhet över människans frihet. Detta gör socialliberalen väsensskild från liberalen.


Citatet blir så långt, därför att Svenssons egna idéer finns utspridda lite varstans. Svensson verkar betrakta friheten som "varje människas rättighet, och utgångspunkten för politikens uppdrag och begränsning", "var människas rätt att hävda mot stat och överhet". Svensson verkar också ansluta sig till tanken att liberalismen förutsätter att alla människor har en stark naturlig äganderätt, vilket omöjliggör positiva rättigheter eller ett positivt frihetsbegrepp.

Jag vill börja med att rikta två invändningar mot detta. (1) Varifrån kommer den äganderätten? Hur går man tillväga med att argumentera för att vi har den? Det verkar inte vara människors egna uppfattningar som ligger till grund för den, för stödet för en absolut, okränkbar äganderätt har under lång tid uppgått till någon enstaka procent i de demokratiska länderna. Om Svensson med Locke anser att vi har fått den av Gud, bör detta tydligt klargöras.

(2) Man behöver inte vara naturrättsteoretiker för att vara liberal. Det vet jag inte heller om Svensson anser. Men det lilla jag vet om Friedman leder mig inte till att tro att han ansåg att friheten som sådan var grunden för statens uppdrag och begränsning. Hayek kan ha gjort det, men han vände sig väldigt tydligt emot en rättighetsbaserad uppfattning om liberalism. Men framför allt såg inte Hayek friheten som primär: statens mål var att främja friheten, men han såg sig tvungen att motivera friheten i sig med att den leder till innovationer och tekniska framsteg. (En dålig förklaring, kan tyckas, men som österrikisk ekonom torde Hayek ha menat att dessa saker i sin tur var grundläggande för ekonomisk tillväxt och utveckling. Om det är en bättre motivering låter jag vara osagt.) Mill, som ju också lade stor vikt vid friheten, försvarade ju denna med utilitaristiska argument. Poängen: en naturrättsteoretiker tar människans äganderätt som given och går därifrån vidare med ytterligare teori. Om man inte är naturrättsteoretiker måste man argumentera för att den negativa friheten ska ges så stor plats. Detta har också många liberaler gjort, och då slutar det att vara helt klart vad som egentligen är grunden för statens uppdrag och begränsning. Är det friheten eller det som friheten motiveras med?

Min poäng är att politisk filosofi är svårt. Även om begrepp som negativ frihet och okränkbara negativa rättigheter låter väldigt bra, måste vi försöka ställa oss frågan varför vi ska ta dem som primära. Jag har inget bra svar på den frågan, men jag tror att det måste ha mycket att göra med hur vi själva som människor anser att vi vill leva våra liv, och vilket statsskick som vi anser kan göra det möjligt för oss att förverkliga oss själva. Jag kan ganska ofta tycka att det är barockt, när jag hör vänsterfolk definiera frihet i de termer som endast gynnar deras egna åsikter. Men säg såhär. Ge folk en absolut äganderätt, som endast kan brytas med deras egna välinformerade samtycke, och bygg en nattväktarstat på denna grund. Låt oss nu anta att i denna nattväktarstat finns det människor, som blir sjuka och inte har råd med sjukvård, det finns barn vars föräldrar inte kan gå i skolan, det finns äldre som är för gamla för att arbeta men som inte har råd att gå i pension. Jag vet, tro mig, jag vet, att en liberal naturrättsteoretiker nu skulle säga att i en nattväktarstat kommer detta inte att inträffa i särskilt stor utsträckning, därför att människor kommer att planera för framtiden på ett bättre sätt, och de som inte kan göra det kommer att få hjälp på frivillig väg. Jag är faktiskt, ärligt talat, beredd att tro att så också skulle vara fallet, och det är därför jag i grunden är för en behovsprövad välfärdsstat, där staten hjälper dem som inte kan få hjälp på annat sätt. Men om det inte vore fallet, så kan inte den liberale naturrättsteoretikern låta detta trista faktum spela någon som helst roll. Om folks äganderätt inte kränks, är vilka ojämlikheter som helst tillåtna, även om de drabbar barn, psykiskt sjuka eller andra som inte kan fatta rationella, fullt informerade val.

Och då är frågan: är friheten det främsta värdet, om friheten leder till detta? Min poäng här är att visa på att ett positivt frihetsbegrepp inte är barockt, om det helt enkelt bygger på observationen, att friheten får sitt värde av vad den gör för människor, och möjliggör det fria samhället inte för människor att leva värdiga och värdefulla liv, då kan vi heller inte förvänta oss att dessa människor ska värdesätta friheten. Och då försvinner också en del av argumentet, därför att i avsaknad av Gud måste vi försöka motivera det fria samhället utifrån vad det gör för människor själva: människor måste fås att stödja det fria samhället därför att de kan göra saker i det som de aldrig annars skulle kunna göra. Det genomgående draget i Svenssons artikel verkar vara att socialliberalismen betraktar samhället ovanifrån, ur makthavarens perspektiv, och försöker lappa ihop olika principer genom mikromanagement till att nå någonting som kanske innehåller en del frihet, men inte alltför mycket. Jag känner ett par sådana människor, och det ligger en del i den beskrivningen. Men vänsterliberal politisk filosofi idag tenderar att vara mycket mer upptagen med hur deras uppfattning om liberalismen ska kunna berättigas för vanliga människor, och stå i samklang med deras syn på samhället, staten och det värdefulla livet, än vad libertarianismen verkar vara. Det är väldigt synd, för det finns väldigt bra argument för en mer marknadsliberal filosofi som drunknar i floden av (ibland närmast öppet socialistisk) vänsterliberalism. Men så länge marknadsliberalismen motiverar sig själv med hänvisning till absoluta rättigheter kommer denna situation att fortgå.

Till sist: det är fullt möjligt att jag i stundens iver inte har gjort Mattias Svensson själv eller hans gelikar rättvisa, utan att jag istället angriper en straw man. Men den form av naturrättsliberalism som jag tar upp finns som en existerande politisk teori, och jag skulle tro att jag inte har gjort t.ex. Johan Norberg någon drastisk orättvisa, för att inte tala om (den tidigare) Robert Nozick genom att referera till deras teorier på det sätt som jag har gjort.

Allra sist: en sak som jag i ljuset av det jag har skrivit inte kan anklaga Mattias Svensson för är att vara oklar eller osammanhängande, särskilt inte jämfört med mig själv. Men som vanligt skriver jag "i stundens hetta", så det får bli lite som det blir.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Hej David,

Du tar upp intressanta och legitima frågor, som dock till viss del ligger utanför ramen för min artikel (den blev lång nog ändå).
De som i mitt tycke skrivit bäst om äganderätten ur ett naturrättsligt perspektiv är Douglas Rasmussen/Douglas den Uyl i Liberty and Nature. De har bl a ett kapitel i Ratioantologin Äganderättens konsekvenser och grunder.
Jag brukar knyta äganderätten till friheten helt enkelt som frihet över tid. När du plöjer en åker, sår och skördar är det inte handlingar du väljer för att de är sin egen belöning och vad man momentant helst vill göra, utan handlingar valda för att kunna föda sig själv och sina nära. De självvalda handlingarna har som förutsättning att jag i framtiden disponerar produkten av dessa handlingar. Om någon berövar oss förfoganderätten över slutprodukten ogiltigförklarar de samtidigt mina historiska handlingsval, de begränsar min och andras frihet att agera.

Korta svar: Jag är ateist och härleder således inte naturliga rättigheter från "gud" utan ur människans natur, den Randianska/neo-Aristoteliska traditionen. Men visst kan man landa i försvar för äganderätt och frihet på andra grunder än härledda rättighetsresonemang. Hayek och Friedman är goda exempel (läsvärda tänkare även om de är lite softa ibland).

David Ekstrand sa...

Hej Mattias,

Tack för svaret! Jag hoppas inte du fick intrycket av att jag förväntade mig att du skulle ta upp de invändningar jag riktar i din artikel: det förstår jag helt att du var oförmögen att göra.

Intressant ingång till äganderätten. Men jag är inte helt säker på att man får en särskilt stark äganderätt från detta. (Stark äganderätt: ens egendom kan endast tas ifrån en med ens eget samtycke. Svag äganderätt: ens egendom kan endast tas ifrån en i enlighet med rättsstatens principer, dvs. mer likt den äganderätt som gäller idag.) Om man kan förutse att man inte får behålla en del av egendomen, kan man fortfarande planera sina handlingar över tid. Men visst innebär inskränkningar i äganderätten ofta (eller kanske alltid) ett ogiltigförklarande av de drabbade individernas handlingsval. Det skulle dock kunna vara motiverat i vissa fall, t.ex. då vi anser att andra människor befinner sig i en sådan situation att de är oförmögna att fatta meningsfulla handlingsval själva. (Vilka är vi? Vad är oförmögen? Vad är meningsfull? Jag vet, dessa begrepp är problematiska att använda sig av på ett sätt som undviker paternalism eller en hänvisning till ohållbara metaetiska teorier.)

Just det faktum att Hayek och Friedman ibland är lite softa är, för mig, en av deras fördelar...:-)
Problemet är snarare att ekonomer som bedriver politisk filosofi ibland visar en viss okänslighet för den typ av frågeställningar som filosofer intresserar sig för. Hayeks (och Friedmans?) oförmåga att ge en starkare motivering för friheten än ekonomisk effektivitet är ett exempel.

Sen det här med Aristoteles. Jag har inte läst Rand, men från vad jag förstår så ligger det aristoteliska inflytandet på Rand huvudsakligen på det (meta)fysiska planet: människans mål (telos) är att förverkliga det som är specifikt för henne, nämligen hennes ställning som förnuftsvarelse, vilket leder till egoism osv (jfr Aristoteles ergonargument). Men jag har läst tillräckligt mycket Aristoteles och dygdetik för att veta att Aristoteles kan tolkas på många andra sätt. Nussbaum, till exempel, är en tänkare som jag gillar och som jag har skrivit om på min blogg. Wiggins och McDowell (och Foots senare verk, t.ex. "Natural Goodness") ogillar jag. MacIntyre avskyr jag. Men samtliga dessa tänkare står nog närmare Aristoteles etik än vad Rand gör, och i t.ex. Foots och Wiggins diskussioner om phronesis verkar de också beröra t.ex. frågan om egoism och objektivism på ett helt annorlunda sätt än Rand. Det skulle vara intressant att höra hur du ser på denna neoaristoteliska tradition.

David €

Skatt är Stöld sa...

människor, som blir sjuka och inte har råd med sjukvård, det finns barn vars föräldrar inte kan gå i skolan, det finns äldre som är för gamla för att arbeta men som inte har råd att gå i pension.

Om detta sker är det för att folk vill att det ska ske. Som du vet finns det inget i en NV-stat som hindrar folk att skapa försäkringssystemen eller frivilligt att hjälpa andra.

Nyliberaler är som bekant mot att man ska initiera tvång mot andra individer. Socialliberalernas linje däremot verkar ungefär gå ut på att man även ska ta med naturens tvång, dvs det tvång som säger att vi måste stoppa i oss ett visst antal kalorier per dag, ha en viss värme etc.

Jag köper inte detta resonemang. Om naturen hade varit en annan individ, säg person A, och A initierat tvång på person B så skulle det ändå inte ha inneburit att B i sin tur skulle få puckla på person C. Om det är naturen som det är fel på, klaga på den. Klaga på Gud, Big Bang, evolutionen eller vad du nu tror på. Ta inte ut det över andra oskyldiga. Det blir bara ondska som föder mer ondska.

Nyliberaler får ofta frågor av typen. Om nu all den här friheten ledde till en massa dåligheter skulle du ändå vara för den? Är det inte något annat än friheten som du egentligen är för?

Personligen anser jag det blir lite ungefär som att svara på följande frågeställning: om 2 + 5 = 8 skulle du då anse att 2 + 2 = 6 eller skulle du fortfarande anse att 2 + 2 är 4. Är grundpremissen falsk så kan man härleda vad som helst, inkl. att socialismen är bäst.

När det gäller utilitarismen så tycker jag den är en riktigt sjuk lära. Om man kan visa att den totala lyckan ökar så ska man kunna göra vad som helst, inkl, plåga folk, döda dem osv. Individens rätt till att få slippa bli utsatt för tvång står över majoritetens lyckorus vilken dag som helst.

David Ekstrand sa...

Om detta sker är det för att folk vill att det ska ske. Som du vet finns det inget i en NV-stat som hindrar folk att skapa försäkringssystemen eller frivilligt att hjälpa andra.

Man skulle mycket väl kunna diskutera vad som ska förstås med ett fritt val här, men det blir väldigt komplicerat. Men visst, NV-staten hindrar absolut inte folk att skapa försäkringssystem. Men varför ska de? Jag tänker såhär: libertarianismen är en etisk teori, som handlar om vad vi har rätt att göra mot varandra, och som i förlängningen därigenom handlar om vad staten har rätt att göra mot individen. Låt oss nu tänka oss att hela samhället är nyliberaler. (Åtminstone en majoritet torde vara det, om samhället ska kunna vara nyliberalt från början.) I en NV-stat ställer nyliberalismen främst det etiska kravet att vi inte ska kränka andras rättigheter. Andra värden, som att bry sig om andra, tillmäts inget värde. Människor kommer självklart att bry sig om sin familj och sina vänner ändå, för det är vad folk gör. Men det vi kan observera i länder där den frivilliga sektorn spelar en mycket större roll än vad den gör i Sverige, som t.ex. USA, är att människor ofta drivs av sociala normer eller ett etiskt eller religiöst system (t.ex. kristendomen) till välgörenhet. Är dessa värdesystem förenliga med nyliberalismen? Med andra ord: det är inte alls självklart att privata välgörenhetsinrättningar skulle uppstå i ett nyliberalt samhälle i den mån som ofta antas, eftersom nyliberalerna själva skulle anse sig själva sakna tillräckliga moraliska skäl för detta. (Jag kan ha helt fel, det ska medges, men det är åtminstone en tanke.)

Nyliberaler är som bekant mot att man ska initiera tvång mot andra individer. Socialliberalernas linje däremot verkar ungefär gå ut på att man även ska ta med naturens tvång, dvs det tvång som säger att vi måste stoppa i oss ett visst antal kalorier per dag, ha en viss värme etc.

Jag köper inte detta resonemang. Om naturen hade varit en annan individ, säg person A, och A initierat tvång på person B så skulle det ändå inte ha inneburit att B i sin tur skulle få puckla på person C. Om det är naturen som det är fel på, klaga på den. Klaga på Gud, Big Bang, evolutionen eller vad du nu tror på. Ta inte ut det över andra oskyldiga. Det blir bara ondska som föder mer ondska.


Min ganska provokativa fråga är: vad är fel med tvång? Eller snarare såhär: finns det rätt och fel överhuvudtaget? Vad är den metaetiska grunden för att föredra vissa samhällsskick framför andra? Om man har en teori som säger att rätt och fel är någonting objektivt, att även om det inte fanns några människor alls så skulle tvång fortfarande vara fel, ja då skulle ditt resonemang kunna vara korrekt. Men så fort man förnekar denna tes, vilket jag gör, så fort man gör svaret på frågan om rätt och fel i någon mån beroende av människors egna åsikter i frågan, då blir det inte lika enkelt. Jag vill erkänna att en ganska radikal antirealism som min skapar ganska stora, möjligen oöverstigliga, problem när det kommer till att själv formulera en egen, positiv teori, istället för att bara klaga på andra. Men om man bygger sin teori på fel grund rasar den samman likafullt. (Detta svar blev mycket mer abstrakt än ditt konkreta argument nog motiverar.)

När det gäller utilitarismen så tycker jag den är en riktigt sjuk lära. Om man kan visa att den totala lyckan ökar så ska man kunna göra vad som helst, inkl, plåga folk, döda dem osv. Individens rätt till att få slippa bli utsatt för tvång står över majoritetens lyckorus vilken dag som helst.

Förvisso, men kom i detta sammanhang ihåg att de enda samtida liberalerna som kan sägas vara utilitarister är de nyliberala ekonomerna (Friedman et al, kanske även Hayek). Socialliberaler använder sig ofta av en kantiansk modell där frågan är: vilka förpliktelser har vi mot varandra? Detta är inte en bättre modell än vare sig naturrättsteorin eller utilitarismen, men vemsomhelst som är bekant med John Rawls verk vet att det var förnekandet av den klassiska utilitarismen som drev honom till att formulera sin variant av socialliberalismen.

Anonym sa...

David/

Jag ger heller inte mycket för de kommunitära Aristotelikerna och som du skriver är de Randianska beröringspunkterna huvudsakligen inom metafysik, kunskapsteori och etik, inte politik.
En introduktion till min ståndpunkt kan vara min understreckare http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_343904.svd
om liberalism, etik och rättigheter.

Lennart Regebro sa...

"Om detta sker är det för att folk vill att det ska ske."

Visst. Men då är ju också det sociala skyddsnätet nåt som sker för att folk vill att det skall ske, och då kan du ju inte längre argumentera emot nåt som sker i en demokrati.

Så det argumentet var ju rätt kasst.