Kommunalt och regionalt självstyre

Tre tunga moderata kommunpolitiker är ute på DN Debatt och kräver ett principiellt stöd för starkare regioner. Min spontana, känslomässiga reaktion har under flera år varit att jag håller med dem, men det finns en väldigt tung invändning.

Subsidiaritetsprincipen innebär att beslut ska fattas på den nivå där människor berörs av beslutet (quod omnes tangit). Eftersom den minsta hållbara nivån för (icke-högspecialiserad) sjukvård tenderar att vara regionen, borde det därmed följa att regionerna borde få ta hand om sjukvården. Men som jag har fått påpekat för mig ett antal gånger kan man ju lika gärna se det såhär: den egentliga frågan är: vem ska vårda mig? Vem vill jag att de medel som har avsatts för min sjukvård ska tillfalla? Med en nationell vårdpeng blir ju beslutet plötsligt individens. Att flytta ner makten till individen kan kräva ett nationellt system, som omöjliggör för regioner att föra en socialdemokratisk, centralistisk politik som misstror individers och privata aktörers förmåga att själva lösa vårdfrågan.

Det är svårt att argumentera emot detta i teorin, och jag tycker att debattörernas invändning (om väljarna i en region vill ha en socialdemokratisk politik ska de få den) är svag: detta innebär ju i stort sett bara att individens rätt att själv få bestämma underordnas majoritetens rätt att bestämma över minoriteten, och det må vara en nödvändig förutsättning för en nationell demokrati, men behöver knappast göras till generell regel på samhällets alla områden. Snarare bör vi ju först fråga oss vilka områden det är som vi överhuvudtaget ska fatta kollektiva beslut om, och först därefter införa ett demokratiskt majoritetsstyre inom dessa. (Sen är det ju en annan sak att man inte behöver eller bör grundlagsfästa att t.ex. individens val av sjukvård inte får vara föremål för offentligt beslutsfattande, på det sätt som gäller för religions- eller yttrandefrihet. Det finns mycket starka argument emot en sådan doktrin.)

Det främsta argumentet är snarare prudentiellt: makten växlar i en demokrati, och har vi koncentrerat makten över sjukvården till staten så riskerar vi ständigt att se hur socialdemokraterna, så fort de kommer till makten, inskränker den enskilda människans beslutsrätt över sin egen vård, på det sätt som socialdemokraterna ju har gjort under regeringens Perssons sista år. Med beslutsfattande hos regionerna kan de regioner där folk så önskar bevara den individuella kontrollen över vårdpengarna.

Men... jag är i ärlighetens namn inte helt säker på att det är just sjukvården som debattörerna vill åt. (Å andra sidan kan exemplet med sjukvården extrapoleras till att gälla även skolor och barn- och äldreomsorg, med mera.) Debattartikeln verkar snarare gälla sådana saker som infrastruktur-, arbetsmarknads- och näringspolitik. Och jodå, där finns det nog ganska goda argument för starkare regional makt. Här har jag också intrycket att mycket av den egentliga maktutövningen inte handlar om hårda cash utan mer om att samordna olika aktörer och få dem att dra åt samma håll, vilket kräver att man har någon som kan fungera som samordnare - en roll som delvis landshövdingarna hittills har spelat. När till och med den socialdemokratiska partikongressen säger ifrån och tydligt markerar att arbetsmarknadspolitiken måste vara bättre anpassad efter de olika regionerna är detta ett tydligt tecken på att det finns ett utrymme för decentralisering. Det smidigaste sättet att göra detta på torde vara att flytta makten över dessa områden till direktvalda organ: alternativen (regionala specialmyndigheter, som polismyndigheterna; länsstyrelsen; regionförbund) har alla olika problem, inte minst vad gäller det demokratiska ansvarsutkrävandet.

Med andra ord: jag tror på en framtid för regioner även i ett genomliberaliserat samhälle. Men jag oroas lite av Ansvarskommitténs approach, där man verkar tro att större alltid är bättre. Halland har ju lagt ner ett oerhört arbete på att inte behöva integreras i en eller flera storregioner, och om detta genuint är folkets vilja (snarare än en knäreaktion från det landstingsindustriella komplexet) vore det väldigt problematiskt att framtvinga en sammanslagning. Spåren efter 1960-talet förskräcker. Det som genuint är intressant med den moderata debattartikeln är att man verkar markera att olika delar av landet kan behöva olika lösningar, både vad gäller befogenheter och nivåorganisation. Att ha en flexibel bottom-up-approach till indelningsfrågan kan låta som en hög med buzzwords, men jag tror att det är det mest rimliga.