Ungdomsförbunden och partierna

Delvis med anledning av Niklas Wykmans inlägg på DN Debatt hävdar DN:s Barbro Hedlund att ungdomsförbunden är en förlegad idé och att unga människor hellre borde ge sig direkt in i partipolitiken. Det har hon på ett sätt rätt i, men det är lite mer komplicerat än så.

Låt oss tänka oss en 15-åring som inte kan jättemycket om politik, som inte är inläst på alla ideologiska eller sakpolitiska ståndpunkter, men som drivs av ett par ståndpunkter (ilskan över ojämlikheter mellan könen, till exempel, eller upprördheten över militärjuntans framfart i Burma) till att gå på ett möte med ett ungdomsförbund. När jag var aktiv i LUF Uppsala var det ändå en hyfsad chans att intresserade ungdomar, när de väl hade kommit till ett möte, skulle komma tillbaka åtminstone någon gång till. En större svårighet var att få dit dem från början. Om de sedan tyckte att det var roligt och började bli mer aktiva, kom de oftast att skaffa sig större kunskaper och förståelse för politiken efter hand. Så var det i alla fall för mig, och så är det nog på de allra flesta likartade områden.

Problemet är att de etablerade politiska partierna helt enkelt inte är en särskilt välkomnande miljö för nya, unga medlemmar. I jämförelse med ungdomsförbundet organiserade Fp Uppsala knappt någon medlemsinriktad verksamhet, och särskilt inte i den form och om de ämnen som skulle kunna tänkas locka ungdomar att engagera sig. Detta gällde både på kommun- och lokalföreningsnivå, och då är ju Fp Uppsala, med ca. 400 medlemmar, ändå en av landets största kommunföreningar. Så gott som samtliga ungdomar som dök upp på Fp-möten gjorde det efter att ha engagerat sig i LUF. Om inte LUF fanns skulle nog inte de ungdomarna ha dykt upp från början, och om de hade gått på ett möte, skulle många av dem inte ha kommit tillbaka.

En gång i tiden var skillnaderna mellan ungdomsförbund och parti betydligt mindre, men sedan 60-talet och TV:ns inträde har de västerländska partierna bytt karaktär: från att vara masspartier, som i mångt och mycket existerar för sina medlemmars skull, till att bli valmaskiner, som (i Sverige) i mångt och mycket går ut på att vinna och tilldela politiska förtroendeuppdrag. Som 15-åring, för ung för att kunna påverka den offentliga politiken, varför ska man engagera sig i ett parti? Vad finns det, rent konkret, som man kan göra för att påverka, och är det värt den tid som krävs? Strukturerna är för stela, gubbväldet för ingrott. Partier och ungdomsförbund som vill locka medlemmar ber om människors tid, och tid är något av det dyrbaraste vi har i dagens samhälle.

Ett politiskt ungdomsförbund är förvisso också en kampanjmaskin, men dess framgångar mäts inte i röster eller mandat, utan framför allt i hur många medlemmar man kan anskaffa och aktivera, samt, för den delen, i det genomslag man kan få för sina åsikter. Det gör att ett ungdomsförbund måste genomföra dels externa aktiviteter för att locka nya medlemmar, men också interna aktiviteter som engagerar de redan aktiva eller halvaktiva medlemmarna. Ett parti, å sin sida, har betydligt färre incitament av detta slag, därför att så länge partiet har en hyfsad medlemsbas (nog för att bemanna valstugor, dela upp flygblad i valtider) vinner man huvuddelen av sina väljare genom att synas i medierna, genom valaffischer osv. Får man nya väljare genom detta är det i bästa fall en positiv sidoeffekt. Inte heller är de rent monetära effekterna av ett högt medlemsantal särskilt viktiga, när partierna ger sig själva så mycket pengar i partistöd. (Det kan verkligen diskuteras om det är ekonomiskt rationellt för partierna att satsa extra medel på att jaga medlemmar istället för att lägga på valrörelser.)

Politiska ungdomsförbund utgör en mjukstart in i politiken, som kan vara väldigt viktig. Politik, även (eller snarare: inte minst) lokalpolitik, kan vara väldigt smutsig. Lär man känna rätt personer bygger man hyfsat snart upp ett ganska rymligt skafferi med mer eller mindre hårresande anekdoter. Det finns förvisso rum för politiska strider även i ungdomsförbund, men åtminstone i LUF brukar detta hållas på en mycket mer civiliserad och respektfull nivå än i vilken större Fp-förening som helst. (Jag vet inte, jag har bara Uppsala att gå på, vilket kanske säger en hel del.) Men det starkaste argumentet för ungdomsförbund är att partierna inte överhuvudtaget har incitament att locka ungdomar att engagera sig politiskt. Kanske skulle de ta ett större ansvar utan ungdomsförbunden. Jag vet inte, men jag tror inte det.

Det är möjligt, eller snarare troligt, att min erfarenhet av ungdomsförbund skulle vara helt annorlunda om jag hade engagerat mig i SSU, med dess extrema fraktionsstrider och totala avsaknad av meningsfull opinionsbildning, i UV med sin sektstämpel, CUF med sin innebandy och mjölkhävningstävlingar, eller MUF med sina tonårsfester och Ayn Randseminarier. Själv behöver jag inte LUF för egen vinning, jag planerar inte en karriär av den typen som kräver att LUF fortfarande är relevant och inflytelserikt. Men jag har faktiskt sett tillräckligt mycket för att hoppas att det ska vara det, och för att ändå känna att det är en bra och värdefull organisation för den svenska liberalismen, som fyller en lucka som Fp just nu inte kan fylla, och som framför allt har gett mig väldigt mycket som Fp aldrig skulle kunna ge mig.

Wow, nu blev det lite personligt här. Men det är nog så dags det.