Är nationalekonomin förbehållen apor?

DN Vetenskap skriver om neuroekonomi och att schimpansen är en bättre kandidat för homo economicus än människan, och även om jag inte är nationalekonom ska jag säga ett par saker. Nationalekonomin tenderar traditionellt sett att operera med en del antaganden som inte på ytan verkar särskilt sannolika, främst att människan är en fullt informerad, rationell nyttomaximerande agent, som i många fall verkar på en perfekt marknad, dvs. en marknad där alla aktörer är på detta vis, och där alla vet att alla är det osv. Om jag har förstått saken rätt så motiverar man dessa antaganden inte utifrån att de är plausibla i sig (för det kan alla se att de inte är) utan utifrån att man genom dem kan förklara observerade data. Jag är inte säker på att man genom denna motivering vill dra slutsatsen att de därmed är sanna, utan det är möjligt att man därmed helt enkelt kan motivera att man använder dem som analysverktyg.

Nåväl, på den gamla onda tiden har jag förstått att man helt enkelt antog att människan var en vinstmaximerare, och så fick det vara bra med det. Därmed kan public choice-skolan göra sitt antagande om att människan agerar "på samma sätt" i politiken som på marknaden, och analysera politiken därifrån. Jag skulle gärna vilja gå in närmare på PC här, men jag vet inte om jag kan tillräckligt mycket om det i detalj. Det verkar vara omdiskuterat huruvida PC verkligen kan förklara vad som händer i politiken, men det verkar tydligt att det finns ett stort problem: frågan om varför människor röstar överhuvudtaget. Eftersom varje väljares möjlighet att påverka valresultatet är närmast oändligt liten, och eftersom det kostar en del tid, pengar och energi att överhuvudtaget ta sig till vallokalen och rösta, för att inte tala om att informera sig om kandidaterna så väl att ens röst inte riskerar att gå tvärtemot ens värderingar, borde antalet röstande väldigt snabbt sjunka ner till en mycket liten nivå, gissningsvis högst några hundra väljare. Ändå ser vi att väldigt många fler röstar. Tidigare kunde man kanske förklara detta med de sociala normer som fanns: människor som inte gjorde sin medborgerliga plikt kanske skulle få utstå viss kritik från andra osv. Men idag är röstning mer av en privatsak, och även om valdeltagandet har gått ned i västländerna så är det ändå många som röstar. (I viss mån kan man dock observera att valdeltagandet är lägre där möjligheten att påverka valutgången är mindre, t.ex. i val där utgången på förhand verkar given, eller i majoritetsvalsystem, där röster för mindre partier är bortkastade. Men det förklarar ändå inte varför så många faktiskt röstar.)

Problemet är att anhängarna av PC och ekonomisk demokratiteori (t.ex. Anthony Downs) har gjort det implicita antagandet att människor är monetära vinstmaximerare, som tjänar mer pengar på att inte rösta än att rösta, och som därmed inte röstar. Det var därför jag satte "på samma sätt" ovan inom citationstecken: det tycks mig som att vi kan dra två olika slutsatser om människors beteende generellt, genom att observera dem på marknaden. Eftersom marknaden huvudsakligen har att göra med "ekonomisk" (i ordets vardagliga betydelse) vinning, är det lätt att tro att människor som handlar på marknaden har för avsikt att maximera sin ekonomiska vinst, och att detta därför är principen bakom människors interagerande med andra generellt, t.ex. i politiken. Men man kan lika gärna dra den mer generella slutsatsen att marknadsaktörernas avsikt är att maximera sin preferenstillfredsställelse, och att denna kan ta sig väldigt olika uttryck, men att på marknaden tar den sig uttryck i vinstmaximering, eftersom marknaden har att göra med ekonomisk vinning. Men när samma aktörer kommer ut från börsgolvet och blir vanliga människor kan de preferera helt andra saker, t.ex. att deras barn ska ha det bra, att visa sitt stöd för demokratin genom att gå och rösta osv.

Som tur är så har modern nationalekonomi kunnat anpassa sig till denna mycket mjukare syn på människors motiveringar, genom det som kallas för "avslöjad preferensteori". Enligt denna teori agerar människor i enlighet med sina preferenser, precis som tidigare. Men vad människor prefererar lämnas helt utanför modellen. Istället avslöjar aktörerna sina preferenser genom sina val. Genom att observera att en aktör A väljer X framför Y kan vi säga att A prefererar X framför Y. Tonvikten här ligger alltså på aktörernas observerade beteende. Problemet är dock fortfarande att vi antar att aktörerna har perfekt information, något som de dock mer eller mindre aldrig har. (Spotmarknaden för olja brukar anges som ett exempel på en perfekt marknad, men det kommer man inte särskilt långt med.) Att människor kan missta sig ganska grovt och fatta beslut på felaktiga grunder har visats ganska väl av neuroekonomiska experiment. Men det visste vi egentligen innan.

Avslöjad preferensteori har mycket lättare att ta till sig neuroekonomiska och evolutionspsykologiska resultat som i DN-artikeln ovan, som visar att människor i många lägen motiveras av ett sinne för rättvisa som väger tyngre än ren vinstmaximering. Att detta kan göras torde vara en förutsättning för att nationalekonomiska metoder ska kunna tillämpas på andra områden än de rent ekonomiska, något som har blivit mer och mer populärt de senaste årtiondena. (Freakonomics är ett populärt exempel.) Men det gör det också svårare att vara konkret, därför att man måste observera människors beteende innan man kan dra några slutsatser om hur de kan förväntas handla. Detta borde rimligtvis inte vara några som helst problem vad gäller de empiriska vetenskaperna, men för filosofin blir det mycket mer komplicerat, därför att många försök att berättiga staten som någonting som homo economicus (lämpligen situerad) skulle samtycka till använder sig av ganska tunna modeller för människors preferenser. (Rawls är ett extremt exempel.) Nu visar det sig dock att man kan arbeta med tjockare modeller, som t.ex. Nussbaum gör, och jag tror att det är vägen framåt. Snarare är ju kunskapen om att människors preferenser är oerhört diversifierade ett starkt argument för den valfrihet liberalismen medför, både på det sociala och det ekonomiska området, men det kräver att man tar reda på vad människors preferenser är genom att man observerar dem. Som Ken Binmore noterar så kan vi ju egentligen inte förvänta oss att människor ska samtycka till samhällskontrakt som förutsätter att de har helt andra åsikter än vad de verkligen har. Det som är värdet med den typ av forskning som DN-artikeln refererar till är att det visar att människor faktiskt har den typ av åsikter som skulle kunna göra ett samhälle byggt på i grunden frivilligt samarbete mellan människor stabilt. (Därmed inte sagt att man får ett kommunistiskt samhälle, som vissa andra bloggare verkar antyda. Men det torde utesluta randiansk egoism, som explicit vänder sig emot varje form av altruism, och som därmed ofta verkar vara mycket mer starkt moraliserande än t.ex. kommunismen. Jag tror heller inte att vi ska förutsätta att människan är perfekt altruistisk bara för att hon uppvisar tydliga altruistiska drag. Som Nussbaum ofta påpekar måste också våra altruistiska drag odlas, vilket förutsätter någorlunda gynnsamma omständigheter, men kanske även att människor själva får ta ansvar för sådana områden som i andra fall skulle vara förbehållna staten. [Jag tänker här t.ex. på siffror som visar att svenskarna är ytterst miljömedvetna, men inte alls handlar miljövänligt. Varför skulle de? Det är ju statens ansvar att fixa miljön. I Sheffield översvämmas man däremot av produkter som i Uppsala skulle vara förbehållna små specialbutiker, till den grad att det är helt omöjligt på många ställen att visa sitt stöd för kapitalismen genom att inte handla Fairtrade. Relaterat visar också Berggren och Jordahl mycket riktigt att mellanmänskligt förtroende är positivt korrelerat med graden av ekonomisk frihet i ett samhälle.])