Amerikansk och svensk demokrati

Ja, nu är det nära. Om bara några timmar börjar de första resultaten komma in från caucuses i Iowa. Jag skulle kunna skriva något om de olika kandidaterna, och det lär jag säkert göra under de kommande månaderna, men jag tänker istället skriva om den amerikanska demokratin.

En vanlig amerikansk medborgare har vanligtvis möjlighet att rösta i t.ex. följande val: borgmästare, skoldistriktsstyrelse, countyfullmäktige, sheriff, lokal domare, lokal åklagare, countyts skattekommissionär, delstatens representanthus, delstatens senat, delstatens generalåklagare, delstatens vice guvernör, delstatens guvernör, kongressens båda kamrar, samt presidentvalet. Lägg därtill kanske ett halvdussin primärval, ett par ytterligare små val, samt någon lokal folkomröstning eller två så är vi uppe i 20-25 olika val utan problem. Motsvarande siffra för en svensk medborgare är fyra (Europaparlamentsvalet inberäknat). Folkomröstningar, även lokala, är ganska sällsynta. Om vi antar att personen ifråga är partimedlem (vilket är betydligt ovanligare i Sverige än att vara registrerad partisympatisör med rätt att delta i primärvalen i USA) får man rösta i de så kallade primärvalen i de svenska partierna, som dock inte alls är bindande på samma sätt som i USA. Att rösta fram partiets ordförande, och därmed dess statsministerkandidat, är otänkbart, även i t.ex. miljöpartiet. I många fall undviker man också de öppna strider och diskussioner som är självklara i de amerikanska partierna, vilket gör att "väljarna" (i detta fall kongressombuden) får köpa grisen i säcken.

Den bisarra process som det senaste socialdemokratiska partiledarvalet utgjorde är ett bra exempel. Det fanns inga kandidater. Tvärtom bedyrades det från alla möjliga olika håll att ordförandeskapet inte var någonting som någon ville ha eller ens tänkte på, och att den som till slut blev partiledare egentligen gjorde det mer av pliktkänsla än av en egentlig vilja att ta på sig uppdraget. Om detta vore sant skulle det socialdemokratiska ordförandeskapet vara helt väsensskilt från samtliga motsvarande poster i världen. Ingen annanstans är det nämligen tänkbart att ingen av partiets ledande företrädare skulle ha ägnat ordförandeskapet, med dess utomordentliga möjligheter att senare bli statsminister, en tanke, eller att detta var något som ingen ville åt. Så fungerar inte politik, allra minst SAP.

Det gjorde att lokalföreningar, arbetarekommuner och länsförbund nominerade helt i blindo, utan att veta vem som var kandidat, eller vad dessa stod för, eftersom de inte iddes presentera något som helst program eller plattform. Därför nominerades så gott som alltid flera olika kandidater till en post som bara en kunde beträda. Trots dessa säkerhetsåtgärder blev många nomineringar helt bortkastade, eftersom ingen av de nominerade ville ställa upp. Tyvärr är det inte bättre inom de flesta partier. Och att kandidater ska fortsätta ta strid efter att valberedningen, denna ack så svenska institution, sagt sitt, är extremt sällsynt - folkpartiets partiledarval 1995, då Maria Leissner ställde upp mot och besegrade valberedningens kandidat Bo Könberg, är kanske det enda exemplet.

Jag kan inte bestämma mig för om detta drag i svensk politik är socialistiskt eller konservativt. Jag tror att det har drag av båda. Det ignorerar en av liberalismens centrala upptäckter, något som är ett definierande drag för det västerländska statsskicket, nämligen att öppen konkurrens om makten mellan olika partier och fraktioner inte behöver vara någonting negativt, utan snarare stärkande. Om alla tycker samma sak kommer inga nya idéer fram. Om diskussion och debatt måste föras slutet för att inte komma upp på ytan blir bidragen färre och resultaten når inte lika fler. Dessutom blir det svårare för alla att komma till tals. En artonårig förstagångsväljare i Iowa har ett större inflytande över vem som ska bli hennes nästa president än vad hundra vanliga partimedlemmar har i Sverige. Hennes röst är en, medan summan av deras är noll.

Men jag kommer inte ifrån den odör av leninistisk partiteori som vilar över vårt partisystem, därför att den klassiska organismtanken är inte någon typiskt socialistisk tanke, även om man hittar den lite varstans i socialdemokratisk ideologi om man gräver tillräckligt djupt. Nej, öppen kamp och intressemotsättning hör socialismen till minst lika mycket som liberalismen. Istället måste det handla om något annat: en världsbild där staten i sig visserligen inte är en korporativ samhällsorganism, men där partiet, såsom representant för dem som har den moraliska rätten att styra staten, är det. Att bråka och vara framfusig är att sätta sitt eget intresse framför partiets. Det är inte schysst eller snällt mot andra att tro att man själv skulle vara den som kan göra jobbet bäst. Jag minns ett citat från Peter Esaiassons avhandling "Svenska valkampanjer", där någon 1800-talskonservativ från den gamla skolan sade att politik handlar om "förtroende, inte självförtroende", som svar på "nyliberalernas" krav på att kandidater skulle offentliggöra sina program och sina idéer. Jag är nästan förvånad över att ingen av socialdemokratins apologeter valde samma formulering i våras.

Så, nu har jag hyllat klart. Det finns många problem med det amerikanska systemet. Domstolarna är för politiserade. Särintressen med pengar har för stort inflytande på det politiska systemet. Det är för svårt för tredjepartier att ta sig fram, inte minst för att de öppet diskrimineras i vissa stater. Gerrymandering gör att antalet genuint öppna kongressdistrikt sjunker för varje val som går. Men man har gjort en insikt: personer spelar roll. Det spelar roll vilka personer, inte bara vilka partier, som har makten, och därför ger man personer, inte bara partier, mandat att utöva sin del av makten. Alternativet är ett system där man förnekar att personer spelar roll, och tar ifrån väljarna makten att utkräva personligt ansvar, vilket gör att de enskilda personernas makt bara växer ytterligare. Att detta system praktiserades av socialdemokraterna framgår tydligt när man betänker den bestörtning som socialdemokratiska företrädare visade upp 2005-2006 inför tanken på att några av de ansvariga för ett av Sveriges största politiska misslyckanden i modern tid, tsunamikatastrofen, skulle behöva ta sitt ansvar och avgå. Man menade att det skulle vara väljarnas sak att avsätta dem. Må så vara, men vad ska väljarna göra, när det inte finns några medel för att göra detta? Ingen väljare utanför Södermanland röstade på Göran Persson 2006. Ingen väljare röstade någonsin på Laila Freivalds eller Lars Danielsson. Att då hävda att det ska vara väljarnas sak att avsätta dem är barockt, och det amerikanska systemet visar på den fiktion som det svenska systemet innebär. Det går att hålla personer ansvariga på ett annat sätt än genom deras partier. Och för en liberal innebär detta ett välkommet hinder mot den maktkoncentration som kommer ur Lord Actons maxim: "Makt korrumperar. Och fullständig makt korrumperar fullständigt."

Så det var ändå inte helt sluthyllat. Men nu återstår bara väntan på de första resultaten. Man får aldrig en perfekt kandidat i amerikansk politik. Men allt utom Mike Huckabee och John Edwards skulle duga. Jag återkommer när jag har bestämt mig närmare.