onsdag 23 januari 2008

Rätten till utbrytning

Vad har Trångsund och Kosovo gemensamt? Jo, båda kommer under året att besluta om utbrytning ur större enheter, Huddinge kommun respektive Serbien. Socialdemokraterna respektive de serbiska nationalisterna och Ryssland rasar. Det lilla jag förstår av serbernas argumentation verkar röra sig längs linjen: "Kosovo är en viktig del av serbernas nationella identitet, så därför måste Kosovo även i fortsättningen vara en del av Serbien." Av Wikipedia att döma verkar annars många av invändningarna handla om rent proceduriella frågor: det vore fel om Kosovo blev självständigt, eftersom det skulle strida mot Serbiens territoriella suveränitet. (Det verkar också vara Rysslands linje.) Men det är i och för sig inte ett skäl. Om serberna gick med på att Kosovo skulle bli självständigt skulle ju inga folkrättsliga principer brytas. Och argumentet för detta ("Kosovo är Serbiens hjärta") verkar vara ganska svagt: det förutsätter att ett folk (serberna) har rätt att påtvinga ett annat (kosovoalbanerna) sitt styre om det är nödvändigt för att förverkliga sin nationella identitet. Med samma argumentation skulle Litauen kunna göra anspråk på områden långt in i Vitryssland och Ukraina. Vad hade serberna tyckt om albanerna (rent hypotetiskt) hade råkat utkämpa ett slag vid Novi Sad, som hade varit centralt i att forma den albanska nationella identiteten? Serberna har dock en poäng i att kosovoserberna har utsatts för omfattande förföljelser och trakasserier sedan 1999. Detta är dock inget argument mot självständighet oavsett vad (Serbien hade nog motsatt sig självständighet för Kosovo även om serberna blivit bättre behandlade och skyddade), men det är lite förvånande att inte världssamfundet ställt större krav på t.ex. en finländsk lösning (likvärdig konstitutionell behandling av albaner och serber obeaktat att de förra är betydligt fler) som villkor för att godkänna självständighet för Kosovo. (Min bild är att ett självständigt Kosovo skulle komma att vara enspråkigt albanskt rent konstitutionellt, men jag kan ha fel.)

Om serbernas argumentation doftar unket av nationalistisk identitetspolitik har socialdemokraterna i Huddinge ett lite mer sofistikerat argument. Redan i den romerska familjerätten hittar man maximen Quod omnes tangit ab omnibus approbari debet: det som berör alla ska godkännas av alla, och detta har man tagit fasta på, låt vara i andra ordalag: eftersom det kommer att kosta pengar även för dem som bor i västra Huddinge om Trångsund-Skogås bryter sig ut så borde västra Huddinge också få vara med och rösta. (En sådan folkomröstning hölls för några år sedan, och medan en majoritet av kommunens samtliga invånare röstade nej till utbrytning röstade en majoritet av invånarna i Trångsund-Skogås ja.)

För det första kan man ställa sig väldigt frågande till alternativen, som för Huddingeborna är "ja" och "nej". Hade jag, när jag bodde i Sverige, fått rösta i frågan om Knivsta skulle bryta sig loss från Uppsala hade jag velat svara: "Helst inte, men om det är det de vill, så gärna för mig." Som alla studenter av deontisk logik vet så är det stor logisk skillnad på "X bör ske" och "Det är tillåtet att X". De (förmodligen ganska många) Huddingebor som inte egentligen bryr sig och som tycker att det där får Trångsundsborna besluta om själva ges inga alternativ.

Men framför allt kan man fråga sig med vilken legitimitet ett visst organ kan påstå sig ha att utöva makt över folk som egentligen inte vill underkasta sig detta organ. Liberalismen, som alltsedan Locke har satt folkets samtycke som rättesnöret för legitim maktutövning, skulle i normalfallet dra öronen åt sig, och anse att detta utgör ett allvarligt problem. Till exempel Rawls och Scanlon skulle då i detta läge börja fundera på vilka skäl vi kan ha för att ignorera dessa personer. Att de skulle förlora ekonomiskt på det jämfört med att leva i en nattväktarstat skulle vanligtvis anses vara ett dåligt argument, som vi har skäl att bortse ifrån: sådana personer är inte rimliga, eftersom de inte letar efter principer som är "skäliga" (fair). (En nattväktarstat är inte skälig eller rimlig, eftersom fattiga barn kanske inte skulle få gå i skolan osv.) Men i detta fall rör det sig om att Huddingebornas ekonomiska förlust (ungefär 800 kr/invånare) ska ställas mot Trångsundsbornas ökade möjlighet att besluta om sina egna angelägenheter (samt, för den delen, de västra Huddingebornas, som inte behöver ta Trångsundsborna i beaktande längre).

Det känns lite fel att påstå att rätten till självbestämmande övertrumfar samtliga ekonomiska överväganden. Om Kiruna och Gällivare, detta Lapplands Dubai, ville bilda en självständig stat med fullständig kontroll över järnmalmen skulle många nog anse detta vara orättvist. (Jag ignorerar det faktum att Kiruna och Gällivare inte själva äger malmfälten.) Om Skåne, å andra sidan, ville bilda en självständig stat skulle det kanske finnas många invändningar mot detta, men rent ekonomisk rättvisa skulle spela en lite mindre roll. Det lite oroväckande med socialdemokraterna argumentation är den fullständiga bristen på förståelse för självbestämmande som ett demokratiskt värde, och att ekonomiska överväganden är de enda som spelar roll. Unionsupplösningen kostade nog också en slant, men där gick inte socialdemokraterna ut på barrikaderna tillsammans med amiral Lindman & Co.

Är 800 kronor ett tillräckligt pris att förvänta sig att människor ska betala för andras rätt till självbestämmande? Skillnaden mellan Trångsund och Kiruna är att själva ekonomin är sekundär: Trångsundsborna förlorar pengar på en delning, men vill ändå göra det, medan skälet för den hypotetiska republiken Kiruna är just pengarna. I det senare fallet kan vi fråga oss om det verkligen är en rimlig princip att människor bara ska få ta pengarna och sticka - vissa skulle tycka det, men alla skulle inte hålla med. Men i Trångsundsfallet, liksom Knivsta, Nykvarn, Bjurholm och andra exempel på kommundelning, är det viljan att bestämma själva, särskilt när man tillhört en lite avskild del av kommunen med en viss särskild identitet, som är den drivande faktorn. Att människor på detta sätt vill ta makten i sina egna händer och komma närmare beslutsfattandet över sina gemensamma angelägenheter borde anses mer värt än väldigt mycket pengar och borde välkomnas av socialdemokraterna istället för att viftas bort med teknokratiska argument, men inget annat är väl att vänta av det parti som tvingade igenom 60-talets kommunsammanläggningar. Hur annorlunda detta är mot den deliberativa och deltagandedemokratiska teoribildning som socialdemokratiskt orienterade tänkare (David Held, Jürgen Habermas, Anthony Giddens) formulerat i andra länder, och hur det liberala demokratiidealet egentligen kommer närmare dessa teorier än vad de svenska socialdemokraterna gör är något som jag länge tänkt skriva om - men inte just nu. Jag vill bara lägga till en kort disclaimer om att jag implicit har antagit att Trångsund röstar för självständighet. Det återstår att se, men oavsett vad som beslutas är det invånarna själva som har den slutliga makten i sina händer - precis som det ska vara i en demokrati.

Inga kommentarer: