Jag blir inte klok på England

Jag läser Andres Lokkos recension av filmen Control om Ian Curtis från Joy Division. Lokko drar tydliga paralleller mellan 70-talets Macclesfield där Curtis bodde och det nordvästra London år 2008 som han stiger ut i efter filmens slut: "Bilderna från 70-talets slut tecknar en bild av en samhällsklass som under sin livstid fortfarande sällan lämnar den här ön, oftast inte ens äger ett pass. I inget annat västland är unga människors drömmar och förväntningar så lågt ställda som i norra England och Skottland."

Jag skulle kunna ta det som vanlig kulturpessimism om jag inte visste att South Yorkshire, där Sheffield ligger, har fått EU-bidrag eftersom det är ett av de fattigaste områdena i EU-15. Grimethorpe, ett litet gruvsamhälle utanför Barnsley ett par mil från Sheffield fick under 90-talet ett rykte om sig som ett av de fattigaste ställena i Västeuropa. Jag har inte varit i Grimethorpe, men jag kan tänka mig hur det ser ut. Det mesta ser nämligen ganska likadant ut i England, särskilt i gamla industristäder som Barnsley och Doncaster, där jag har varit.

Jag skulle kunna skriva om klasskillnader, för ett stycke från där jag bor ligger valkretsen Sheffield Hallam, den rikaste valkretsen utanför London, och där Labour fick 12,6% av rösterna vid förra valet - och inte lär det bli mer nästa gång. (Mandatet innehas för övrigt av Nick Clegg, Lib Dems nye partiledare.) Jag minns den debatt som vi hade i universitetets debattsällskap någon gång i mitten på förra terminen om positiv diskriminering. Även om jag inte minns några ord eller citat blev en sak väldigt tydlig som man inte tänker lika mycket på i Sverige: i England spelar det roll var du växer upp, därför att det spelar roll vilken skola du går på. Särskilt möjligheten att komma in på Oxbridge ökar kraftigt om du går på privatskola (vilket dock inte hindrar att en majoritet av Oxbridges studenter faktiskt har gått i statliga skolor).

Men nya undersökningar visar att detta inte beror på snobberi i antagningsprocessen från Oxbridge, vilket man tidigare har misstänkt. Istället beror det minst lika mycket på att lärare vid statliga skolor i utsatta områden inte rekommenderar Oxbridge ens till sina mest begåvade studenter. Om inte ens lärarna, som kanske är de enda i en elevs kontaktnät som har läst vid universitetet, är redo att inspirera sina elever till att sikta så högt som möjligt, vem ska då göra det?

Vilket för oss tillbaka till citatet från Lokkos artikel ovan: de klasskillnader som är så tydliga i England behöver inte ens till huvuddelen handla om mätbara skillnader i inkomst eller kvaliteten på skolorna (även om jag har ett starkt intryck av att skillnaden mellan bra och dåliga skolor är mycket större i England än i t.ex. Norden). Det kan handla minst lika mycket om mentalitet: en jantelagsanda där arbetarbarnet bliver vid sin läst och inte vågar spränga sina gränser. Det är inte romantiskt. Det är bara grått och trist.

Jag skulle kunna skriva om klasskillnader, men det är tidsskillnader man märker tydligast: skillnaden mellan gammalt och nytt, mellan före och efter. Jag börjar mer och mer tro att stål- och gruvindustrins kollaps i södra Yorkshire och kringliggande områden på sikt kan ha gjort området en stor tjänst. Regionen, inte minst Sheffield, har behövt finna sig andra nischer, andra sätt att skaffa sig en utkomst, som har fört området mer i takt med den kreativa ekonomin. Sheffields centrala delar är en förvirrande blandning av nedgångna, typiskt engelskt bruna tegelhus och bakgator (bild), och coola, moderna byggnader (samma plats, om man vänder sig 180 grader) som står i stark kontrast med varandra. Det är lätt att se vad Sheffield har varit. Det är ganska lätt att se vart man förhoppningsvis är på väg. Det är svårare att se vad staden är idag, och det gäller lite varstans: den skinande nya tågstationen i Barnsley, det nya köpcentret i Doncaster, den "Rotherham Renaissance" som förvandlar centrum i Sheffields tvillingstad osv.

Nej, ibland blir jag inte klok på det här landet. Här bygger man hus som är minst lika moderna och välutrustade som i Sverige, kanske ännu mer, för dem som har råd, samtidigt som de allra flesta bor i gamla viktorianska tegelhus som inte har ändrats på hundra år. Men det känns dock som att saker och ting är på väg åt rätt håll, delvis tack vare Thatcher, och delvis tack vare Blair. Jag ska avsluta med en dikt av Roger McGough som står på väggen i Winter Gardens, hjärtat i de senaste årens upprustning:

When they closed the foundries
and the mills
You could have taken
to the hills
But you stayed

Might have given up the ghost
but instead
You took a deep breath
forged ahead
Bright as a blade

***

I like this place
my son a student here
City of space
open skies and stars
Sheffield
Twinned with Mars

Förutom att det vore lite svårt att tänka sig någonting liknande i Uppsala (åtminstone idag, historiska exempel saknas ju inte) så känner man en framtidsanda som i alla fal förkunnar att allting inte är som det var för 30 år sedan på Joy Divisions dagar. Och tur är väl det.