Äntligen! (2)

Per Wirtén tvingas på Expressen Kultur motvilligt ge nyliberalerna rätt gällande bristen på ideologisk mångfald på landets kultursidor, som en uppföljare på den danske kulturskribenten Andreas Harbsmeiers analys av de svenska kultursidorna. Dock är jag betydligt mindre säker än vad både Harbsmeier och Wirtén verkar vara på att landets kultursidor uteslutande ansluter sig till en "liberal upplysningstradition": möjligen i bred mening, men jag tror att man hittar mer socialdemokratiskt eller socialistiskt idégods än klassiskt liberalt om man tittar på t.ex. (icke-)debatten om statligt kulturstöd. Kulturstödskramande socialliberaler har ju trots allt en betydligt yngre provenans än de klassiska upplysningsliberalerna.

Men det är ju inte bara nyliberaler som stängs ute från kultursidorna. Wirtén tar även upp konservativa, queerteoretiker, anarkister och hedonister. Särskilt den sista gruppen är intressant: jag utgår ifrån att Wirtén åsyfter personer som hellre väljer konsumistisk populärkultur och materialism än finkultur, och som argumenterar för det: en ideologisk Ebba von Sydow. Sådana röster har så svårt att höras att det är väldigt svårt att avgöra om de överhuvudtaget finns. Men av de grupper som Wirtén nämner så är det väl kanske de konservativa rösternas utevaro som är tydligast: det saknas väl knappast kulturkonservativa här i landet, och definitivt inte i västvärlden i övrigt, men på kultursidorna kommer de ju inte fram.

Det är en märklig situation. Man kan ju tycka att det borde ligga i landets kulturredaktioners intresse att utgöra skådeplatsen för vår tids centrala kulturdebatter - delvis av hänsyn till läsarna och försäljningen, men också som ett journalistiskt ideal i sig. Istället handlar de stora debatterna mest om små frågor: Björn Ranelid mot Linda Skugge, Maja Lundgrens halvbiografi (som i och för sig väckte ett par intressanta principiella spörsmål om skönlitteraturens sanningsanspråk), Manadebatten och nu senast Andreas Malm mot Johan Norberg. Jag vill inte påstå att dessa debatter i sig är oviktiga eller att det vore fel att de fördes. Men de står klart i skuggan av de stora kulturdebatterna ute i Europa, till exempel den debatt om islams roll som Expressen har förmedlat till en svensk läsekrets. Harbsmeiers kommentar om att de svenska kultursidorna i stort sett är provinsiella och inte intresserar sig för internationella frågor får en viss förklaring i det ljuset.

Men kulturdebatterna förs, på bloggar och i andra fora. Kanske ser inte kulturredaktionerna den mångfald av åsikter som finns, eller för den delen den likriktning som man själva har, eller så kanske man är van vid att betrakta riktigt avvikande åsikter som marginella och därmed inte värda att ta upp. Hursomhelst så riskerar ju resultatet att bli att folk inte bryr sig om vad som står på landets kultursidor. För min egen del så bryr jag mig inte så mycket, men ett problem är väl att riktigt välfungerande kultursidor kan fungera som mötesplatser för olika åsikter, som därmed tvingas gå i clinch med varandra. Risken annars är att folk bara läser de bloggar och artiklar som bekräftar ens egna åsikter, och det vitaliserar inte kulturdebatten, eller för den delen den politiska debatten.

På så sätt var det synd att Cecilia Stegö Chiló behövde avgå, för bara under den korta tid hon satt så satte hon lite fart på kulturdebatten, inte genom att säga någonting, utan hennes blotta existens utgjorde en provokation. Och även om jag förstår att Wirtén gärna vurmar för att fler alternativa vänsterröster ska komma fram i debatten så måste vägen mot en vitaliserad kulturdebatt gå via en borgerlig omorientering. Trots kulturvänsterns försök att utmåla alliansregeringen som kulturens fiende nummer ett så skulle man, om man vore placerad bakom en lämplig slöja av okunnighet, nog gissa på att Lena Adelsohn Liljeroth hellre var socialdemokrat än moderat, åtminstone moderat av den mer liberala schatteringen. Problemformuleringsprivilegiet ligger fortfarande helt och hållet i socialdemokratins händer, men detta är inget konstigt: många borgerliga kulturpolitiker (inte minst de flesta folkpartister) skulle inte vilja föra en politik som bryter med den rådande socialdemokratiska normen. Den stora kulturpolitiska utredning man har tillsatt kommer med största sannolikhet inte resultera i något sådant uppbrott. Att man frångår de socialdemokratiska målen för kulturpolitiken (t.ex. att den ska motverka kommersialiseringens härjningar och det ena med det tredje) får ses som ett positivt första steg. Men svensk kulturdebatt, liksom svensk samhällsdebatt i övrigt, kommer med största sannolikhet att fortsätta som den tidigare har gjort: provinsiell, konsensuspräglad, omedveten om världen i stort, och framför allt förvissad om en sak: den svenska modellen är den enda tänkbara. För dem som önskar föra denna debatt på andra villkor, vilka dessa än må vara, återstår bara att söka sig andra kanaler än de etablerade. Att så måste ske är inget problem i sig, men det är ett fattigdomsbevis för den svenska offentliga sfären.