Liberalismen och enigheten

För ett par år sedan skrev Olle Svenning en krönika i Aftonbladet om att liberalismen egentligen förutsatte att alla människor kunde komma överens, och blundade för de grundläggande intressemotsättningar som finns i samhället. Jag skrev då ett mail till Svenning och påpekade att socialdemokraterna inte var mycket bättre: det är inte liberalerna som har uppfunnit deliberativ demokrati, utan Jürgen Habermas och Jon Elster, båda vänstermän, och socialdemokraterna står knappast över tal om nationell enighet och att alla människor egentligen vill ha socialdemokratisk politik. Men ju mer jag tänker på saken, desto mer blir jag övertygad om att Svenning egentligen hade rätt: liberalismen försöker faktiskt upphäva de grundläggande intressemotsättningar som finns i samhället.

Så kommer vi då återigen in på Rawls, och på Political Liberalism. Den historieskrivning som Rawls ger sig på här går ungefär ut på följande: genom religionskrigen som pågick från reformationen fram till westfaliska freden störtades Europa in i kaos och förödelse. Men trettioåriga kriget innebar en förändring, då de grundläggande skiljelinjerna i europeisk storpolitik återigen förflyttades bort från religionen och till ekonomiska och militära intressen - hur ska man annars t.ex. förklara att det katolska Frankrike samarbetade med det protestantiska Sverige mot sina katolska religionsbröder, habsburgarna? Det parterna småningom insåg var att ett direkt utplåningskrig var omöjligt, eller åtminstone inte möjligt att genomföra till ett acceptabelt pris. Genom westfaliska freden erkände de båda sidorna varandra rätt att existera, och efterföljande krig i Europa kom huvudsakligen att handla om andra saker än religion. Men det modus vivendi, det vapenstillestånd som parterna nådde i Westfalen, internaliserades med tiden och fick ett värde i sig. Redan på 1600-talet försvarade John Locke religionsfrihet för alla utom ateister och katoliker. När sedan det politiska hotet från katolicismen minskade blev det småningom naturligt att utsträcka religionsfriheten även dit. Och har man accepterat religionsfrihet blir det logiskt att acceptera frihet på andra områden. Men dessutom: har man accepterat religionsfrihet måste man också acceptera att politik inte handlar om att etablera en religions herravälde över en annan. Alltså måste man acceptera politisk liberalism, där religiösa argument inte finner någon plats. Det Rawls menar sig kunna visa är att alla rimliga religioner kan acceptera ett samhälle där man avhåller sig från att påtvinga andra sin religions agenda, men det innebär också att man måste lägga fram argument som kan accepteras av andra förnuftiga människor som inte tillhör ens religion.

Både Rawls åsikt att politisk liberalism är någonting önskvärt och hans bevis för att olika religiösa grupperingar kan acceptera den har ifrågasatts. Men det viktiga här är att jag finner mer och mer att just denna del i Rawls författarskap är det som tydligast gör honom till liberal, och knyter ihop honom till den långa liberala traditionen som börjar med Locke, men kanske i detta avseende redan med Machiavelli eller till och med tidigare. Liberalismen betraktar nämligen våldet som en grundläggande del av staten. Staten är först och främst ett våldsmonopol: det är hotet om våld som möjliggör för staten att fullgöra sina uppgifter, vilka dessa än är, och ett samhälle där staten inte förmår upprätthålla sitt våldsmonopol blir snabbt ett samhälle utan stat, en anarki, en fruktansvärd plats. Men denna våldsamma sida av staten, som är nödvändig för att försvara friheten, gör den också till ett ständigt, latent hot. Rawls historieskrivning fungerar inte bara som en förklaring till varför moderna religioner i stort sett har accepterat grunddragen i den politiska liberalismen. Den tjänar också som en varning om vad som kan hända om den politiska liberalismen undergrävs. Liberalerna har sett den stat i vitögat, som utövar sin våldsmakt bara i någras intresse, och ser att den leder i fördärvet. Därför hoppas liberaler bortom alla förhoppningar på att statens våldsmakt ska gå att utöva i allas intresse, eller med allas samtycke, eller på grundval av skäl som alla rimligen kan acceptera.

Det är därför jag numera anser att Svenning i stort sett hade rätt. Men Svenning talade nog inte om religion, utan om ekonomi. Nu kan man i och för sig på rent ekonomiska skäl invända att Svenning har fel: ekonomin är inget nollsummespel, utan ekonomisk tillväxt går att fördela på ett sådant sätt att det kommer hela folket till gagn. Och på lång sikt, skulle åtminstone nyliberalerna hävda, så är den fria marknaden det enda sätt på vilket inkomsterna även för de fattigaste kan maximeras, genom att alla avsteg från den fria marknaden innebär lägre effektivitet, lägre tillväxt, och därmed lägre rikedom. (Men på lång sikt är vi alla döda, som Keynes skrev.) Socialdemokraterna har visat att de oftast kan styra landet på ett sådant sätt att man åtminstone bryr sig om vad de allra flesta människor tycker, och tar deras intressen i beräkning. Liberaler kan leva med lägre tillväxt och ett fattigare Sverige utan att oroas för landets fortlevnad. Men den klasskampsretorik som kommer från avgrundsvänstern är mer problematisk. Jag tänker inte så mycket på Gudrun Schymans och Lars Ohlys kommentarer om att "vi vågar säga sanningen: alla tjänar inte på vår politik" som på Ung Vänster-retoriken om att man ska "röka ut borgarna från Östermalm", vad nu detta skulle innebära i praktiken. Den stora skillnaden går mellan en politik som bara vissa människor tjänar på och en politik där bara vissa människor räknas. Även om ett samhälle där den sistnämnda politiken råder skulle överleva skulle det endast vara tack vare den blotta slumpen: det skulle inte finnas någonting i grunden, i teorin om vilka förpliktelser man har gentemot vem, som skulle avhålla de styrande från massmord. Därmed inte sagt att UV predikar massmord. Men ett samhälle där bara vissa människor räknas, i detta fall proletariatet, blir ett samhälle som inte är människovärdigt för dem som lämnas utanför.

Så visst finns det fog för liberalismen att driva en tes om att staten kan fungera i alla människors intressen, eller åtminstone ta allas intressen i beaktande. Och det bör noteras att socialdemokratin och de konservativa, likt 1600-talets katoliker och protestanter, gradvis har internaliserat detta synsätt, från att ha bitit ihop och accepterat det som ett nödvändigt modus vivendi i ett politiskt ställningskrig som ingen kunde vinna - se t.ex. Uppsalastatsvetaren Stefan Olssons läsvärda doktorsavhandling "Den svenska högerns anpassning till demokratin" för en noggrann redogörelse. Det kan finnas vissa skillnader i retoriken i dagspolitiken - men i grunden är inte liberaler, socialdemokrater och konservativa särskilt olika på just denna punkt, vilket väl kanske ger visst fog för den tes jag drev i mitt svarsmail till Svenning, trots att min avsikt här egentligen var att göra avbön.