Postskriptum till det förrförra inlägget

Jag har precis läst Isaiah Berlins "The Originality of Machiavelli". Berlins tolkning av Machiavelli är att dennes grundläggande tes är att det främsta mänskliga livet är ett liv i enlighet med antiqua virtus, de antika dygderna, såsom de kom till uttryck i Athen på Perikles tid eller i den romerska republiken vid dess höjdpunkt. Men den furste som vill skapa en sådan stat måste ignorera de kristna dygderna och genomföra hemska saker för att skapa en stark, fri, ärofylld stat där människan kan förverkliga sig själv. Poängen är inte att hemskheter är nödvändiga för att uppnå det goda, för det har andra tänkare i andra tider också insett, t.ex. Hobbes, och människor har inte blivit så djupt skandaliserade av deras verk (fast Hobbes har ibland kommit ganska nära). Den verkliga poängen, menar Berlin, och något som Machiavelli själv inte avsåg eller var medveten om, är att han är den förste värdepluralisten: det finns fler än ett absolut värde, i Machiavellis fall de antika resp. de kristna värdena, men de är inte förenliga med varandra. På detta sätt bryter han radikalt med en oerhört inflytelserik tankeströmning i Västerlandets historia: Platon, Aquino, Rousseau, Bentham, Hegel, Marx, alla har de mer eller mindre medvetet laborerat med ett tänkt ideal, det allmänna bästa, som människan i den bästa av alla världar kan uppnå. Men detta är inte möjligt.

Och det är det som gör detta inlägg till ett postskriptum till det förrförra, som handlade om liberalismen och enigheten. Den kamp mellan olika, oförenliga värden som Machiavelli öppnar upp för skulle bli verklighet under hans egen livstid: när han dog 1527 var reformationen redan i full gång. Berlin tänker sig att Machiavelli inte intresserar sig för eller vänder sig till de människor som väljer det kristna idealet istället för det antika, och som vänder sig bort från politiken. Han antar implicit att det är det antika statsidealet som är det man ska sträva mot - men när ett visst statsideal får konkurrens av ett annat, när två olika idéer gör anspråk på den politiska makten, det är då Machiavellis statskonst bryter samman, och det är då, inte förr, som den politiska liberalismen, med sitt andra slags statskonst, träder in på banan. Men det som har skrämt så många hos Machiavelli är att även om vi i teorin skulle vara eniga om vilka värden som är de främsta, så skulle vi inte kunna förverkliga dem allihopa. Det kan vara en mer självklar tes nu, men så har historiskt sett inte varit fallet.