FRA-lagen

FRA-lagen verkar bli alliansens största politiska misslyckande hittills: en revolt växer inom de egna leden som till slut verkar omfatta alla utom de egna riksdagsgrupperna, ingen vet längre egentligen varför man kommer att rösta som man gör, alla försök från partidistrikt, sidoorganisationer och remissinstanser att mana till besinning faller på döva öron och kvar står partiarbetare och inte minst ungdomsförbundare som inte bara känner en enorm besvikelse, utan också rädsla, och därför desperation. Stämningen är helt annorlunda än under språkkravsdebatten, ett krav som hade ett visst stöd, och även annorlunda än under debatten om övergångsregler. Det känns som att FRA-lagen utgör ett så grovt övertramp att inga lojalitetsband eller hänsyn till partiets eller alliansens framtida väl och ve egentligen spelar någon roll.

Jag tror att synen på lagen beror på vilket perspektiv man har. Från FRA:s sida har man redan en bild av hur lagen kommer att sättas i verket i praktiken, men från en liberal lagstiftares perspektiv måste man fokusera mer på vad som faktiskt står - det finns ingen garanti för att ens de bästa intentionerna kommer att sättas i verket, inte minst när vi vet från tidigare att svensk underrättelsetjänst har en tendens att skarva med reglerna. Framför allt ska lagar gälla tills de ändras, inte tills de som ska tillämpa dem går i pension. Låt oss därför se vad som egentligen står och varför det är problematiskt.

Det är fyra lagar som berörs, varav en är ny och tre existerande ändras. Lagen om försvarsunderrättelseverksamhet ändras för att ta bort rätten att bedriva underrättelseverksamhet till stöd för försvarets uppgift 4, dvs. att stärka samhället vid svåra påfrestningar i fred (främst översvämningar), vilket är bra. Däremot möjliggör man för underrättelseverksamhet att bedrivas för kartläggning av "yttre hot", inte "yttre militära hot", som det står idag.

Att hotbegreppet kan få en extremt vid tolkning framgår av att propositionen explicit nämner ränte- och valutaspekulationer som exempel på sådana hot som avses, vilket Allan Widman (fp) desperat försöker bortförklara på DI.se. Hur kan någon vilja investera i Sverige när deras förehavanden kan avlyssnas av staten? Men detta är ändå inte riktigt poängen. Poängen är dessutom att begreppet "hot" kan ges ett så brett tolkningsutrymme att det blir helt omöjligt för lagstiftaren att förutse vad som faller under begreppet. Snart sagt allting kan ju räknas in, och därmed finns det inga gränser prima facie för vad som får spanas på och inte.

Men sen kommer vi till den nya lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet (som jag kommer att fortsätta kalla för FRA-lagen). Det finns en massa restriktioner och avgränsningar. Några centrala punkter: signalspaningen måste vara automatisk och ske genom att man skapar sökbegrepp. Dessa sökbegrepp får inte vara hänförliga till en viss fysisk person om det inte är av synnerlig vikt för verksamheten, och de ska utformas så att de medför ett så begränsat intrång som möjligt i den personliga integriteten.

Regeringen eller en myndighet som regeringen bestämmer ska ange en närmare inriktning för verksamheten. En sådan inriktning får inte avse en fysisk person. Med andra ord: man får inte säga åt FRA att spana på vad Osama bin Laden har för sig. Däremot får FRA, om det är av synnerlig vikt för verksamheten, söka på ordet "Osama bin Laden", t.ex. för att lokalisera medlemmar av al-Qaida.

Sen kommer någonting märkligt. Om en myndighet (t.ex. MUST) vill meddela närmare inriktning på verksamheten måste man ha tillstånd, och detta tillstånd "får endast lämnas om syftet med inriktningen väger klart tyngre än det integritetsintrång som inhämtning i enlighet med inriktningen kan innebära och detta syfte inte kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt." Men detta gäller bara myndigheter: regeringen kan bestämma om närmare inriktning utan att syftet med inriktningen väger klart tyngre än integritetsintrånget. Regeringen behöver inte ta några sådana hänsyn, och visserligen kan regeringen inte förordna om inriktning på någon enskild person, men en grupp av personer? En organisation? En liten klubb? Det verkar vara helt okej.

Tillstånd till närmare inriktning kan endast lämnas av en parlamentariskt sammansatt nämnd, men återigen: detta gäller inte för den inriktning regeringen beslutar om.

Sedan följer en bestämmelse om att material som berör källskydd och kontakter mellan klient och advokat, liksom överskottsinformation som rör en viss fysisk person, ska förstöras. Och då undrar jag: hur ska detta gå till? Hur avgör man om material berör t.ex. källskydd eller inte? Det mesta kanske fastnar i de automatiserade sökbegreppen, men förr eller senare kan något komma att slinka igenom, och då måste det vara ett mänskligt öga som läser igenom och beslutar om vad som ska slängas. Helt obeaktat att lockelsen att tänka "Men jag visste ju inte att han var journalist" måste vara stor i de fall det rör sig om riktigt intressant information, kvarstår det faktum att det någon har läst, det minns man, oavsett om det inte finns i datorns minne. Och om de som ska radera är samma personer som analyserar materialet, och som skriver rapporter till regeringen, vilket inte lagen på något sätt utesluter, då håller inte källskyddet längre.

Regeringen ska sedan utse en parlamentarisk nämnd för att övervaka verksamheten, särskilt att känslig information förstörs, och sökbegreppens utformning. Låt oss stanna kvar vid sökbegreppen. FRA hävdar att dessa begrepp ska vara väldigt komplicerade, och det bör de nog vara om de ska vara effektiva. För det första finns det inga garantier för att dessa begrepp alltid kommer att vara så komplicerade och exklusiva, men dessutom: om de nu är så komplicerade, hur kan man hoppas att en parlamentariskt sammansatt nämnd, som består av domare och riksdagsledamöter, ska kunna avgöra om de är proportionellt utformade utifrån integritetshänsyn?

Myndigheten får besluta att viss information ska förstöras om dess inhämtning utgör ett intrång som inte står i "rimlig proportion" med syftet för verksamheten. Det låter ju betryggande, men det finns inga garantier för att man kommer att göra det. Som i all liknande offentlig verksamhet är problemet att principaler (lekmän) ska behöva köra över agenter (tjänstemän) i lägen då det är agenterna, dvs. de som agerar på det offentligas uppdrag, som sitter på mest information och sakkunskap, och dessa kommer naturligtvis alltid att hävda att intrången står i "rimlig proportion" till syftena - annars skulle de ju inte beslutat om dem från början! Jag kan se framför mig en sådan nämnd bestående av träiga socialdemokrater och moderater som inte betraktar den personliga integriteten som så viktig att man är beredda att utmana experterna.

Det ska dessutom finnas ett integritetsskyddsråd vid FRA som ska utöva insyn över verksamheten och komma med rekommendationer. Men det finns inga krav på att dessa rekommendationer ska följas.

Lagen avslutar med att säga att beslut enligt lagen inte får överklagas. Ja, det är ju väldigt uppmuntrande, eftersom det ju gör att regeringen mycket väl helt självsvåldigt kan bestämma om sökinriktning på enskild person, och eftersom man inte kan överklaga, kan ingenting göras åt det! Förmodligen kommer besluten om sökinriktning sekretessbeläggas hursomhelst, vilket gör att ingen vet om regeringen följer lagen eller inte! Det är ju rent Kafkaartat.

Dessutom ändras lagen om elektronisk kommunikation på så sätt att alla operatörer som äger gränsöverskridande tråd blir skyldiga att föra över sina signaler till särskilda samverkanspunkter, och lämna all information som FRA begär, om det krävs för att göra spaningen lättare. Jaha. Som om inte allt ovan vore nog så får man inte äga tråd som man vill heller.

Men det jag inte har tagit upp hittills, och det som är en av de allra viktigaste frågorna, är den geografiska avgränsningen. FRA hävdar att kommunikation som härstammar från Sverige ska förstöras, oavsett om den har gått via utländsk tråd på vägen eller inte. Men det finns ingenting i lagen som säger detta. FRA-lagen §2 säger att bara signaler som förs över tråd in i Sverige ska spanas på, och den föreslagna lagen om försvarsunderrättelseverksamhet säger att bara utländska förhållanden ska spanas på. Men om jag sitter i Sverige och skickar ett mail till en annan person som sitter i Sverige, ett mail vars innehåll rör yttre förhållanden, och som går på utländsk tråd på sin väg till Sverige (vilket det förmodligen gör om jag t.ex. skriver ett meddelande på Facebook, vars servrar rimligtvis ligger i USA, eller via mitt mailprogram vid University of Sheffield) så finns det ingenting i lagen som hindrar att jag avlyssnas. Ingenting!

Och detta är ett exempel på det jag skrev i början, nämligen att det beror på vilket perspektiv man har. FRA har en klar bild av hur man vill bedriva sin verksamhet, och enligt denna bild har man möjligheten att filtrera bort information som ursprungligen kommer från Sverige, men enligt lagen har man inga sådana krav på sig. Och nu ska vi tillbaka till det tidigare problemet, därför att egentligen finns det ju ingenting som stoppar regeringen från att ignorera kravet på "utländska förhållanden", därför att sökinriktningarna kommer förmodligen (1) att vara hemliga och (2) kan inte överklagas!

Jag har medvetet försökt läsa den här lagen som Fan läser Bibeln, dock utan att ignorera de skyddsmekanismer som faktiskt finns, därför att det är så man måste göra som liberal. Och det jag tycker mig finna är att många av de skyddsmekanismer som finns faktiskt är väldigt svaga, ännu svagare än jag trodde innan jag faktiskt satte mig ned och läste lagtexten. FRA:s argumentation för lagen förutsätter att vi litar på att de gör vad de säger sig skola göra, men att lita på makthavare utan att ha sanktionsmöjligheter har sällan varit en bra liberal princip.

Jag är inte alls egentligen emot att ge signalspaningen en ny inriktning, bort från traditionell spaning på rysk radiokommunikation och till vår tids hot. Skulle man ha inriktat sig på automatiserad analys av information som finns offentlig på Internet, t.ex. på webbsidor och forum, skulle jag inte ha några problem med det, och förhoppningsvis gör man redan detta. Men den föreslagna verksamheten har inte bara med spaning att göra. Det har med tvångsmedel att göra, därför att det innebär att man tvingar sig till kommunikation som avsändarna vill hålla förtrolig. Och det kan drabba svenska medborgare. Som befinner sig i Sverige. Vars kommunikation endast flyktigt berör utländska förhållanden, eller inte alls. Och det finns ingenting vi kan göra åt det, därför att vi kommer inte att veta om det, och vi kan inte få besluten upphävda även om vi skulle känna till det.

Vi bör känna oss rädda, därför att makt korrumperar, och fullständig makt korrumperar fullständigt, och detta är så nära fullständig makt som Sverige har kommit sedan det karolinska enväldet. Om den här lagstiftningen ska vara i närheten av att vara acceptabel måste den (1) explicit undanta kommunikation som utgår från Sverige från sökning, (2) tvinga även regeringen att söka tillstånd för inriktningsbeslut, (3) möjliggöra för riksdagens ledamöter och ett större antal av riksdagen utsedda medborgarombudsmän att överklaga beslut om inriktning, tillstånd och sökbegrepp, (4) göra insynsrådet oberoende från FRA, men inte minst (5) göra som LUF krävde i veckan och tillsätta en sanningskommission för att se över i vilken mån underrättelse- och säkerhetstjänsterna faktiskt har hållit sig inom lagens ramar historiskt sett. Old habits die hard.

Givet alla dessa problem har jag väldigt svårt att se hur man ska kunna rösta på alliansen med gott samvete 2010, i synnerhet om man går till val på att behålla lagen, och partiernas huvudkandidater utgörs av folk som stöder förslaget. Men det som händer är inte bara ett slag mot integriteten, utan även ett stort demokratiskt problem. Om detta skriver jag mer efter riksdagens omröstning. Nu kan vi bara hoppas på ett mirakel.