Tankar om den liberala demokratin del III: FRA-lagen

Först och främst: det känns tungt. De ändringar som man gjorde i sista stund var visserligen steg i rätt riktning, och de berör flera av de problem som jag pekade på i mitt senaste inlägg, men grundproblemet kvarstår fortfarande: staten kommer nästa år att ha rätt att övervaka svenska medborgares kommunikation med andra svenska medborgare i Sverige. Det är just denna aspekt som gör FRA-lagen så oerhörd och så unik i ett internationellt perspektiv.

Men jag lovade i mitt förra inlägg att skriva om FRA-lagen ur ett demokratiperspektiv, och det tänker jag göra, därför att processen kring denna lag har blottlagt vilka problem den svenska demokratin står inför. Detta gäller både skyddet för medborgerliga fri- och rättigheter och den politiska beslutsfattandeprocessen som sådan.

Det jag tycker mig ha märkt på bloggarna den senaste tiden är ett slags demokratiskt uppvaknande, där man har dragit sig till minnes det man lärde sig i skolan om hur den svenska demokratin ska fungera, och sedan till sin fasa insett att den inte fungerar på detta sätt. Man har gått till RF 2:6 och läst om hur varje medborgare är skyddad "mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande", och förväntat sig att FRA-lagen därefter borde falla på sin egen orimlighet: FRA-lagen går ju ut på hemlig avlyssning av telefonsamtal och andra förtroliga meddelanden, och detta är ju förbjudet i grundlagen, eller hur?

Men så är ju naturligtvis inte fallet, för det RF ger med ena handen tar den ifrån med den andra: RF 2:12 listar en rad skäl som tillåter riksdagen att begränsa medborgarnas fri- och rättigheter. Med andra ord är RF kap. 2 knappt värt pappret det är skrivet på, vilket visas av att extremt få lagar någonsin ogiltigförklarats enbart utifrån detta lagrum: Åke Green frikändes som bekant med stöd av Europakonventionen, inte regeringsformen. Lagen om förbud mot politisk uniform torde vara undantaget som bekräftar regeln, men annars är det svårt att se att det skulle finnas särskilt mycket kraft bakom RF kap. 2 överhuvudtaget. Det gör ju också att samtliga riksdagspartier, däribland alliansen, kan vara eniga om att införa ett särskilt skydd för integriteten i RF: eftersom detta skydd inte är värt något kostar det heller ingenting.

En annan sak som man har lärt sig är att varje riksdagsledamot sitter på ett personligt mandat. Men när alliansens riksdagsledamöter piskas in att till varje pris rösta på regeringens proposition urholkas även denna myt. Ytterligare en sak är att riksdagen ska utöva kontrollmakt över regeringen. Men när alliansens riksdagsledamöter betraktar det som en långt viktigare dygd att stödja sin regering utan att självständigt reflektera över de lagförslag som man har att rösta om, än att faktiskt ställa sin regering till svars när den begår misstag, ser man att denna kontrollmakt inte är mycket värd. (Det är därför jag börjar bli mer och mer skeptisk till att parlamentariskt sammansatta nämnder kan utöva den kontroll som krävs för att FRA-lagens integritetsskydd ska fungera: förutom att riksdagsledamöter har svårt att besitta den sakkunskap som krävs för att bedöma frågor av så teknisk karaktär så är man dessutom inte oberoende av de maktförhållanden som råder mellan regering och riksdag, och mellan majoritet och opposition. I ljuset av de senaste veckorna bör alliansen ta initiativ till att nominera oberoende experter hellre än sina egna riksdagsledamöter, men av någon anledning har jag svårt att se att detta kommer att hända...)

Vi får också höra från alliansens företrädare att man är för fritt personval, eftersom det stärker banden mellan väljare och valda, men likväl gör man ingen åtskillnad i att piska in sina ledamöter. Detta underminerar kraftigt förtroendet för alliansens egentliga stöd för personvalsreformen, eftersom en anledning till att man är för fritt personval (eller att det överhuvudtaget spelar roll vem som sitter i riksdagen, eller att man alls har en riksdag och inte bara en regering) är ju att ledamöter som sitter på ett personligt mandat kan ha större frihet att rösta, argumentera och driva frågor som de vill.


Men det finns också andra aspekter, som är vagare men minst lika viktiga. Begreppet "det offentliga samtalet" framhålls ibland som ett honnörsord, som det deliberativa ideal som bör prägla vår demokrati, och man beklagar sig gärna över att det offentliga samtalet har blivit en envägskommunikation: politikerna talar och väljarna ska lyssna. Även i detta fall är det en envägskommunkation, men dock tvärtom: väljarna har talat, genom bloggar, genom insändare, genom opinionsmätningar, men politikerna har varken lyssnat eller talat tillbaka. Det har varit så gott som knäpptyst från alliansens håll, och av det som sagts har påfallande många argument antingen varit direkt felaktiga eller helt missförstått kritiken. Det har givetvis funnits mycket slaskargumentation även på nejsidan, men ser man det sammantaget måste man ändå säga att nejsidan vann denna debatt på teknisk knockout. Att alliansen knappt har varit ute på banan i en fråga där så många människor, även bland deras egna anhängare, har varit arga, upprörda och rädda, visar att alliansen inte tar det offentliga samtalets ideal på allvar när det kommer till kritan.

För det är ju så att FRA-lagen blir demokratiteoretiskt intressant, eftersom den på många sätt är ett lackmusprov. För ovanlighetens skull har vi faktiskt att göra med ett otvetydigt exempel på en inskränkning i de medborgerliga fri- och rättigheterna, där den särskilda rätten till tolv månaders minoritetsåterremiss av tio ledamöter kom i spel. Det visar sig att den demokratimodell vi har idag - den socialdemokratiska partidemokratin - inte förmår skydda medborgarnas rättigheter, inte förmår leva upp till sina egna ideal, och inte förmår omsätta varken medborgarnas eller riksdagens vilja i praktiken - i detta fall var folket emot, och hade man haft en fri omröstning utan piska hade även riksdagen förmodligen varit emot.

Sverige har i vissa avseenden haft konstitutionell otur. Parlamentarismen blev närmast en helig gral i svensk politik därför att alternativet var att regeringen skulle utses enligt kungens godtycke. Enkammarriksdagen blev också närmast en helig gral, därför att alternativet var sällsynt dåligt: den gamla första kammaren, med långa mandatperioder, indirekt valsätt och jämlik beslutanderätt framstår som ett internationellt unikum i dålig konstitutionell planering. Den ceremoniella statschefsrollen blev också närmast en helig gral genom Torekovkompromissen, eftersom alternativet var att kungen fortfarande skulle haft formell beslutanderätt över vissa ärenden. De reformer vi genomförde var alla var för sig bra och innebar steg framåt. Men sammantagna har de lett till den typ av demokratimodell vi har, med en fullständig avsaknad av maktdelning. Och i inget fall uttömdes alternativen av det gamla vi hade och det nya vi valde: vi skulle kunna ha gått över till en mer amerikansk modell, där regeringen utses av en folkvald statschef som delar makten med ett tvåkammarparlament. Det skulle ha borgat både för maktdelning och demokratiskt ansvarsutkrävande. Men vi gjorde det inte, och effekterna ser vi nu.

Men jag tror också att en sak vi kan ha lärt oss av historien med FRA-lagen, vilket egentligen inte är en särskilt svår läxa att ta till sig, är att ökat folkligt deltagande i den offentliga debatten och den demokratiska processen inte är något som hotar liberala reformer. Liberalismen är inget elitprojekt, snarare tvärtom: det var när en liten partielit stängde in sig och vägrade lyssna på allt och alla som FRA-lagen kunde genomföras, och det var när vanliga politiskt intresserade människor via bloggar, mail och demonstrationer gick ut och protesterade som det nästan stoppades. När människor är villiga att engagera sig och höja rösten är det för att försvara integriteten, yttrandefriheten och demokratin. Det är en viktig insikt.

Jag skrev i den andra delen av dessa tankar att vi behöver en ny demokratisk diskurs och en ny frihetlig demokrativision, men att arbetet med att överhuvudtaget förklara varför en sådan behövs i sig var ganska omfattande. Jag tror att detta arbete blev lättare genom FRA-lagen, därför att den visade många människor att den demokrati vi har idag inte förmår göra det folk förväntar sig att en demokrati ska göra. Den demokratimodell jag har skisserat de senaste veckorna, med ökat konstitutionellt skydd, mer folkligt deltagande, och ett större inslag av offentlig deliberation och samtal, är i sig inte revolutionerande. Men det är den raka motsatsen till den rena partidemokrati vars funktionssätt vi bevittnat de senaste dagarna, där det inte finns någon maktdelning, där folket inte har något inflytande över den förda politiken, och där politiker inte anser sig ha någon plikt att försvara sina förslag eller att delta i det offentliga samtalet med sina väljare. Denna modell ifrågasätts inte i grunden, utom möjligen av miljöpartiet. Men det är en modell som många är missnöjda med, och missnöje med de demokratiska strukturerna är ett missnöje som en demokrati inte har råd med.

Till sist: om man nu skulle vara för FRA-lagen bör man betänka vilken annan lagstiftning som den nuvarande modellen kan tänkas resultera i, i synnerhet om socialdemokratin återigen skulle få en starkare roll i svensk politik. Vi har sett att det varken politiskt eller konstitutionellt är omöjligt att på ett tydligt sätt inskränka medborgarnas fri- och rättigheter. Vi har också sett att det kan ske ganska snabbt och utan att man egentligen märker vad som håller på att hända innan det är för sent. Det bör mana till eftertanke även hos dem som tycker att avvägningen mellan mänskliga rättigheter och förmågan att bekämpa valutaspekulationer var rätt. Nästa gång kanske det är någon rättighet som ligger dem närmare om hjärtat som inskränks, för ett syfte som de uppfattar som mindre trängande. Men så länge alliansen inte uppfyller den liberala demokratins ideal kommer våra friheter endast att vara beroende av några få ledande politikers goda vilja. Och det är, som vi har sett, ibland inte gott nog.