Små steg i rätt riktning

Så har då äntligen Grundlagsutredningen presenterat sitt förslag, och det positiva är att det är en enig beredning, något som jag inte trott var möjligt, framför allt med tanke på Vänsterpartiets inställning till sänkta personvalsspärrar. Jag har ju tidigare skrivit en hel del om författningspolitik generellt, så jag ska försöka att inte göra någon detaljanalys - en sån kan man t.ex. hitta här. Jag har egentligen alltid undrat om utredningen skulle föreslå några som helst förändringar, med tanke på att den tillsattes av den dåvarande socialdemokratiska regeringen när Persson och Nuder blev irriterade över att Miljöpartiet kunde utöva utpressning mot sossarna och ville se om det fanns stöd för majoritetsval. (Ett sådant stöd hade man knappast i det egna partiet.) Den frågan kom ju bort ganska snabbt, får man väl lov att säga såhär i efterhand.

Det är lätt att peka på det som inte gjordes men som borde ha gjorts. Vi fick framför allt inga skilda valdagar. Vi fick en sänkning av personvalsspärren men inte ett fullständigt avskaffande, och fem procent är fortfarande ganska mycket. Vi fick ingen avskaffad valprövningsnämnd, utan riksdagen prövar fortfarande efter riksdagsval om den tillträdande riksdagen är lagenligt vald, utan möjlighet till överklagande. Och framför allt måste man väl konstatera att vi inte fick en bred folklig debatt om författningen. För att det skulle ha skett borde man nog ha tagit med alla delar av författningen (även avsnitten om monarkin och statsskickets grunder) liksom bredare demokratifrågor, t.ex. partiernas roll, men framför allt arbetat på ett helt annat sätt, kanske helt utan representanter för riksdagens partier.

Sverige är ett land som idag inte tycks lida av allvarliga och angelägna strukturella brister inom det politiska eller ekonomiska området, till skillnad från t.ex. Italien. Vår demokrati fungerar med normala mått mätt ganska bra. The Economist har till och med hävdat att Sverige är världens mest demokratiska land, vilket man kan ställa sig lite undrande över. Men det som ändå, både på ekonomins och demokratins område väcker en viss känsla av frustration är att vi inte ens är i närheten av att förverkliga vår potential. De förändringar som föreslås är inte helt marginella. Ett slopat uppenbarhetsrekvisit är väldigt viktigt, därför att även om Europakonventionen skyddar många av våra medborgerliga rättigheter måste skyddet för demokratins procedurer vara lika starkt. Men det är fortfarande så att en majoritet av svenskarna bara går till valurnorna vart fjärde år, vilket som utredningen visar är unikt i västvärlden. Det kommer fortfarande att vara så att de interna partistrukturerna missgynnar kandidater med utländsk bakgrund, trots att väljarna genom sitt personval uttrycker att man vill se dem som sina representanter i riksdagen. Och i den debatt om svenskkontrakt och svenska värderingar som just nu förs har vi återigen missat chansen att låta grundlagen utgöra grundvalen för vad folk uppfattar att Sverige som politisk gemenskap står för (även om inte alla medborgare håller med om vad som står i den).

Men man kan också se det från ett annat håll. Grundlagsfrågor är sådant som vi kan och kommer att tycka olika om. Att vi lyckas enas om åtminstone några reformer som tar den svenska författningen i rätt riktning är i det sammanhanget positivt. Kanske måste vi inse att det alltid, för alla, oavsett politisk inriktning, kommer att finnas ett glapp mellan vad man vill ha och vad man kommer att få. Sossarna ville göra det omöjligt för riksdagen att sälja av statlig egendom med enkel majoritet, för att ge sig själva vetorätt över statens ägande. Det fick de inte igenom, och det ska vi vara tacksamma för. Jag skulle vilja avskaffa monarkin och dela makten mellan riksdagen och en demokratiskt utsedd president. Det var inte ens med på dagordningen. Men det är sånt man kanske måste acceptera. Det kan komma en dag då den debatten också förs på allvar, men vi är inte där än, och min gissning är att vi inte kommer att komma dit som ett resultat av principiella överväganden, utan först när något slags skandal eller oacceptabel situation inträffar.

Men det jag inte riktigt kommer ifrån är just själva processen: att vi låter innehållet i våra grundlagar bestämmas av politikerna snarare än genom en principiell och bred folklig debatt. Det går att lägga fram bra och sakliga argument för i stort sett alla de författningspolitiska ståndpunkter som Socialdemokraterna har. Men det går likafullt inte att undvika känslan av att man har just de ståndpunkter man har därför att det gynnar egenintresset. Partiets makt blir större om man inte har personval. Möjligheten för socialdemokratiska regeringar att bestämma blir större om inte domstolarna kan lägga sig i, likaså för socialdemokratiska fullmäktigemajoriteter om möjligheten till kommunala folkinitiativ begränsas. Eftersom väljarna ofta använder lokalvalen som en möjlighet att uttrycka missnöje med sittande regering, och eftersom sittande regeringar ofta har lägre opinionsstöd i mitten på mandatperioderna, och eftersom de flesta sittande regeringar i Sverige är socialdemokratiska, gynnas socialdemokraterna av en gemensam valdag. Som jag tidigare sagt vill man ge sig själva vetorätt genom att kräva kvalificerad majoritet (eller två riksdagsbeslut) för avyttring av statlig egendom, men inte för tvångsinlösning, statliga köp av företag eller införande av statliga monopol. I debattartikeln på Newsmill säger man dessutom att man ville minska andelen utjämningsmandat, vilket ju skulle leda till att stora partier gynnas på de små partierna bekostnad - att det skulle kunna leda till att regeringar kommer till makten som överhuvudtaget inte fick väljarnas mandat bekommer dem inte. (Att man i den socialdemokratiska debattartikeln sen listar fem grundprinciper som man har tagit som utgångspunkt för sitt arbete, men inte säger någonting om mänskliga rättigheter eller rättsstaten i någon av dem bekräftar ju bara vad jag skrev i förra inlägget, nämligen att man är helt ointresserade av de frågorna.)

Konsekvent och genomgående ser vi att partiintresset ljuger inte. Det förhållandet att den konstitutionella debatten åtminstone i viss utsträckning drivs av makthunger hellre än av principiella argument utifrån respekten för demokratin och den enskilda människans okränkbarhet är ett allvarligt problem, och det ger den konstitutionella debatten en känsla av ovärdighet, at vara en fasad för ett politiskt spel. De föreslagna författningsförändringarna är små steg i rätt riktning. Vi får mer deltagande genom införandet av kommunala folkinitiativ (även om fullmäktige kan avslå dem med två tredjedelars majoritet) och vi får ett större skydd för de medborgerliga rättigheterna genom uppenbarhetsrekvisitets avskaffande, införandet av en rätt till rättvis rättegång och till integritet, en stärkt roll för riksdagsutskotten och en mer rättssäker domarutnämning, för att nämna några punkter. Men vi får absolut inte tolka utredningens förslag och det kommande propositionsarbetet som att debatten kring demokratins grundvalar därmed har avslutats i vår tid. Snarare måste vi se till att den bara har börjat.