Tankar om legitimitet

Jag har inte skrivit så värst mycket rena filosofiska inlägg på sistone, eftersom jag i stort sett har försökt genomföra det projekt jag skisserade rörande undvikandet av tragedi, och har än så länge inte haft så mycket att tillägga runt det. Jag skrev då att det jag försökte argumentera emot var idén om att det centrala liberala projektet var att offentligt berättiga staten för dess medborgare. Jag uttryckte en tveksamhet om att detta överhuvudtaget var möjligt, och föreslog att man då skulle fokusera på att försöka minimera politikens tragiska konsekvenser.

Men det finns en komplicerande faktor, och det är att offentligt berättigande av många författare har haft en nära koppling till legitimitetsbegreppet. Hos de flesta liberala filosofer som har skrivit om detta hittar man inte någon djupare diskussion om exakt vad det innebär att staten är legitim, utan man tycks helt enkelt ta legitimitet som ett grundläggande moraliskt begrepp som avgör om en stat är moraliskt acceptabel eller inte. Utifrån det perspektivet skulle man ju helt enkelt kunna skära av kopplingen mellan offentligt berättigande och legitimitet och komma på något annat legitimitetsbegrepp som passar bättre.

Om man söker på "authority" i Stanford Encyclopedia of Philosophy får man en kortfattad diskussion av vad som egentligen menas med legitimitet ur ett moralfilosofiskt perspektiv, tillsammans med en uppmaning till politiska filosofer att inte gräva ner sig alltför mycket i de exakta definitionerna. Artikelförfattaren, Tom Cristiano vid Arizona, diskuterar tre definitioner av legitim politisk myndighet: berättigat tvång, förmågan att pålägga plikter på folk, samt rätten att styra. Som Cristiano säger så fångar de olika definitionerna olika delar av legitimitetsbegreppet, så jag ska inte försöka argumentera för endast en aspekt till de andras nackdel.

En legitim stat har rätt att utfärda lagar och upprätthålla dem. Betyder det därmed att alla människor har övervägande skäl att åtlyda dem? Nej, det skulle jag inte vilja hävda. Om en person drivs av sitt samvete till att värnpliktsvägra eller till andra former av civil olydnad behöver vi inte säga antingen att (1) personen ifråga var irrationell eller begick något slags epistemiskt fel, eller (2) att personen inte ansåg att staten var legitim. Jag skulle vilja hävda att det är möjligt att anse att staten är legitim samtidigt som man i ett enskilt fall inte känner att man kan agera som lagen kräver. Detta gäller samtidigt som staten också har rätt att upprätthålla lagen och bestraffa dem som bryter mot den.

Så har man då rätt att göra vad man vill trots att lagen är legitim? Nej, naturligtvis inte. Man har inte rätt att begå mord på oskyldiga, till exempel. Faktum är att man inte har rätt att begå mord på oskyldiga även om lagen tillåter det, eller om det inte finns någon lag alls. Och förmodligen har en stat som är illegitim rätt att upprätthålla en lag som förbjuder mord trots att regimen är illegitim. Det jag ville komma till är bara är att det är att kräva för mycket av människor om vi förväntar oss att de alltid ska åtlyda legitima lagar. Däremot måste de betrakta det faktum att lagen är legitim som ett skäl som talar för att lyda lagen, och förmodligen också erkänna statens rätt att upprätthålla lagen - vilket ju många som bedriver civil olydnad också anser.

Det jag ville komma till är då nånting i denna stil: en legitim stat ger människor ett skäl att åtlyda dess lagar (och staten en rätt att upprätthålla dem). Detta måste vara den praktiska effekten av att en stat är legitim. Det kan inte bara vara något slags löst moraliskt begrepp, utan måste ha en viss praktisk effekt. Denna definition kan tolkas både de dicto och de re. Man skulle kunna ställa upp något slags kriterium för vad som krävs för att en stat ska vara legitim, och sedan hävda att när en stat uppfyller detta kriterium har medborgarna ett skäl att åtlyda dess lagar, men man kan också diskutera vad som krävs av en stat för att medborgarna ska ha ett skäl att åtlyda dess lagar, och sedan hävda att staten då per definition är legitim. Tidigare har jag mest betraktat legitimitetsbegreppet på det förra sättet, men nu börjar jag förstå att det kanske ska betraktas på det senare.

För varför är offentligt berättigande så nära kopplat till legitimitet? Man skulle ju bara kunna säga på måfå att en stat som kan berättigas offentligt är bra, och att en stat som är legitim är bra, så de begreppen har ungefär samma extension. Men man kan också säga såhär: att berättiga staten offentligt innebär att vi vänder oss till de berörda människorna och talar till dem i termer som de kan förstå, som är offentligt gångbara oavsett vem som lyssnar, och när vi har gjort detta har vi gett alla människor ett skäl att åtlyda statens lagar, och därmed är ju staten legitim! Så då är ju offentligt berättigande och legitimitet kopplade till varandra nästan per definition. Och då blir det ju plötsligt mycket mer problematiskt att säga att vi ska hoppa över offentligt berättigande och ägna oss åt nånting annat.

Jag tror att ett viktigt grundantagande som jag gör är att legitimitet är nånting väldigt grundläggande, nånting som inte utgör slutpunkten för staten utan snarare dess början, från vilken man kan gå vidare med vidare politik och filosoferande, och ta sikte på andra mål, t.ex. rättvisa. Om jag har rätt i att de teorier om offentligt berättigande som finns idag lider av stora problem och mynnar ut i att ingenting egentligen kan berättigas betyder det att vi redan idag kan förhålla oss till lagen lite som vi vill: om vi har bra skäl att bryta lagen kan vi göra det, och det faktum att lagen är lag spelar ingen roll. Vi kan aldrig invända mot någon som t.ex. inte betalar sin TV-licens genom att säga att "lagar ska följas", utan måste övertyga den personen att hon har en moralisk plikt att betala sin TV-licens, något som kanske inte alltid gäller (särskilt inte om alla som har en dator med Internetuppkoppling ska behöva betala licens, som ju ibland diskuteras).

Det kan ju tyckas som att detta inte är något problem. Jag har läst en kommentator till Locke som menade att Lockes diskussion om legitimitet visar att det inte kan finnas någon legitim myndighet, men att vi kan ha skäl att åtlyda illegitima myndigheter ändå. Men som alltid i filosofi eller all vetenskap har man något slags utgångspunkt som man börjar ifrån, och målet är att "rädda fenomenen". I mitt fall utgår jag ifrån det moderna liberala pluralistiska projektet, som tar samhällets mångfald inom snart sagt alla områden för given, och går vidare därifrån och frågar sig hur vi kan etablera en stat som är legitim och helst också rättvis. Så då borde vi väl först och främst se om vi kan rädda legitimiteten på något sätt.

Ett problem är att många liberaler anser att det faktum att många verkar tycka att staten är legitim inte betyder att den är legitim. Kanske anser de att om folk skulle bli filosofer skulle de börja förstå att de kanske egentligen inte har skäl att lyda lagen, eftersom det visar sig att staten egentligen inte är offentligt berättigad, och därmed skulle de sluta tycka att den är legitim. Kanske är det bara det väldigt enkla konstaterandet (som ju t.ex. Hayek kraftigt bestrider) att människor måste kunna förstå varför staten är inrättad som den är, varför staten är legitim. Och jag har i dagsläget inte egentligen något bra svar på det här problemet. Men nog är det frapperande att det inte finns särskilt många människor som helt struntar i lagarna. Många människor bryter mot lagen. Men skulle man pressa dem och trycka på att de faktiskt bryter mot lagar som har stiftats på ett demokratiskt och rättssäkert sätt, och ta upp konsekvenserna av att folk kan bryta mot lagen lite hursomhelst, skulle de åtminstone känna sig lite skamsna och mena att "ja, ja, man ska inte bryta mot lagen, men att inte betala sin TV-licens/fildela/köpa ut åt sina kompisar är väl inte så farligt". Kanske är det bara det som krävs för att de ska anse att det faktum att lagen är lag är ett skäl för att åtlyda den, även om de anser sig ha övervägande skäl att inte göra det, och kanske är det bara det som krävs för att staten ska vara legitim.

Men det här är ju inte särskilt övertygande. Folk som inte har en egentlig anledning att betrakta staten som legitim kan ju lika gärna ändra sig när de känner för det. Men skulle man återigen pressa folk och fråga dem: "Varför tycker du att lagar ska följas?" skulle de nog kunna dra upp anledningar som är bra, vettiga och som är rumsrena i det offentliga samtalet: man ska lyda lagarna för att vi lever i en demokrati, man ska lyda lagarna för tänk om alla kunde bryta lagarna hur som helst, man kan lika gärna lyda lagarna eftersom de drabbar alla lika, osv. På det sättet uttrycker vi något slags idé om att samhället är en gemenskap som syftar till allas vinning, och om att en demokrati som beaktar alla människors lika värde och värnar allas likhet inför lagen har rätt att upprätthålla sina lagar. (Väldigt få som blir ertappade med att begå ett småbrott som t.ex. fortkörning skulle ju hävda att de helt underkänner polisens och domstolarnas rätt att upprätthålla lagarna och bestraffa en för ens brott, och att det enda skälet till att man lyder deras utslag är att man inte har tillräckligt stor vapenmakt för att stå emot dem. Detta gäller till och med många som anser sig oskyldigt dömda.)

Vi får se vad allt detta mynnar ut i. Men väldigt mycket liberal teori just nu handlar om att ge och ta skäl i något slags offentligt samtal, och jag är inte särskilt optimistisk om att det offentliga samtalet kan uppfylla den funktionen. Det verkar som att många människor är fullt kapabla att förstå och acceptera bra och vettiga skäl för varför staten är legitim och handlar därefter, och kanske borde vi börja där istället. Jag tror att vi måste vara mycket mer känsliga inför den politiska verkligheten än vad många liberala tänkare tenderar att vara, men jag är också medveten om att det riskerar att leda till att liberal filosofi får ett väldigt lokalt och tidsbundet uttryck: vad händer om vi plötsligt får en stor mängd människor som helt förkastar statens legitimitet, även om de fortsätter att lyda lagarna av andra skäl? Kan vi komma på något slags teori om varför staten ändå är legitim för dem? Jag har tidigare hintat om att vi kanske skulle kunna åsidosätta folks invändningar om vi genom demokratiska institutioner gav dem tillräckligt inflytande över beslutsfattandet, men jag är mycket mer tveksam till det nu. Vi får som sagt se om jag kommer på något. För en gångs skull påstår jag mig inte ha alla svar.