Civilsamhället och makten

Pelle Rödin, vice ordförande för SFS, skriver såhär:

Ta bort studentkårernas rätt att ta ut en avgift av studenterna. Gå sedan
vidare med att avskaffa hyresgäströrelsens förhandlingstillägg - den 10-krona du
som hyresgäst obligatoriskt betalar på din hyra för att hyresgäströrelsen ska ta
fighten för dina villkor mot hyresvärden. Frigör A-kassorna från
fackföreningsrörelsen och chockhöj avgifterna. Processa mot den mätavgift
Byggnadsarbetareförbundet får ta ut för att kontrollera att deras medlemmar får
rätt betalt. Så förändrar man ett samhälle, strategiskt. Bit för bit.

Under lång tid har olika folkrörelser fått institutionella fördelar för att
kunna utföra uppdrag för den grupp de försöker företräda. Det har givit ett
samhälle där det finns ett starkt civilt samhälle, någonting mellan den starka
staten och starka kapitalintressen. Det har bidragit till maktdelning, och till
att den lilla människan kunnat växa något genom att ha starka organisationer på
sin sida. Att plocka bort förutsättningarna för dessa folkrörelser är att bidra
till maktkoncentration, att urholka det civila samhälle som enligt varje
grundbok i statsvetenskap är ett fundament för en väl fungerande
demokrati.

Ja, det första stycket lät ju som en väldigt sympatisk programförklaring, i mina öron. Låt mig därför försöka försvara den mot Rödins invändningar.

Det finns förvisso, om jag har förstått det rätt, en statsvetenskaplig diskussion om huruvida ett starkt civilsamhälle egentligen är bra ur demokratisynpunkt, men jag vill ändå i grunden ansluta mig till Rödins tes att ett starkt och oberoende civilsamhälle bidrar till maktdelning. Men den "folkrörelsemodell" som Rödin utmålar är lite annorlunda än den som vi kanske vanligtvis tänker på när vi diskuterar det civila samhället. Egentligen talar Rödin nämligen inte alls om det civila samhället, utan om intressegrupper. Och det är lite annorlunda.

Jag har minst två stora problem med intressegrupper. Det första är att de gör anspråk på att representera en grupp människor som kanske inte alltid delar deras värderingar. SFS och studentkårerna gör anspråk på att representera alla studenter, även dem som skulle vilja gå ur sina kårer. Byggnads verkar göra anspråk på att representera även icke anslutna byggnadsarbetare, och har därför tagit ut en avgift av dem. Om politisk makt överförs till dessa intressegrupper riskerar de som inte sympatiserar med dessa grupper att få mindre makt. En icke-ansluten byggnadsarbetare kan i allmänna val utkräva ansvar av sina riksdagsledamöter för hur de har representerat honom, men kan inte utkräva ansvar av sina "representanter" i Byggnads - i hans ögon representerar de inte honom alls! (Om vi ändå talar om representationsbegreppet vill jag citera ur minnet den definition som Jörgen Hermansson ger, med ledning av Hanna Pitkin: "Representation uppstår när representanter agerar i de representerades intresse, och de representerade i efterhand håller med om att så varit fallet.")

Det andra problemet är den monopolisering av makten som vidlåder den särskilda form av intressegruppsrepresentation som korporativismen utgör. Låt oss tänka oss tillbaka till den gamla onda tiden, då LO och SAF hade ett större inflytande på politikens detaljutformning än de har idag. LO:s uppgift är att representera arbetarna. SAF:s uppgift är att representera arbetsgivarna. Men vem representerar miljöintresset, konsumenterna, människorna som lever under förtryck i Burma, eller de unga som är outsiders på arbetsmarknaden? Vänstern brukar ibland tala om ett "stakeholder society", där alla som påverkas av beslut i samhället i stort (även marknaden) själva ska få vara med och påverka dessa beslut, som motpol mot ett kapitalistiskt "shareholder society", som hellre vill sprida makten genom att möjliggöra för vanliga människor att skaffa aktier och därmed bli delägare i företag. Men korporativismen är bara ett halvfärdigt stakeholder society, och det gör det ännu värre för dem som utestängs: även dessa grupper förvägras möjligheten att genom demokratiska val delta i besluten. LO och Svenskt Näringsliv torde inte ens själva påstå att de grupper de säger sig representera utgör en majoritet av Sveriges väljarkår. Om de då exklusivt får utöva en del av den politiska makten blir det majoriteten som blir utestängd.

Alternativet torde hellre ligga i den pluralistiska representationsmodellen, där ingen grupp ges särskilt företräde eller monopol på den politiska makten framför andra. På så sätt skapar man ett dynamiskt civilsamhälle, där intressegrupper inom en viss sektor (till exempel studentkårer) inte kan osynliggöra sina egna minoriteter, outsiders och icke-anslutna, och där alla grupper kämpar om de folkvaldas intresse på, om inte lika villkor, så åtminstone jämlikare villkor än under korporativismen.

Rent konkret, för högskoleväsendets räkning, skulle detta kräva införandet av fri kårbildningsrätt och varje kårs rätt till jämlik representation i universitetsorgan, men också att universiteten och statsmakterna förhåller sig friare till kårerna och väger in även andra hänsyn i sina beslut. Uppsala studentkår har en princip som brukar kallas för "Flottsundsprincipen": det som händer utanför Flottsund (Uppsalas historiska gräns), det bryr sig inte kåren om. Men universitetet är en del av ett bredare samhälle, som inte bara sträcker sig utanför Flottsund utan som i viss mån omfattar alla människor. Att kåren då skulle få rätt till oproportionerligt stort inflytande över universitetets verksamhet blir absurt. Kåren ska enligt sina egna principer inte bry sig om MR-situationen i Kina, men någon måste ju göra det. Det intresset måste också vägas in. Men korporativismen är en sällsynt dålig modell för att göra just det.