Nussbaum om det goda livet

Jag fortsätter att skriva av mig mina veckovisa inläsningar. Alla som har haft det tvivelaktiga nöjet att plöja igenom Lars Bergströms "Grundbok i värdeteori" vet att naturalism (i ontologiskt hänseende) innebär att man anser att moraliska utsagors sanningshalt går tillbaka på naturliga fakta, eller något i den stilen. Möjligen att det är värt att påpeka att man kanske inte menar riktigt samma sak med sanning som en realist skulle göra. Åtminstone hos Blackburn har sanningshalten mer av en instrumentell natur, men jag lär nog återkomma om detta mer i detalj nästa vecka, eftersom en text av Blackburn ingår inför torsdagens litteraturseminarium. Om jag minns rätt påstår Bergström själv att han faktiskt inte kan komma på att han någonsin har hört ett enda bra argument för naturalismen. (Möjligen att han refererar till semantisk naturalism, men det tror jag inte.) Men naturalismen är faktiskt ganska poppis, trots den realist-revival som bland andra Michael Smith har anfört de senaste 20 åren. (Jag kallsvettas fortfarande vid åsynen av "The Moral Problem", som är kursbok i Värdeteori B.)

Okej, nu blev det lite väl internt, och lite väl långt bort från ämnet. Men. Man kan skilja på två olika former av naturalism, nämligen externalism och internalism (ej att förväxla med externalism och internalism i moralpsykologi). De naturliga fakta som anses grunda moraliska utsagor är enligt externalismen externa i förhållande till våra egna åsikter, medan de är interna enligt internalismen. Kortfattad förklaring/exempel: Aristoteles anser att det goda livet för människan består i att leva i enlighet med vår funktion, det vill säga de egenskaper som är karakteristiska för oss människor (till exempel vårt förnuft eller våra komplexa samhällsbildningar). En externalistisk tolkning (som till exempel Bernard Williams gör) innebär att man läser Aristoteles som att han grundar sin teori om det goda livet på externa fakta om människan, oberoende av våra egna åsikter. Detta är problematiskt för aristoteliker, eftersom externalismen har ganska stora problem. Varför ska vi överhuvudtaget känna oss motiverade att handla på ett visst sätt utifrån fakta som är helt oberoende av oss själva? Och om vi egentligen skulle välja ut vad som är speciellt för oss själva, skulle vi inte komma på en massa helt irrelevanta saker? En antik definition av människan är att hon är en "fjäderlös tvåfoting", men hur kan ett liv i enlighet med att vara en fjäderlös tvåfoting vara ett gott liv?

Svaret är naturligtvis att det inte kan vara det, utan att Aristoteles måste anses ha valt ut vissa aspekter av det som är karakteristiskt (to idion) framför andra, och uppmanar oss att leva vårt liv i enlighet med dessa, och anledningen är att vi värderar dessa aspekter framför de andra. Aristoteles blir alltså internalist, och det är den tolkning som Martha Nussbaum försvarar. Men hon går längre än så. Hon uppmanar oss att fråga oss, först och främst, vilka egenskaper och förmågor det är som vi anser vara nödvändiga för att vi överhuvudtaget ska betrakta våra liv som mänskliga liv (nivå 1), till exempel vår förmåga till praktiskt förnuft: att vi kan diskutera, fundera, ta emot och ge skäl för våra handlingar osv. (Hon inkluderar även en del saker som visserligen är ganska specifika för människor, men som jag kanske skulle vilja ta bort, till exempel förmågan att känna hunger och kyla.) Sedan går hon vidare och frågar sig vilka förmågor vi måste ha för att våra liv ska vara goda (nivå 2), och inkluderar till exempel utbildning, kärlek, att kunna leva tillsammans med andra, och att kunna ha förmågan att själv leva sitt eget liv och göra sina egna livsplaner. Statens mål blir, närmast per automatik, att först och främst se till att alla invånare kommer upp till nivå 1, och sedan försöka se till att så många som möjligt kommer upp till nivå 2. Det är värt att nämna att denna syn på statens uppgifter är väldigt lik den som Amartya Sen har utarbetat, låt vara från ganska annorlunda metaetiska utgångspunkter. Nussbaum och Sen har följaktligen också samarbetat nära, i ett av vetenskapens märkligare partnerskap: en klassiskt skolad antikfilosof och en utvecklingsekonom med intresse för social choice-teori.

Poängen här är att grundfrågan är: vad är ett gott mänskligt liv? Detta anses inte som en objektiv fråga, utan som en fråga vars svar vi kan komma fram till utifrån våra egna åsikter. Detta goda liv är vårt att leva, därför gör det inget om svaret blir subjektivt, vilket det på något sätt måste bli. (Vi kan uppnå intersubjektivitet, det vill säga att alla kan komma överens om samma uppfattning, men en objektiv redogörelse, som skulle kunna uppfattas av en utomjordisk antropolog, får vi inte.) Detta är en styrka, som jag nämnde i mitt tidigare inlägg: det möjliggör en moralfilosofisk diskussion även om man förkastar realismen, vilket jag starkt tror att det finns skäl att göra. Sen kan man ställa ett par viktiga frågor. Varför ska statens roll vara att främja det goda livet, istället för att till exempel göra det som folk samtycker till? Kan en redogörelse för vad som är specifikt mänskligt överhuvudtaget vara intressant? (Är inte detta en form av externalism? Som Louise Antony mycket riktigt påpekar kan man ju lika gärna fråga sig vad som är ett gott manligt eller kvinnligt liv. Nussbaum skulle mycket väl svara att det kan man visst göra, men det gör vi inte. Motexempel finns dock i samhällsdebatten lite varstans.)

Till sist: får man ut en liberalism av detta? Ja, kanske. Sen har ju försvarat en liknande redogörelse, och han är en god liberal. Särskilt i utvecklade länder känns det som att statens främsta sätt att främja det goda mänskliga livet nog kan vara att lämna fältet ganska fritt: förse alla medborgare med utbildning, sjukvård och så vidare, men lämna dem i övrigt fria att känna, älska och tänka. Det blir en fråga om praktisk tillämpbarhet, där det nog finns goda liberala argument för att människor i många fall är fullt kapabla att klara sig själva och leva goda mänskliga liv utan en särskilt stor stat, även om Nussbaum själv nog skulle vilja invända.