Rosenberg om religion

Hade egentligen tänkt blogga om Rothsteins förslag att lägga ner Uppsala universitet, men det har inte hunnits med, och vid det här laget verkar det ha blivit överspelat. Istället visar Göran Rosenbergs kolumn om ateismen i DN att den debatt i de angloamerikanska länderna som Dawkins et consortes startat i hög grad nått ända till dessa längdgrader, trots vissas påståenden om det motsatta.

Nu har inte jag läst Dawkins eller Hitchens, men jag blir lite undrande när Rosenberg skriver såhär:

Det är fullt möjligt, och i mitt fall, ganska troligt att världen inte har skapats av Gud eller någon annan form av högre intelligens. Jag tror kort sagt inte på det som kallas intelligent design. Det betyder inte att vare sig jag eller Richard Dawkins vet hur, och än mindre varför, världen har kommit till. Vare sig vi tror oss veta att universum är resultatet av en unik urexplosion (Big Bang) eller att människan är resultatet av en unik molekyl med förmågan att kopiera sig själv (dna), så vet vi därmed ingenting om vad som har orsakat denna unika urexplosion (än mindre vad som fanns före den) eller vad som frambringat denna unika molekyl. Eftersom evolutionen förutsätter dna kan evolutionen inte förklara dna. Sannolikheten för en så komplex molekyl som dna att uppstå utan evolution, det vill säga av ren och skär slump, är så minimal att Dawkins tvingas ta hjälp av några miljarder andra planeter i universum med "jordiska" förutsättningar för liv, för att få ihop det. Jag säger inte att han har fel. Jag säger bara att det han säger bygger på tro och inte på vetande.

Evolution, shmevolution. Baserat på mina populärvetenskapliga universitetspoäng i astronomi kan jag tänka mig att Dawkins resonerar, eller åtminstone borde ha resonerat, ungefär såhär: vi är levande, kolbaserade, förnuftsbesittande varelser. Detta förutsätter med logisk nödvändighet att vi lever på en planet som har förutsättningar för liv, och där på något sätt detta liv också uppstått och evolverat på ett sätt som har givit upphov till förnuftsbesittande varelser. Om det finns någon möjlig värld där detta inträffar kommer vi att leva i en sådan.

Men det Rosenberg skjuter in sig på här är nog att vi ändå måste kunna förklara hur denna process är möjlig. Det är uppenbart möjligt för DNA att uppstå. Men av sig självt? Problemet är att vi ännu inte vet. Om vi visste att det vore så, skulle vi kunna plocka fram Ockhams rakblad och enkelt skära bort Gud från ekvationen. (Laplaces citat, "Je n'avais pas besoin de cette hypothèse", när Napoleon frågade varför han inte hade tagit med Gud i en bok om astronomi, ekar av Ockham. Laplace hade trots allt läst teologi i Caen.) Det är inte för inte som man talar om en "God of the gaps": en gud som täcker upp endast det som vi inte kan förklara på andra sätt.

Men Rosenbergs egentliga tes är dock något i stil med att de dawkinska ateisterna, i det att de drar alla religioner över en kam, själva gör sig till fundamentalister i förnuftskultens tjänst. Och där har han kanske på ett sätt rätt. Det är skillnad på att säga att alla som har en religion har fel, och att alla som har en religion är onda, på samma sätt som det är skillnad på att säga att religiösa föreställningar har givit upphov till onda handlingar, och att säga att religion i sig per definition alltid leder till onda och aldrig till goda handlingar. Ateister som Dawkins gör på ett sätt helt rätt när de drar korstågsfundamentalister och grubblande Svenska Kyrkan-kristna över en och samma kam. Ateismen är en religiös uppfattning som vågar vara så fruktansvärt pre-postmodernistisk som att hävda att frågan "Finns det en Gud och vad kräver Han?" faktiskt har ett rätt svar, och att de som inte håller med om det har fel. Säger man att det finns en gud har man fel, för det gör det inte, och det går att argumentera för denna tes på ett sådant sätt att en rationell människa som väger argumenten för och emot med nödvändighet kommer att komma fram till att Gud inte finns.

Jag tror att denna sida av ateismen är ganska viktig: den bygger inte på någon uppenbarelse som bara vissa har begåvats med, och vilket motiverar ett visst överseende med dem som ännu inte mottagit den. Det finns inget egentligt skäl att respektera deras tro, som hyser religiösa uppfattningar, därför att de har fel, och kan i princip bli varseblivna om detta. Jag vet faktiskt inte om det är en inställning som jag vill kritisera. I synnerhet måste ateister försöka värna förnuftets roll i den offentliga sfären: när politiker som har en religion argumenterar för en viss ståndpunkt, särskilt när den innebär att ett politiskt förslag understött av en viss religiöst samfund ska genomföras, måste frågan alltid ställas: är det möjligt att komma fram till denna ståndpunkt utan att ha blivit vägledd av någon form av "religiös uppenbarelse" eller annan information som inte är tillgänglig för alla människor, oavsett religion? Annars reduceras all demokrati bara till en religiös folkräkning, där den tro som har flest anhängare vinner och kan genomföra sitt program till förfång för andra.

Däremot behöver man inte hamna i att all religion är ond, eller annat nonsens, och naturligtvis inte använda "Förnuftet" som motivering för åtgärder som kränker människor och innebär lidande och död. Jag tror att det går att motivera en liberal, demokratisk rättsstat utifrån en ateistisk, rationalistisk, skepticistisk hållning, även om jag inte skulle drömma om att börja skissa på detta försvar här. (Det är just nu mycket komplicerat.) Det är inte en brist på förnuft att erkänna att det finns vissa saker som förnuftet inte just nu kan vägleda oss kring, och det var väl det Rosenberg försökte säga i citatet ovan. Men att vi ateister tror på det mänskliga förnuftet kräver också av oss att vi, i Karl Poppers efterföljd, håller uppe ett samhälle där vi kan ta till oss ny information, diskutera och ändra oss. Det är nämligen så vi överhuvudtaget utövar vårt förnuft, inte i att blint hålla fast vid åsikter mot bättre vetande. Detta gör också att Rosenbergs invändningar mot kommunismen och nazismen glider av den moderna ateismen likt ett vatten: dessa läror må ha varit icke-religiösa, men de gick i strid mot förnuftet värre än vad katolicismen eller islam någonsin gjort.

Nämn en känd svensk filosof...

Borde egentligen blogga om Rothsteins bisarra inlägg om att man ska lägga ner Uppsala universitet, men det hinns inte med idag. Vill istället bara tipsa om Nick Boströms sida. Killen är chef för Future of Humanity Institute vid Oxford, och en ledande transhumanist. Han har publicerat ca 100 artiklar i vetenskapliga artiklar, vid 34 års ålder. Kan man gissa att han kommer att vara full professor inom fem år? Han innehar också det svenska rekordet i studietakt på grundutbildningen, 3,5 heltidsprogram samtidigt när han låg vid Göteborg. Han slår till och med Nettelblad, och det trodde jag aldrig att jag skulle säga om någon.

Jag ville bara kort peka på en paradox: om man ska bli en känd filosof måste man komma utomlands. Det har Boström gjort, och då har han blivit känd. Men... man blir inte profet i sin egen hemstad. Har någon i Sverige utanför SF-kretsar hört talas om karln? Om det nu är sant att han har uppträtt i TV 200 gånger för att diskutera sin filosofi, hur många gånger har varit i Sverige? (Vilken sommarpratare han skulle vara...) Istället är det bästa vi får hålla tillgodo med här på hemmaplan Tännsjö. Och det är, med förlov sagt, inte riktigt samma sak.

Manlig omskärelse?

Med röstsiffrorna 40-35 röstade LUF:s kongress mot att införa ett krav på förbud mot manlig omskärelse i handlingsprogrammet. Jag var en av dem som röstade mot förbudet, och eftersom jag var ombud (och därmed på något sätt ska representera medlemmarna i LUF Uppsala) så tänkte jag förklara lite hur jag tänkte. (Och nej, jag har inte läst dagens Brännpunkt. Kanske övertygar den mig om att ändra ståndpunkt. Men här tänkte jag förklara hur jag tänkte förrförra veckan.)

Barns rättigheter är alltid ett knepigt ämne. Människobarn är så vitt vi vet unika varelser i universum, eftersom de inte besitter ett fullt utvecklat förnuft, men kommer vid en normal utveckling att få det senare. Det gör att det representationsbegrepp som jag tidigare har skrivit om kommer i spel: "Representation uppstår när representanter agerar i de representerades intresse, och de representerade i efterhand håller med om att så varit fallet." Många av föräldrarnas maktbefogenheter över sina barn på den offentliga arenan, som till exempel rätten att förvalta pengar som egentligen tillhör barnen, har med detta att göra: föräldrarna är sina barns ställföreträdare, och representerar dem, eftersom föräldrarna, baserat på vardaglig empirisk erfarenhet, i normalfallet anses vara de som är bäst på att agera i barnens intresse. När barnen senare blir vuxna kan de utvärdera om föräldrarna agerade i deras bästa intresse eller inte. Nu är inte jag tillräckligt mycket jurist för att veta om ett barn kan stämma sin förälder för att ha missbrukat barnets egendom, men man kan åtminstone ändra lagen för att ge någon annan rätten att förvalta kommande barns egendom, om man finner att föräldrarna inte är de bästa på att göra det.

På samma sätt förhåller det sig med alla andra beslut som föräldrar fattar som berör barnen. Dessa innefattar ofta olika former av inskränkningar, som kanske strider mot barnets egna vilja. Ändå tillåter vi föräldrarna att utöva denna form av auktoritet, därför att vi själva varit barn, och vi inser att mycket av det föräldrarna gjorde ändå var i vårt intresse. De har, så att säga, representerat oss som våra framtida, förnuftsbesittande jag gentemot oss själva, och i efterhand instämmer vi i att de agerade i vårt intresse. Representationen har lyckats.

Men därmed är det utan vidare också så att i de fall där vi kan säga att de inte har agerat i vårt intresse, kan deras auktoritet inte berättigas. Barnaga är ett sådant fall, kvinnlig könsstympning ett annat. Stora gränsdragningsproblem uppstår, eftersom olika människor kan komma att värdera olika handlingar på olika sätt. Vissa barn kan senare själva komma fram till att barnaga är en självklar del av uppfostran, och i efterhand godkänna att deras föräldrar agade dem (och kanske själva aga sina barn, om de har några), medan andra inte anser det acceptabelt. Spontant känns det som att om en majoritet av dem som utsätts för en viss åtgärd i efterhand och i besittning av rimlig information inte anser att det skedde i deras intresse, ska denna åtgärd inte tillåtas, om det inte går att identifiera en viss grupp av barn, med någon viss egenskap, som i efterhand håller med om att denna åtgärd var bra. I så fall kanske den kan tillåtas för dem. (Medicinska ingrepp är ett trivialt exempel, men det finns kanske andra.) Men jag undrar om inte detta kriterium är lite för löst - det kanske släpper igenom för mycket. I fall av kraftigt lidande för vissa barn kan det nog vara berättigat med restriktioner. Man kanske kan tillämpa ett pseudorawlsianskt argument för detta: om de vuxna inte vet i vilken familj de kommer att växa upp som barn kanske de väljer att sätta vissa restriktioner även om det bara är en minoritet som drabbas. Man kanske även kan tillämpa ett utilitaristiskt argument, som i praktiken skulle ge ett liknande resultat.

Hursomhelst: manlig omskärelse. Mitt huvudargument är att det verkar, baserat på den information jag har, som om de flesta män som utsatts för manlig omskärelse i efterhand inte verkar ha något emot det: de kanske är anhängare till en religion där detta förväntas av dem, eller så tycker de att de positiva hygieniska effekter som manlig omskärelse har gör det värt ingreppet. Skulle det komma fram att många män lider kraftigt av att de har blivit omskurna, då skulle jag plötsligt bli mycket mer tveksam. Men när det verkar som om de flesta omskurna män i Sverige inte har något emot att ha blivit omskurna, då menar jag att vi inte har tillräckliga skäl för att förbjuda manlig omskärelse. Eftersom jag inte är naturrättsfilosof utgår jag inte, som vissa av mina meningsmotståndare verkar göra, från ett rättighetssystem där en okränkbar rätt till sin egen kropp utgör en central del. Gjorde jag det skulle min ståndpunkt nog vara helt annorlunda.

(Sedan finns det ett kommunitaristiskt argument för manlig omskärelse också, nämligen att specifika religiösa gemenskaper som judar och muslimer måste ha rätt att sätta upp regler för sina medlemmar, och manlig omskärelse kan vara en sådan regel, där majoritetssamhället inte ska lägga sig i. Man kan också komma fram med ett väldigt pragmatiskt argument: vi kan inte ha en situation där vi alienerar hundratusentals medborgare genom att förbjuda dem från att utföra centrala religiösa riter. Detta argument kanske är det som i praktiken är det som de flesta motiveras av, men jag hoppas att jag har visat att man åtminstone kan börja skissa på ett teoretiskt grundat argument.)

Hemma igen

Nej, naturligtvis blev det inget bloggande från kongressen. Möjligen om det hade funnits ett kontinuerligt fungerande trådlöst nät på Munkebäcksgymnasiet, att det hade blivit något. Men jag ska försöka blogga lite om kongressen de kommande dagarna, särskilt om sådana frågor som kom upp där jag känner att det finns skäl att lägga ut texten lite. Men på det hela taget var det som vanligt väldigt roligt, och också väldigt bra stämning.

Men nu ska jag äntligen ta itu med Hattersleys artikel! Och låt mig då upprepa vad jag sagt tidigare, nämligen att kommentarerna under denna artikel ger en väldigt bra sammanfattning av de starkaste motargumenten. Men låt mig ändå säga ett par saker.

Hattersley, som till råga på allt tidigare var vice ordförande för Labourpartiet, börjar med att ta upp ett citat från "On Liberty": "all errors which (a man) is likely to commit against advice and warning, are far outweighed by the evil of allowing others to constrain him to what they deem his good". Detta citat, en av de mest kärnfulla och kraftfulla sammanfattningarna av liberalismens frihetsideal någonsin, avfärdar Hattersley som följer:

Only cranks believe that now. If it were a generally held view, we would not
prohibit the use of recreational drugs or require passengers in the back
seats of motor cars to wear safety belts.

Detta svar är, som moralfilosofer skulle sagt, question-begging. Bara för att få människor tycker att man bör tillåta drogbruk i rekreationellt syfte betyder det inte att det nödvändigtvis är fel. Och bara för att det i de kretsar Hattersley umgås i bara är "cranks" som vill tillåta lätt narkotika betyder det inte att det bland den allmänna befolkningen (inte minst ungdomar) skulle saknas stöd för den idén...

Men Hattersleys huvudtes är (ungefär) att människor idag är så beroende av varandra att det inte går att dra en meningsfull gräns mellan det privata och det sociala, och att friheten att göra vad man vill så länge man inte skadar andra därför bör bytas ut mot ett positivt frihetsbegrepp. Dessutom anklagar Hattersley Mill för att inte ha insett detta. Men som så många av kommentatorerna till artikeln förtjänstfullt har påpekat verkar Hattersley ha läst Mill som Fan läser Bibeln. Ta till exempel detta citat från "On Liberty" om rätten att förbjuda andras alkoholanvändning därför att det inskränker på ens "sociala rättigheter":

A theory of ‘social rights’, the like of which probably never before found
its way into distinct language—being nothing short of this—that it is the
absolute social right of every individual, that every other individual shall act
in every respect exactly as he ought; that whosoever fails thereof in the
smallest particular, violates my social right, and entitles me to demand from
the legislature the removal of the grievance. So monstrous a principle is far
more dangerous than any single interference with liberty; there is no violation
of liberty which it would not justify; it acknowledges no right to any freedom
whatever, except perhaps to that of holding opinions in secret, without ever
disclosing them; for the moment an opinion which I consider noxious, passes any
one's lips, it invades all the ‘social rights’ attributed to me by the Alliance
[ett nykterhetssamfund]. The doctrine ascribes to all mankind a vested interest
in each other's moral, intellectual, and even physical perfection, to be defined
by each claimant according to his own standard.

Särskilt den sista meningen här är viktig. Här vänder sig Mill direkt emot den filosofi som Hattersley förespråkar, nämligen att majoriteten har rätt att lagstifta om hur minoriteten ska leva sitt liv, därför att vi alla har ett "vested interest" i varandra. Och det är just detta som är den stora, allt annat överskuggande svagheten i Hattersleys resonemang, nämligen att om man helt avfärdar distinktionen mellan en privat och en politisk sfär finns det inga a priori givna gränser för statens makt.

Fast kanske är det en lite för hård dom. Det Hattersley kanske egentligen menar är just att frihetsbegreppet måste uppfattas i positiv mening. Jag har egentligen oftare svårare att bli upprörd över denna distinktion än naturrättsinspirerade libertarianer, som räknar med en absolut äganderätt. Liberalismens historia bygger på idén om att folkligt samtycke är en nödvändig (men, beroende på hur samtycke definieras, inte alltid tillräcklig) förutsättning för statens berättigande. Och det är helt ärligt inte en helt befängd tanke att det är rimligt att människor själva värderar ett system av friheter och rättigheter utifrån vad detta gör för dem, vilka möjligheter de får att själva förverkliga sina liv och leva dem som de vill. Men därmed inte nödvändigtvis sagt att man måste köpa Hattersleys resonemang fullt ut.

Ta exemplet med bilbältet. Ja, varför ska man egentligen tvinga vuxna människor att ha bilbälte? Alternativet skulle ju till exempel kunna vara att säga att människor som inte har bilbälte får betala sina sjukvårdskostnader själva, om de blir påkörda. Hattersleys förklaring, att människor som inte har bilbälte kan flyga ut ur bilen och skada förbipasserande på gatan (!), är lite tunn. Hattersley verkar egentligen inte vilja värja sig mot bilden av honom själv som en renodlad, gammaldags paternalist. Men hans problem är nog att om man vill förverkliga sig själv i andra genom att tillåta alla möjliga inskränkningar därför att andra människor tycker att det vore en bra idé, då riskerar den totala rörelsefriheten att bli så inskränkt att man totalt sett förlorar på det. Om jag vill skriva X och du vill skriva Y, och vi båda avskyr varandras åsikter, men inte som Voltaire är beredda att gå i döden för varandras rätt att uttrycka dem, kanske jag bestämmer att jag vill förbjuda uttryckandet av Y, och du gör likadant med X, genom att vi snickrar ihop tillfälliga allianser med andra. (Alternativet, att jag förbjuder dig att uttrycka Y, medan jag samtidigt fortfarande får uttrycka X, är groteskt.) Men skulle vi inte hellre vilja respektera varandra? Mår vi bättre av att förbjuda andra att göra vad de vill än att själva få göra vad vi vill? Detta är den fråga som hänger över hela Hattersleys resonemang och som innebär att även under en så aktivt moralistisk regim som New Labour finns det fortfarande omfattande områden kvar där individerna får bestämma själva. Och det ska vi vara väldigt tacksamma för.

Inget inlägg, men väl kongress

Nej, någon tid att skriva om Hattersley har jag inte fått idag heller, eftersom jag har varit fullt upptagen med att packa: imorgon bär det iväg till kongress. Jag står som undertecknare på sju motioner, så det kommer att bli ett visst springande i talarstolen. Om det går att få tag på Internet ska jag försöka uppdatera bloggen så gott jag kan.

Färre lärosäten?

Hade egentligen tänkt skriva om Roy Hattersleys krönika i The Guardian idag, men jag känner mig sliten efter tentaplugg och PM-skrivande, så jag spar det ämnet till de kommande dagarna. Men läs gärna artikeln, och inte minst kommentarerna därunder, varav de flesta är ganska skarpa - vissa i betydelsen smarta, andra i betydelsen polemiska.

Nej, istället tänkte jag väga in i den debatt som har blossat upp kring den högre utbildningens framtid. Bra att det finns någon som vågar komma med nya och djärva förslag! Flodströms förslag har två stora fördelar, vilka bör göra det förtjänt av uppmärksamhet från regeringens sida. (Att socialdemokraterna inte visar några tendenser till att välkomna förslaget är inte förvånande.) (1) Man bevarar antalet campus, vilket minskar tröskeleffekterna för dem som vill börja läsa på högskola. Även länder i forskningens framkant, som Storbritannien och inte minst USA, har grundutbildning på många olika ställen. I USA är detta extra tydligt, där såväl traditionella liberal arts colleges som yngre, mer yrkesinriktade community colleges kan ligga placerade på väldigt små orter. Att det finns en högskola på Gotland eller ett campus i Härnösand är inte alls extremt i denna kontext. Men: (2) en sammanslagning av lärosäten skulle förhoppningsvis minska antalet institutioner och tillåta en större koncentrering av forskare och kompetens jämfört med idag. Det finns, oavsett vad Marie Granlund säger i DN-artikeln ovan, faktiskt stordriftsfördelar när det kommer till forskning, även inom icke-infrastrukturintensiva ämnen som samhällsvetenskap och humaniora. En livlig intellektuell miljö kan vara nog så viktig, men är man den ende inom sitt område på sitt lärosäte så har man ingen att prata med.

Sverige är idag inte en forskningsnation i yppersta världsklass. Egentligen är inget land det, förutom USA och Storbritannien. Men vi är även distanserade av länder som Danmark och Schweiz, som vi vanligtvis ska kunna vara före, enligt Jiao Tong-rankingen. Och på hum-sam-området har vi inte ett enda universitet bland de 100 bästa, olikt sådana länder som Israel, Belgien, Singapore, Norge och Danmark. Singapore är inte ens en demokrati! Att de kan ha bättre hum-sam-forskning än Sverige, med hälften av befolkningen, är ett skämt. Då håller inte ens Flodströms fotbollsmetafor ("bra landslag, dåliga klubblag" = bra totalt sett, dåliga individuella lärosäten). Det måste till starkare forskningsmiljöer, vilket kräver mer resurser, större koncentrering, och en intellektuell miljö där man vågar ställa krav på såväl lärare som studenter. (Gud vad björklundskt det där lät. Men vi måste komma bort från en kultur där man sänker kraven och rättar snällare för att godkänna studenter och få pengar. Exakt hur det ska lösas är en annan fråga.)

Skattefria donationer vore inte dumt det heller, liksom en kultur av filantropi liknande den man har i USA. Endast om alla tar sitt ansvar kan Sverige bli en forskningsnation av rang, på det sätt som vi i högtidstalen anser oss själva vara.

Och då får man kanske acceptera att det blir en skillnad på undervisningstunga och forskningstunga lärosäten, som fallet är i USA. Och det är kanske inte så dumt, givet att man kan någorlunda bevara antalet utbildningsplatser. (Femtioprocentsmålet, medan i sig feltänkt, är inte så långt borta från andra industriländers nivåer, trots allt.) Tänk tanken att högskolorna, istället för att vara andra rangens universitet, skulle bli de ställen dit folk verkligen skulle söka sig för att få en förstklassig grundutbildning, väl i klass med landets bästa universitet, för att sedan komma in till universiteten för att läsa sin masters eller doktorera. Tänk tanken att en kinesisk student, som kanske skulle klara den knivskarpa konkurrensen för att komma in på något av de ansedda kinesiska universiteten, istället väljer att läsa ekonomi på Högskolan i Skövde. Jag vet inte om det går med ett bevarat antal utbildningsplatser - mer resurser behövs säkerligen. Men med förbättrad undervisningskvalitet och ökad specialisering kan man komma en bit på vägen.

Till sist: det där med rankinglistor är en bra sak, det har man förstått i de anglosaxiska länderna. Inte minst duktiga studenter från studieovana hem, som kan välja var man vill läsa men som saknar den underhandsinformation om bra och dåliga lärosäten som andra får med modersmjölken eller från kompisars storasyskon, skulle tjäna på en objektiv bedömning av utbildningskvalitet (i den mån något sådant är objektivt mätbart). För att inte tala om att det skulle sätta en blåslampa i baken på de högskolor eller universitet som inte håller måttet. Det är fullt tänkbart att även sådana ställen som Uppsala eller Lund då skulle finna att de inte kan leva på sitt rykte längre.

Vad ska vi ha moralfilosofin till?

Så visst vore det bra om filosoferna än en gång ställde sig mitt i
samhället och började säga förgripliga saker. Att de i stället för
glaspärlespelare blev förnuftets bråkstakar och slagskämpar.

Så avslutar Carl Rudbeck sin kommentar på DN Kultur för ett par dagar sedan, där han menar att moralfilosoferna är så upptagna med att sitta i sina elfenbenstorn och säga egentligen samma saker att de lämnar fältet fritt för charlataner och pseudofilosofer. Det kan nog i och för sig vara sant, särskilt i takt med att metaetiken har kommit att få en allt starkare ställning inom analytisk moralfilosofi under de senaste, säg, 20 åren. Å andra sidan ser vi likaledes ett uppsving för politisk filosofi och tillämpad etik som borde göra att det finns många filosofer som kan delta i den offentliga debatten, och kanske borde man också göra det i större utsträckning än nu: den ende som konsekvent hörs på svenska debattsidor idag är ju Torbjörn Tännsjö, och han står ju inte alltid för den småmysiga alla-tycker-likadant-common-sense-moral som Rudbeck verkar hålla fram som på en gång rimlig och meningslös. Men okej, filosoferna kanske kan ta den tredje uppgiften lite mer seriöst.

Men jag vill inte alls hålla med när Rudbeck insinuerar att det vore bättre om filosoferna skulle ta ställning för mer kontroversiella doktriner, ceterus paribus. Bättre för samhällsdebatten, möjligen. Kanske också bättre för filosoferna själva som löntagare, eftersom fler kanske får upp ögonen för dem och man kan locka fler studenter. Men samtida moralfilosofer försöker inte skapa debatt. De vill komma fram till det som är rätt. Och i en tidsålder då vi verkar ha mycket svårare att enas om grundläggande normativitetskällor (Gud, Förnuftet, Naturen osv) än tidigare, utgör etablerade uppfattningar om rätt och fel något att hänga upp ens resonemang på. Att ett moralfilosofiskt resonemang står i överensstämmelse med våra uppfattningar om rätt och fel och det goda livet kan i vissa lägen utgöra ett argument för dess giltighet. Det kanske går att försvara en doktrin om det rätta (eller goda) livet som skiljer sig väldigt mycket från våra etablerade uppfattningar. Det kanske till och med går att visa att en sådan redogörelse kan hantera den pluralism och den relativism som är ett svårundkommet karaktärsdrag i det moderna samhället. Men att det skulle vara ett egenvärde att mot ens bättre övertygelse förfäkta sådana doktriner för att skapa debatt, det kan jag inte köpa. Jag tror inte jag är den ende aspirerande filosof som praktiskt taget ständigt och jämt har åtminstone något filosofiskt problem i bakhuvudet, för har man väl börjat tänka kan man inte sluta innan man har kommit fram till ett fullständigt tillfredsställande svar. Allting annat är ett nerköp.

Samtidigt bör det också kommas ihåg att filosofer kan vara väldigt kontroversiella om de så önskar. Michael Tooley menar i sin uppsats "Abortion and Infanticide", som man läser på A-kursen i praktisk filosofi i Uppsala, att om abort är tillåtet så måste spädbarnsmord vara det också. Varför då? Jo, det enda sättet vi kan berättiga abort på enligt Tooley är om vi menar att mord endast är otillåtet om det drabbar en person. En "person" är en varelse som har en uppfattning om sig själv som förnuftsvarelse, och det har inte små barn. Alltså måste det vara tillåtet att döda dem, om vi också ska få abortera foster. Om Torbjörn Tännsjö tar upp den tanken på DN Debatt lär den efterföljande debatten nog räcka för att nöja även Rudbeck.