Moralens semantik

Dags att bli snäppet mer filosofiska igen. En av frågorna som man stöter på när man bedriver metaetik är frågan om moraliska satsers semantik, det vill säga frågan om vad vi egentligen menar/gör när vi säger att någonting är rätt eller fel (eller gott/dåligt, rättvist/orättvist osv). Det finns två huvudfåror. Kognitivisterna menar att "X är rätt" = "X besitter något slags egenskap, eller så föreligger något annat slags faktum", på samma sätt som "Bollen är rund" = "Bollen har egenskapen att vara sfärisk". Nonkognitivisterna menar att "X är rätt" = "Hurra för X!" eller något annat slags känsloyttring. Så även fast moraliska omdömen verkar se ut, rent grammatiskt, som andra omdömen, så betyder de mutatis mutandis inte samma sak.

Allting går egentligen tillbaka till G.E. Moores verk Principia Ethica från 1903. Vid denna tid ansåg många att det goda var detsamma som något visst naturligt förhållande, t.ex. att leda till mest lycka (utilitaristerna), att stå i enlighet med historiens utveckling (marxisterna, implicit) eller att stå i enlighet med evolutionen (Herbert Spencer). Men, säger Moore, låt oss anta att det goda (eller "godhet") per definition är detsamma som något av dessa ting. Då måste det ju vara en självklarhet att alla saker som besitter någon av dessa naturliga egenskaper också är goda, på samma sätt som det är en självklarhet per definition att 2+2=4: om 2+2 är fyra, behöver vi inte fråga oss om fyra är detsamma som 2+2. Men det är ju inte självklart att det som t.ex. leder till mest lycka också är gott. Så kanske är fallet, men det verkar vara en öppen fråga, och så är fallet med alla naturliga egenskaper. Alltså kan godheten inte definieras i termer av naturliga egenskaper, utan godhet måste vara en icke-naturlig egenskap, något som inte kan tillgås genom vetenskaperna eller genom att använda sinnena.

Det finns anledning att tro att detta argument, som kallas för den öppna frågans argument, är väldigt problematiskt. Till exempel kräver det att alla definitioner är oproblematiska. Men det kan ju finnas öppna frågor även i matematiken, t.ex. Fermats stora sats, som ju bevisades av Wiles mer än 350 år efter att den först formulerades, trots att den kan förstås av den intresserade lekmannen. Men hursomhelst togs öppna frågans argument på stort allvar under 1900-talets första hälft, och det ansågs att det hade bevisats att moraliska satser inte kunde referera till naturliga egenskaper. Men Moores lösning var inte bra heller. Om nu moraliska egenskaper är icke-naturliga, hur kan vi då få kunskap om dem? Varför skulle vi tro att sådana saker existerar? Ligger det inte mycket närmare tillhands att påstå att moraliska omdömen egentligen inte kan vara sanna eller falska i vanlig mening, därför att de bara uttrycker våra känslor eller attityder? Nog skulle vi väl spontant gå med på att våra känslor och attityder till saker och ting spelar en väldigt stor roll för våra moraliska omdömen, och att de i många fall inte utgör de kyliga och beräknande utsagor som vi förknippar med vanliga omdömen?

Så resonerar i alla fall nonkognitivisterna. Det är inte säkert att vi vill ge dem rätt. Andra, t.ex. J.L. Mackie, menar att vi knappast kan gå med på att våra omdömen bara är känsloyttringar: vi vill tilldela dem en betydligt starkare vikt, vi vill säga att vi har rätt, inte bara att vi har en positiv eller negativ inställning till saker och ting. Jag skulle egentligen vilja skriva mer om Mackie här, men det finns det liksom inte plats för. Men det finns ett mer formellt argument mot nonkognitivismen, nämligen det som kallas för Frege-Geach-problemet. Det bygger på följande slutledning:

Att mörda är fel.
Om det är fel att mörda, så är det fel att förmå lillebror att mörda.
Alltså är det fel att förmå lillebror att mörda.

En nonkognitivist skulle vanligtvis mena att "Att mörda är fel" = "Bu för att mörda!", dvs. bara en känsloyttring. Men då skulle slutledningen bli:

Bu för att mörda!
Om "Bu för att mörda!" så "Bu för att förmå lillebror att mörda!"
Alltså "Bu för att förmå lillebror att mörda!"

Men känsloyttringar kan inte spela den roll i logisk induktion som vi verkar tro att "Att mörda är fel" gör här. Det viktiga här är att skilja "Bu för att mörda!", vilket är ett uttryck för en viss attityd, från "Jag ogillar att mörda", som är en rapportering om samma attityd. Följande slutledning skulle verka vettigare:

Jag ogillar att mörda.
Om jag ogillar att mörda så ogillar jag att förmå lillebror att mörda.
Alltså ogillar jag att förmå lillebror att mörda.

Men problemet här rör motstridiga moraliska omdömen. Om denna teori vore sann så skulle "Det är rätt att rösta på socialdemokraterna" = "Jag tycker att det är bra att rösta på socialdemokraterna". Anta att X tycker att det är rätt att rösta på socialdemokraterna. Då menar X att X tycker att det är bra att rösta på socialdemokraterna. Y tycker att det är rätt att rösta på moderaterna, och menar därmed att Y tycker att det är rätt att rösta på moderaterna. X och Y verkar ha motstridiga åsikter, men enligt denna tolkning har de inte det: både X och Y skulle kunna gå med på att X tycker att det är bra att rösta på socialdemokraterna, men det verkar ju inte vara det som man egentligen diskuterar när man står och argumenterar utanför valstugan i valspurten den tredje onsdagen i september. Så denna ansats kan inte hjälpa nonkognitivisterna.

Nu blir det komplicerat. Simon Blackburn har föreslagit något som han kallar för kvasirealism för att råda bot på dessa problem. Kvasirealismen är jättekomplicerad, men går i grunden ut på att vi kan göra två olika saker: vi kan moralisera, och så kan vi säga saker om moral. När vi moraliserar så uttrycker vi oss som om vi uttryckte oss om den naturliga världen, men i själva världen uttrycker vi oss om en moralisk värld. När vi säger saker om moral så kan vi komma fram till att i den naturliga världen finns inga moraliska egenskaper, men när vi moraliserar så finns de - i den värld vi refererar till då, nämligen den moraliska världen! Kvasirealismen överlever Frege-Geach genom att vi kan skriva om moraliska utsagor så att de refererar till den moraliska världen. Så när vi säger "X är rätt" så säger vi i den moraliska världen "X har en viss egenskap [oklart vilket slags]", men i den naturliga världen säger vi "Hurra för X!" Jag kan inte bestämma mig för om detta är genialiskt eller bara skvatt galet.

Det finns ett problem, det så kallade mind-dependence-problemet. Blackburn uttrycker det som följer: Är satsen "Om jag anser att det är rätt att sparka på hundar, så är det rätt att sparka på hundar" korrekt enligt nonkognitivismen? Det vill säga: blir inte bara rätt eller fel vad vi själva tycker, givet att vi bara uttrycker våra känslor och attityder? Blackburn skulle svara nej. Denna fråga är inte en fråga som kan besvaras i den naturliga världen. Det är en fråga för den moraliska världen. Och i denna värld så har vi definitivt inställningen att så inte är fallet. Det vill säga: när vi moraliserar så har vi uppfattningen om att våra moraliska attityders sanning absolut inte är agentrelativ, dvs. relativ till den som har dem.

Blackburns svar är tveksamt, även om ett formellt motbevis är riktigt komplicerat. Allan Gibbard har som svar på detta föreslagit en så kallad "normexpressivism": när vi uttrycker "X är rätt" menar vi "Vi ansluter oss till ett system av normer för vilka handlingar som är tillåtna, påbjudna och förbjudna, som klassificerar X som påbjudet". Frege-Geach undviks genom att det inte finns någon möjlig värld där normsystemet som innehåller normerna "Det är förbjudet att mörda" och "Det är tillåtet att förmå lillebror att mörda" gäller. Med andra ord: normen "Det är förbjudet att mörda" utesluter alla möjliga världar där det är tillåtet att mörda, och då finner vi att det inte finns några möjliga världar kvar där det är tillåtet att förmå lillebror att mörda. (Jag hoppar över lite logiskt trixande som gör det möjligt att uttrycka Geachs exempel på detta sätt.)

Är detta svar plausibelt? Någonstans här ligger forskningsfronten. Själv är jag lite osäker på att frågan är rätt ställd. Det verkar ju som att få har tagit på allvar möjligheten att vi kan mena olika saker med samma moraliska omdömen. Anta att vi upptäcker en utomjordisk art av små förnuftiga hunddjur, som är fullständigt bedårande, men där föräldrarna ibland bestämmer sig för att äta upp sina barn under stort lidande och gnyende. Vi reagerar med chock och bestörtning när vi ser detta för första gången, och skriker "Vad gör ni?! Är ni inte kloka! Så kan man ju inte göra!" Den sista meningen avslöjar att det rör sig om ett moralomdöme, därför att det är en utsaga om acceptabelt och oacceptabelt beteende. Men det är ändå troligt att detta är mycket mer av en känsloyttring än en utsaga om förekomsten av (icke-)naturliga egenskaper. Å andra sidan, när vi har reflekterat över saken, kanske vi kommer fram till att nej, detta beteende är inte acceptabelt. Det är möjligt att vi då fortfarande bara uttrycker vår attityd inför detta, men jag ser inte riktigt att vi kan undvika mind-dependence-problemet (som jag inte är riktigt säker på hur Gibbard undviker). Kanske uttrycker vi helt enkelt ett väldigt tunt faktum, "X är rätt", där "X är rätt" är sant om och endast om X är rätt. (Detta kallas ofta för tarskiansk sanningsteori. Blackburn använder sig också av den, fast endast i moralvärlden.) Vad är det som gör det sant att X är rätt? Det är inget vi uttrycker oss om. Själv tror jag att vi konstruerar moraliska fakta tillsammans med andra, men det är inget jag insisterar på här. Detta inlägg har blivit tillräckligt långt och komplicerat.