Författningspatriotism

När man bor utomlands får man ganska ofta skäl att reflektera över vad det är som gör att man har känslor av gemenskap med vissa grupper och inte med andra. Ränderna går inte ur, som man säger, och det är ju inte så att man så fort man flyttar från ett land till ett annat går över till att intressera sig lika mycket och ha samma känslor för det nya landet som man hade för det gamla. Hemlängtan känner nog nästan alla expatrierade, vissa så mycket att det förr eller senare driver dem hem igen, medan andra endast känner det vid vissa tillfällen och i liten omfattning. Men frågan har också en central politisk betydelse. Sedan det moderna nationsbegreppet uppstod under 1800-talet har det varit vanligt att definiera en nation som en "ödesgemenskap", ofta tätt sammanbunden med en viss religion, ett särskiljande språk och en särskiljande politisk gemenskap - nationalstaten. Kommunitaristerna har också påmint oss om värdet av lokala värdegemenskaper som håller ihop lokalsamhällen. Robert Putnams forskning om socialt kapital, summan av våra kontakter med andra människor, dyker ofta upp i såna sammanhang, liksom vikten av att sådant kapital skapar broar till andra människor hellre än att det skapar isolerade subkulturer inom ett samhälle.

Men våra samhällen förändras. Ytterst få samhällen har historiskt varit helt monokulturella - Island och Nordkorea utgör exempel. Vi har aldrig haft ett läge där nation och religion har sammanfallit helt eftersom religioner har korsat nationsgränser och ständigt utgjort en utmaning mot nationens anspråk på att sitta inne med all sanning ett folk behöver, och när människor har fått och kunnat välja religion själva har många vänt den religion som dominerat i deras samhälle ryggen. Och i en tid när fri rörlighet över nationsgränser är en förutsättning för att upprätthålla den dynamiska ekonomi som i sin tur gör välfärdssamhället ekonomiskt möjligt kommer människor från andra länder och andra kulturer alltid att finnas i alla samhällen. Men Västerlandet har också "återupptäckt" de minoriteter som alltid har funnits där. De tydligaste exemplen är de länder som koloniserats från Väst såsom Kanada, USA och Australien. Dels har urbefolkningens rättigheter uppmärksammats, och i Kanadas fall har även den quebecanska minoritetens kamp för självbestämmande varit en återkommande fråga. Men denna "återupptäckt", i många fall framdriven av en växande mobilisering bland undertryckta och icke-erkända grupper, har också gällt den gamla världen. Det historiska förhållandet mellan samerna och den svenska staten är inte så väldigt mycket annorlunda från förhållandet mellan ursprungsbefolkning och stat i den nya världens gamla kolonier. Och walesares, tornedalsfinnars, finlandssvenskars, katalaners och rätoromaners kamp för sitt språk, sin identitet och sin plats i en multinationell stat liknar i mångt och mycket den kamp som quebecaner och maorier för. (Vi noterar att av dessa grupper har tornedalsfinnarna överlägset minst språkliga rättigheter. Old habits die hard, men vi noterar också att den nuvarande regeringen har förbättrat minoritetspolitiken på många sätt.)

Med anledning av detta har Jürgen Habermas argumenterat för nånting som han kallar "författningspatriotism" (Verfassungspatriotismus). Termen är illa vald, i mitt tycke. Habermas argument verkar vara, så gott jag nu kan förstå honom, att det finns en skillnad mellan lagarnas fakticitet och deras legitimitet (Faktizität und Geltung). Å ena sidan så äger lagarna en viss fakticitet: de utgör i moderna rättsstater de normer som staten förväntar sig att medborgarna följer och som den också i huvudsak ser till att medborgarna faktiskt följer. (Såvitt jag förstår hade de kunnat sakna fakticitet dels om staten hade varit misslyckad och dels om "lagar" bara hade varit ett sken för att dölja ett effektivt men dock laglöst maktutövande.) Men å andra sidan säger ju detta ingenting om lagarnas legitimitet. Så hur ska vi förvänta oss att medborgarna uppfattar lagarna som legitima? (Detta är ju ett lite annat problem än hur vi ska förvänta oss att lagarna faktiskt är legitima, men det lämnar vi åt sidan. Läs själva och se om ni förstår mer än jag gjorde.)

Ja, i ett mångkulturellt samhälle kan vi ju inte använda lojaliteten mot en viss nation och dess praktiker som grund. Folk kanske inte tillhör den nationen eller den specifika etniska gruppen. Så därför måste lojaliteten mot lagarna baseras endast på "politiska" argument, genom att folk respekterar och värdesätter demokratins och rättsstatens principer. Dessa kan sen tolkas inom ramen för den specifika nationen eller folkgruppens historia men gäller för alla medborgare likafullt.

Problemet med termen "författningspatriotism" är väl att termen "patriotism" ofta innefattar nånting djupare än detta. Bara att lojalt gå med på och acceptera lagarna behöver inte innebära patriotiska känslor. Expatrierade accepterar varje dag lagar som de aldrig skulle drömma om att införa i sina egna länder, utfärdade av politiska system som de kanske anser strider mot deras djupaste politiska principer (diktaturer som Saudiarabien, Kina eller FAE är bra exempel), i många fall förmodligen därför att de inte anser att det är deras roll att ifrågasätta - de ingår inte i den politiska gemenskapen i landet ifråga utan förväntar sig bara att behandlas i enlighet med de lagar som gäller i landet där de bor. Men de kan kanske ha mycket svårare att acceptera vissa lagar och andra politiska förhållanden i sina egna länder, där de känner att de kan göra vissa berättigade anspråk som inte uppfylls. Det är just känslan att det som händer i ens land angår och berör en på ett djupt plan som gör att man kräver rättvisa och bättring.

Och det jag vill peka på i detta inlägg är att kopplingen mellan stat och nation ändå är mer komplicerad än att ens förhållande till ens nation är känslomässigt medan ens förhållande till ens stat är rent politiskt och förnuftsbaserat. De av oss som skrek halsarna av oss när Zlatan gjorde mål i sista sekunden mot Ungern gjorde inte det därför att Zlatan representerar den svenska nationen. Nationer har inga landslag. Subnationella (i betydelsen "understatliga) politiska enheter som Wales, Färöarna och Nya Kaledonien kan ha det, men inte Québec. Och det är långt ifrån bara etniska svenskar som stödjer det svenska landslaget - snarare tvärtom, tycker jag mig märka. Man kan ju dra en östlig parallell och jämföra med de tusentals finlandssvenskar i t.ex. Österbotten och Åland som lever, tänker och drömmer enbart på svenska, men som likväl går ut och hugger sönder TV:n när Finland förlorar mot Sverige i hockey. Eller ännu bättre, länder som Irak och Belgien, där fotbollen utgör en av få förenande faktorer, och där man definitivt kan tala om att olika nationer sammanlever inom samma stat, tveklöst så i det belgiska fallet.

Men det är ju inte heller staten Sveriges politiska sammansättning som skapar dylika känslor. Det är i och för sig en öppen fråga huruvida ens inställning till t.ex. det svenska landslaget skulle förändras av att samhället i stort förändrades - om Sverige skulle sluta vara en demokrati, skulle det då spela roll? Men oavsett vad så är inte enbart det faktum att Sverige är en demokrati en tillräcklig förutsättning för patriotiska känslor, för det finns många demokratier i världen. Vi kanske till och med anser att vissa av dem har lyckats bättre än oss i vissa avseenden (trots att The Economist har utnämnt Sverige till "det mest demokratiska landet i världen") - jag tänker osökt på Tyskland med dess republikanska författning, evighetsklausuler, författningsdomstol, tvåkammarparlament, positiva parlamentarism, grundlagsfäst rätt till motstånd, osv. utan att för den sakens skull känna större lojalitet mot Tyskland än mot Sverige.

Jag inser att jag inte riktigt vet vart jag är på väg, så jag ska snabbt skissa en lösning. Kommunitaristerna har ofta med rätta anklagats för att göra orealistiska antaganden rörande möjligheten till att det ska finnas lokala eller nationella värdegemenskaper som människor kan identifiera sig med. Även om våra samhällen skulle vara helt etniskt homogena så blir vi mer och mer olika varandra inbördes. Tidigare har det funnits stora skillnader i värderingar och livsstil mellan klasser - skillnader som naturligtvis i varierande grad än finns kvar. Men vi ser också hur såna skillnader uppstår mellan generationer. Hur ska de tusentals förstagångsväljare som röstade på Piratpartiet i somras ens kunna föra en politisk diskussion med sina mor- och farföräldrars generation, där många (givetvis långt ifrån alla) inte ens vet vad Internet eller fildelning är, än mindre varför frågor som berör det är så viktiga? Man kan likt Sverigedemokraterna drömma sig tillbaka till ett tänkt Sverige, ett Sverige som aldrig har varit i närheten av att finnas, där alla var sammansvetsade i en enda samhällskropp med gemensamma värderingar och en gemensam livssyn, men dit kommer vi inte inom ramen för en modern civilisation.

Vissa människor är världsmedborgare och rör sig både mentalt och fysiskt över nationsgränser med nästan samma lätthet som över kommungränser. De flesta av oss är lite trögrörligare än så. Vissa av oss bär med sig en historia och en identitet som likväl placerar delar eller hela deras lojalitet någon annanstans - kanske i ett hemland som inte ens finns, såsom Kurdistan eller Assyrien. Men trots att vi yngre förmodligen har mer gemensamt med unga människor i andra västländer än med pensionärsgenerationen i vårt eget land så känner vi oss antingen inte som en del av något land alls, eller som en del av ett land som vi på något sätt fötts till, på något sätt ärvt. Det finns förvisso de svenskar som mer eller mindre på rent politiska grunder väljer att flytta från sosse-Sverige till USA, bli medborgare där, och identifiera sig helhjärtat med sitt nya land. Men de är extremt få, låt vara att alternativet ibland kan te sig lockande under svåra, kalla år i opposition. (Ett par av mina vänner funderade på att satsa storkovan på en rödgrön seger inför valet 2006. Skulle alliansen vinna skulle det klart uppväga förlusten av pengarna, men skulle de rödgröna vinna skulle de ha en startplåt för att bygga sig ett nytt liv någon annanstans. Men de gjorde det inte.)

Min försiktiga och snabba skiss mynnar ut i detta: kanske är en "nation" ett betydligt lösare begrepp än vad både Habermas och Sverigedemokraterna antar. Kanske är en mångkulturell nation inte en självmotsättning utan snarare en möjlighet om vi vill ha det så. Det ligger nära till hands att referera till Benedict Andersons teori om "imagined communities": en nation är en "tänkt gemenskap", inte en gemenskap vars existens föregår vår vetskap om den. Vi skulle kunna betrakta alla svensktalande, både i Sverige och i Finland, som en enda svensk nation. Men vi gör inte det, vare sig i Sverige eller i Finland, trots att vi inte bara har vårt språk gemensamt utan även en lång gemensam historia, kultur och religion. Däremot betraktar tyskarna folkgrupper som under lång tid varit skilda från den tyska samhällskroppen som nationsmedlemmar - Volksdeutsche - med rätt att återvända till Tyskland, och samma gäller för dem som definieras som judar i den israeliska lagstiftningen, varav vissa grupper verkar ha ytterst lite gemensamt med den judiska folkgruppen i stort.

Och då kanske begreppet "författningspatriotism" förlorar lite av sin intuitiva charm. Att lojalt acceptera lagarna i ett samhälle kan man göra oavsett om man anser sig tillhöra samhällsgemenskapen eller inte. Att erkänna dem som legitima i moralisk mening kanske kräver att man omfattar vissa politiska värderingar. Men att gå längre och faktiskt inte bara vara undersåte utan även medborgare kräver kanske att man identifierar sig på ett djupare plan med det land man bor i - antingen med staten definierad som en nation, eller med staten som den politiska ramen för ens nation. Och när stat och nation sammanflyter, när man inte uppfattar t.ex. den svenska nationen och staten Sverige som två skilda saker, kanske är det då som institutioner som representerar staten, såsom fotbollslag och grundlagar, kan omfattas med den kärlek folk vanligen visar institutioner som representerar ens nation, såsom älskade kulturella verk eller sedvänjor. Att detta inte kräver så mycket homogenitet och enfald som vissa antagit, och att man därför som liberal kanske inte ska betrakta ens ett begrepp som "nationalstat" med automatisk skepsis, givet att det har "tänkts" fram på rätt sätt, är min enkla och försiktiga tes.

PS. Jag inser nu att exemplet med fotbollslag kan ha varit illa valt, i det att jag inte nödvändigtvis vill hävda att det måste finnas nånting som är en "belgisk nation" bara för att det finns ett belgiskt fotbollslag som medborgarna i Belgien hejar på. Vi kan jämföra med lojaliteten mot ett klubblag som i många fall givetvis är grundad på att laget ifråga representerar ens stad eller ibland stadsdel, men ganska ofta inte - det skulle inte förklara de miljoner fans som hejar på en klubb i ett annat land, t.ex. Samtidigt är nog dessa fans, hur många de än är i absoluta antal, ändå relativt sett i klar minoritet. Målet är inte att fastslå några entydiga riktlinjer utan bara att peka på tendenser. Och anekdotiskt verkar tendensen vara t.ex. att företrädare för partier som verkar för ökat flamländskt självstyre uppvisar en betydligt mindre lojalitet gentemot allbelgiska institutioner - så började ju t.ex. Yves Leterme (flamländare, namnet till trots) sjunga på "Marseljäsen" när han ombads sjunga den belgiska nationalsången, och då var ju han till och med premiärminister på federal nivå. En bättre förklaring kan kanske vara att om vi följer en idrottstävling tenderar vi att välja att heja på det lag som närmast representerar det område vi identifierar oss med - så hejar jag slentrianmässigt på Uppland i TV-pucken och Europa i Ryder Cup. Här kommer väl min egen livshistoria fram - eftersom Uppsala saknat ett fotbollslag i den absoluta Sverigeeliten har väl min lojalitet huvudsakligen riktats mot landslaget genom åren, och alltså är det naturligt för mig att tänka på idrottslojalitet i dessa termer. Men jag vill fortfarande hävda att när det gäller institutioner som är genuint och per definition riksomfattande så krävs det någon form av identifiering med den gemenskap som omfattas av dem, närmare bestämt den typ av identifiering som kan kallas "nationell", för att man ska älska och inte bara respektera dem. Gud vad långt det här blev.

(O)moderna perspektiv på grundlagen

Detta inlägg skulle från början handlat om Sverker Gustavssons kapitel om den svenska grundlagen i antologin "Svensk politik mellan folkhem och Europa" (2008, red. Li Bennich-Björkman och Paula Blomqvist). Men nu föll det sig så att jag i förmiddags råkade läsa Ulf Bernitz' och Kjell Å Modéers båda bidrag till den relativt nyutkomna antologin "Författningskulturer" (2008, red. Anders Mellbourn), och de två tänkte jag också anknyta till. Bernitz skriver om rättighetsskyddets utveckling i Sverige och Europa sedan andra världskrigets slut, medan Modéer tar upp frågan om en "samhällsreligion": dels frågan om grundlagens förhållande till religionen och dels frågan om synen på grundlagen i samhället. Det de båda bidragen har gemensamt är att de implicit ger uttryck för att den syn på grundlagen som man hittar hos Gustavsson, den traditionellt svenska, håller på att förändras och också är ovanlig i ett bredare europeiskt perspektiv.

Man ska inte läsa folk så att de är dummare än de är, som Rawls påminner oss i sin Lectures on the History of Political Philosophy. Gustavssons kapitel om grundlagen skiljer sig väldigt mycket från hur jag hade skrivit ett kapitel om Sveriges grundlagar om jag hade fått det förtroendet. Men Gustavsson är statsvetare, och för en empiriskt inriktad statsvetare är den centrala frågan hur grundlagarna påverkar det svenska politiska livet. För rättsvetare som Bernitz och Modéer är frågan snarare vilken roll de spelar i och för rättssystemet, medan för en politisk filosof som mig är frågan snarare hur konstitutionen bör se ut, bland annat för att kunna legitimera den stat som den inrättar.

Det är därför jag reagerar när Gustavsson presenterar sin tes (och den är han inte ensam om, bör nog tilläggas) att de verkligt viktiga frågorna i svensk politik, såsom t.ex. socialförsäkringssystemens utformning, utbildningspolitik, kärnkraft och även EU-medlemskapet, har ansetts för viktiga för att regleras i grundlagen. Grundlagen tar bara upp de frågor som det inte råder någon politisk strid om, en hållning som Gustavsson kallar för "minimalism". Mot denna minimalism ställer han två alternativ, en "socialdemokratisk" inställning som menar att fler sociala rättigheter bör grundlagsregleras, och en "liberaldemokratisk", där t.ex. rätten till egendom och fri rörlighet för varor och tjänster bör grundlagsfästas. Runt andra konstitutionella frågor råder det, menar Gustavsson (såsom jag uppfattar honom), i stort sett konsensus.

Det är förvisso sant att det ibland förekommer förslag i de riktningar som Gustavsson nämner. Särskilt egendomsskyddet har varit föremål för strävanden efter grundlagsreglering av borgerliga politiker, och det har också i viss mån uppnåtts. Och socialdemokraterna i Grundlagsutredningen gav sig på det svåra konststycket att dels sätta folksuveräniteten som en absolut central princip för statsskicket, men också hävda att folksuveräniteten borde inskränkas i frågor som socialdemokraterna inte tycker om, dvs. att det borde krävas kvalificerad majoritet för utförsäljning av statlig egendom. Nåväl.

Om man ska beskriva den svenska författningspolitiska debatten idag så är det svårt att inte känna att Gustavssons redogörelse missar ett par viktiga poänger, som bättre kommer fram i Modéers och inte minst Bernitz inlägg, nämligen när det gäller skyddet för mänskliga fri- och rättigheter. Striden har stått mellan socialdemokrater, som har satt folksuveräniteten så högt att man egentligen aldrig har kunnat förlika sig med tanken på att människor har vissa grundläggande fri- och rättigheter som staten helt enkelt inte ska få kränka (att staten inte bör kränka dessa rättigheter är en annan sak och där har det ju länge rått en bredare samsyn), och å andra sidan liberaldemokrater, som ju menar att medborgarna måste tillförsäkras sådana grundläggande fri- och rättigheter. Här låg 1974 års regeringsform länge långt efter den västerländska standard som de amerikanska och tyska författningarna satt för länge sedan, men i och med införandet av den kanske enskilt största författningsändringen inom ramen för vår nuvarande RF, nämligen RF 2:23 (en paragraf som jag inte kan se att Gustavsson ens nämner), som förklarar att svensk lag inte får strida mot Europakonventionen, så har vi kommit någorlunda upp till scratch. Och det är här det blir svårt att hålla politik, juridik och filosofi isär, därför att liberaldemokraternas insisterande på ett effektivt rättsskydd har en filosofisk grund. Liberaldemokrater håller inte med om att frågor rörande fri- och rättigheter och en tydlig reglering av kompetensfördelningen mellan statsorganen och formerna för det demokratiska styrelseskicket är oviktiga. Tvärtom, anledningen till att det är just de frågorna som är värda att regleras i grundlagen och inte andra frågor är just att det är de frågorna som är de viktigaste: det är de som avgör statens legitimitet. Och till skillnad från socialdemokraterna så anser inte liberaler att majoritetsbeslut är tillräckliga för att legitimera statens maktutövning - definitivt nödvändiga, men det krävs också att de andra benen i den liberala demokratin är på plats, nämligen medborgerliga fri- och rättigheter samt en effektiv rättsstat. Och i takt med att Sverige har integrerats mer och mer i ett bredare europeiskt sammanhang genom EU-medlemskapet (vilket Gustavssons kritiska inställning mot framgår med all önskvärd tydlighet mellan raderna) så har även dessa tankar gjort comeback i den svenska politiska debatten med förnyad styrka, vilket Bernitz och Modéer diskuterar - att de har funnits där tidigare vet var och en som har läst sin Chydenius, men de fann det nog svårt att göra sig gällande när den svenska liberalismen levde i Herbert Tingstens skugga. (Tingsten var bra på många sätt men också väldigt nära Uppsalaskolan i sin syn på ideologi och idékritik.)

Det är inte utan att det känns som att Gustavssons beskrivning av det svenska författningslivet är lite omodern, eller i alla fall att den kanske utgår från hur socialdemokrater skulle betrakta författningens roll, medan många borgerliga förmodligen har ett helt annat synsätt. Den amerikanska och tyska situationen, där en stark författning spelar en viktig roll i medborgarnas uppfattning om förhållandet mellan medborgarna och staten och dess legitimitet, är ett mål att sträva mot, någonting som inte bara gäller för andra länder med andra traditioner utan som vi kan uppnå här i Sverige också, och där ett första självklart steg är att grundlagens bestämmelser redan idag bör betraktas som oöverträdbara, och att grundlagen också bör göras mer oöverträdbar, dels genom att man kanske tar bort de programstadgande bestämmelserna i t.ex. RF 1:2, dels genom att man skärper och fördjupar rättsskyddet (genom att t.ex. införa skydd för rätten till integritet och rätten till en rättvis rättegång och ta bort uppenbarhetsrekvisitet) men också genom att man inför effektiva rättsmedel för individen att värna sin rätt, där inte minst kravet på en författningsdomstol brukar stå i centrum. Att det känns så väldigt märkligt att höra att den liberaldemokratiska författningssynen skulle kräva ett grundlagsfästande av fri rörlighet för varor och tjänster beror på att dessa rättigheter inte är avgörande för statens legitimitet: liberaler anser att den mycket stora staten, som hämmar marknadsekonomin, är mycket dum och dålig, men inte att den är illegitim. Det får libertarianerna stå för. Självklart speglar detta ett problem: i den klassiska liberalismen är det starka egendomsskyddet inte bara en självklarhet utan även grunden för de andra rättigheterna (så t.ex. med property-begreppet hos Locke), medan moderna liberaler vill ha starka fri- och rättigheter men samtidigt en stat som tar ett ansvar för sina medborgares välfärd.

Begreppet "modern" har en dubbeltydighet inneboende: dels kan det betyda det som är i ropet för stunden, men det kan också referera till modernitet som en viss avgränsad era i västerländsk historia, vare sig man menar den era som började med upptäckten av Amerika eller den 1900-talsrörelse som kallas modernismen. Om jag säger att Gustavssons syn på författningen känns omodern i det att den i någon mån är överspelad så kan jag också säga att de perspektiv som Bernitz och Modéer diskuterar också är omoderna, i det att de naturrättsliga tankar som ligger till grund för idéerna om ett starkt rättsskydd som en av den legitima statens grunder har sitt ursprung långt före 1900-talets modernistiska syn på rätten (väl exemplifierad av Uppsalaskolan), som jag nämnde innan. Och de konstitutionella problem som Modéer skissar, dvs. vilken roll som författningen bör spela i ett samhälle som blir mer och mer mångkulturellt och inte bara post- utan även nyreligiöst, och allt mindre homogent, kan sägas leda fram till en syn på författningen som är omodern, eller icke-modern, i det att den är sen- eller postmodern. Till detta kommer också att författningen får en roll att spela som i Sverige är blott potentiell, men som i länder som t.ex. USA, Tyskland, Frankrike och Norge den länge haft, nämligen att fungera som en samlande symbol för en befolkning som ingenting annat kan samla, en tanke som hos Habermas benämns Verfassungspatriotismus. Det ska jag skriva mer om någon annan gång, kanske redan i nästa inlägg, men idag vill jag avsluta med att säga att så länge vi tror att Sverige är sig självt nog i författningspolitiskt hänseende och att diskussionerna runt grundlagens utformning och roll i stort sett är avslutade så kommer vi aldrig att inse de egentliga valmöjligheter vi har, på detta liksom på andra områden. Som tur är pekar väl utvecklingen åt ett annat håll. En levande demokrati kan idag klara sig utan varken författning eller en författningsdiskussion, oavsett hur läget kunde vara på 1960-talet.

Rösträttsålder och straff

Man kunde ha trott att jag hade bestämt mig för att stanna vid exakt hundra inlägg, för mitt senaste var också mitt hundrade. Men så var det inte. Precis som för två år sen tänkte jag ägna ett inlägg åt en fråga som diskuterades vid den senaste LUF-kongressen. Då var det manlig omskärelse - och då tillhörde jag den vinnande sidan. Nu är det rösträttsåldern, och där förlorade jag stort, låt vara att min hållning där, att rösträttsåldern skulle sänkas till 15 år, var lite lätt quixotisk (som engelsmännen skulle säga) så det var kanske ingen större förlust. Frågan är också ganska så komplicerad.

Den tes som jag drev på kongressen i Nässjö härförleden var egentligen inte ett argument för 15-årig rösträtt, utan för att rösträtt och straffmyndighetsålder bör sammanfalla. Och tycker man att 15-åringar ska kunna straffas för lagbrott så följer att då bör de också ha rösträtt. Varför då? Jo, såhär. Vad är det som gör att vi kan förvänta oss att en människa ska lyda lagen? Jo, först och främst hoppas vi ju att personen i fråga ska tycka att lagen är rätt, dvs. att personen skulle göra som lagen säger även om lagen inte fanns. Lagen kan ändå spela en roll i detta fall, därför att det kan vara så att någon tycker att lagen i sig är rätt men vill ändå bara följa den under förutsättning att alla andra gör likadant. Man riskerar att känna sig lurad och utnyttjad om man är den ende som betalar skatten medan alla andra bara utnyttjar de pengar man betalt. Men vad händer om man inte alls håller med om att lagen bör se ut som den gör? Jo, man kan fortfarande förväntas åtlyda lagen om den är legitim, dvs. först och främst att den har utfärdats av en legitim myndighet. Och vad gör en myndighet legitim? Tja, som jag ser det så är detta en fråga som måste bedömas av var och en. Det finns inget entydigt svar, och även om det finns det så kräver den liberala respekten för vars och ens person att man erkänner att människor på goda grunder kan ha olika åsikter om vad som krävs för att staten ska vara legitim och att dessa åsikter bör tillerkännas lika respekt. Majoriteten av befolkningen kanske på goda grunder tycker att en viss stat är legitim, men jag kanske på goda grunder inte tycker att majoritetens samtycke är tillräckligt för att legitimera staten, t.ex. för att det kanske inte innehåller ett tillräckligt starkt skydd mot majoritetstyranni. (Att jag på det här sättet öppnar upp för oenighet på goda grunder rörande vad som krävs för att staten ska vara legitim är det som skiljer denna argumentation från de vanliga liberala resonemangen som man hittar t.ex. hos Rawls, Charles Larmore och andra.) Men det måste vara på goda grunder: rasisten som tycker att han ska rätt att förtrycka vissa människor på grund av ras, och att deras åsikter inte alls ska räknas, har inte goda grunder. Han betraktar samhället på ett helt annat sätt än vi andra, nämligen som en sammanslutning bara av vissa människor och inte av alla som bor inom ett visst område.

En väldigt god grund för att förneka att staten har rätt att påtvinga mig dess lagar är ju att jag inte har möjlighet att påverka dem. Självfallet kan man ju säga att alla har möjlighet att påverka lagarna, därför att alla har yttrandefrihet och kan delta i debatten. Men detta brukar ju inte vara vad vi menar med ordet. Det var inte nånting som det tidiga 1900-talets rösträttskämpar nöjde sig med, och det finns det naturligtvis bra skäl till: i en representativ demokrati kan vi inte förvänta oss att de valda representanterna ska representera hela folket om de inte kan hållas ansvariga inför hela folket. Det fördemokratiska Sveriges riksdagsmän kunde vara hur paternalistiskt välvilliga som helst mot arbetarklassen, men arbetarrörelsen gjorde säkerligen en korrekt bedömning i att det var först när man kunde välja sina egna representanter som man kunde få sina intressen bäst representerade.

Och eftersom 15-åringar inte har rösträtt, så måste vi alltså dra slutsaten att de också på goda grunder kan hävda att de inte har någon skyldighet att lyda lagarna. En uppenbar invändning är ju att de kommer att ha rösträtt, när de blir äldre. Fast ett argument enligt denna form verkar genast svagare om vi tänker oss att man då kan höja den svenska rösträttsåldern till 60 år med hänvisning till att "jamen alla får ju rösta förr eller senare så det spelar ju ingen roll att en majoritet av den vuxna befolkningen saknar möjlighet att påverka". Man kan ju i och för sig säga att de tre år som det går mellan straffmyndighets- och rösträttsålder är så få att det inte spelar någon större roll. Men det är fortfarande så att detta ändå verkar utgöra en god grund för vissa människor att förneka att staten saknar rätt att påtvinga sina lagar på dem.

Men om man är så himla tillåtande och subjektivistisk vad gäller vad som är legitimt och inte, finns det då inte en risk att ingen stat kan vara legitim? Jo, det finns inte bara en risk, jag skulle vilja hävda att det är en ofrånkomlig slutsats i ett modernt samhälle. Fast låt mig omformulera svaret. Jag menar inte att staten därmed ska lägga ner. Man skulle kunna säga att det skulle skapa ännu mer illegitimitet. Fast det är inte korrekt, skulle andra hävda, därför att legitimitet per se bara är en egenskap som vi kan tillämpa på stater (i alla fall i denna användning av ordet) och ett samhälle utan stat kan inte vara varken legitimt eller illegitimt. Men grundtanken är ändå att människor som vill vara med och bygga ett samhälle tillsammans med andra kommer att acceptera att det bör finnas en stat, därför att detta projekt endast blir möjligt om vi spelar enligt vissa gemensamma regler som en stat kan upprätthålla. Och det är den typen av människor gentemot vilka vi har en plikt att försöka berättiga staten: de vill vara med och spela samhällsbyggarspelet med oss, så då bör vi vilja vara med och spela med dem. Och med undantag för totalitära eller helt misslyckade stater så tycker vi väl lite till mans att en illegitim stat är bättre än ingen stat alls. Det finns ju grader i helvetet. Det betyder inte att staten är berättigad bara för att det är en stat. Men det betyder att den är berättigad om det är den stat vars existens minimerar förekomsten av illegitimitet, därför att något bättre kan vi inte hoppas på: per definition kan vi inte få en bättre stat, och att avskaffa staten är ännu sämre.

Skulle då en sänkning av rösträttsåldern till 15 år öka eller minska statens legitimitet? Förmodligen skulle det nog inte göra någon större skillnad, men jag har svårt att se att det skulle minska den, i alla fall bland de grupper som är rimliga och resonliga, de grupper som vi inkluderar bland dem som vi vill berättiga staten till. För givet att folk mellan 15 och 18 år alls är kapabla att delta i statens styrelse, så bör vi vilja inkludera dem. Vi vill ju att det samhälle vi bygger ska vara till för alla, inte bara för de få. Och om de inte är kapabla att delta i statens styrelse så bör vi väl inte heller förvänta oss att de ska kunna lyda lagarna. Eller? Det beror på vad man menar med "kapabel" och "kunna". Som de här begreppen har använts i t.ex. Rawls diskussion om "reasonableness" så har de tolkats ganska tillåtande.

Det andra alternativet, som kanske är mer attraktivt, är att omtolka vad som menas med de krav som vi ställer på unga lagöverträdare. Redan idag så är ju påföljdssystemet för minderåriga och unga lagöverträdare väsentligen annorlunda än för vuxna. Från min egen erfarenhet som nämndeman i flera ungdomsmål så kan jag intyga att mycket av det som påföljdsfrågan kretsar kring i domstolen rör just de sociala insatserna. De ska hjälpa den dömde att komma till rätta med de problem denne har, men också vara tillräckligt betungande för att faktiskt uppfattas som straff. Man skulle ju kunna gå över till att helt sluta tala om brott och straff för att mera tala om vårdbehov och vårdinsatser. Men problemet är ju att den juridiska prövningen ändå är det som avgör huruvida en insats kan komma ifråga: även om en ungdom har förklarat sig redo att genomgå ett föreslaget program ska han eller hon givetvis ändå inte ådömas att fullgöra det om personen ifråga befinns vara oskyldig till det brott som denne är åtalad för. Det är svårt att se att det skulle fungera på något annat sätt.

Mot allt detta kan man invända, såsom förbundsstyrelsen gjorde i sitt svar, att själva synen på straff som rehabilitering innebär att man helt gör sig av med dessa idéer om att staten måste berättiga sina lagar till dem som förväntas följa dem. Det vore naturligtvis väldigt synd om så blev fallet. Det är förmodligen också ohållbart. En stat som vill fungera måste i första hand avskräcka folk från att bryta mot lagen. Skulle inga straff följa på lagbrott så skulle över tid samhällets stabilitet riskeras. Vissa lagbrytare kanske måste låsas in för att de helt enkelt är för farliga för samhället för att de ska kunna släppas lösa. Andra måste låsas in androm till varnagel. I ett samhälle som det svenska kan vi tillåta oss en lite annan inställning. Vi har resurser som gör att vi kan försöka bekämpa brott genom att bekämpa orsakerna till brott, och som gör att vi kan försöka inrikta oss på att göra det möjligt för brottslingar att komma tillbaka till samhället. Men det löser inte den grundläggande liberala frågan: hur kommer det sig att staten har rätt att upprätthålla sina lagar trots att vissa medborgare förkastar dem? Att bara säga att "jamen det straff du får är ju för ditt eget bästa" är inte bra nog. Det stämmer kanske för de brottslingar som lider av psykiska sjukdomar eller sociala problem och som av dessa anledningar inte är redo att ta sin plats som samhällsmedborgare utan vidare stöd. Men för de som bryter mot lagen därför att de inte tycker att staten är legitim så hjälper inte det.

Det här är ett bra exempel på hur man kan tillämpa den syn på legitimitet som jag utvecklar i min avhandling på praktiska politiska frågor. Just den här frågan hade jag faktiskt med i en fotnot, men den kommer nog inte med. Andra frågor som rör rätten till lika inflytande, inte bara i teorin utan också i praktiken, kommer dock definitivt att behandlas. Men de avsnitten har jag inte skrivit än.

EP-valet

Fyra procent. Så illa gick det för FP bland åldersgruppen 18-29 enligt SVT:s Valu. Detta samtidigt som FP gör ett val som överträffar alla rimligt ställda förväntningar: 13,6 procent och tre mandat. Men vi är inte ensamma: alla riksdagspartier utom MP och V hade sitt starkaste stöd bland pensionärerna, och Vänsterpartiet hade starkast stöd i gruppen 50-64 (vilket bekräftar bilden av 50-talisterna som den rödaste generationen). MP och piraterna dominerar bland de yngre väljarna. Samtidigt går S framåt i inre Norrland men kollapsar till fjärde plats i Stockholms stad. (I mitt valdistrikt i Uppsala, Ekeby-Studentstaden, är man till och med femte parti, efter MP, FP, M och PP, i den ordningen.) Bilden av en svensk politisk scen som blir alltmer splittrad, både geografiskt och generationsmässigt, förstärks. Detta är en trend som fortsätter från 2006, där de rödgröna hade vunnit valet om inte Stockholms län hade räknats in - i Bollnäs gick man till och med framåt.


Med undantag för Miljöpartiet ser alltså bilden inte särskilt ljus ut för något av de etablerade partierna. Vänsterpartiet gör ett katastrofval. Socialdemokraterna kommer inte ur fläcken, trots att man har hundratusentals röster att hämta från Junilistan och Vänsterpartiet. Centerpartiet och Kristdemokraterna står och stampar, liksom Moderaterna. Och medan Folkpartiet kan glädjas åt stora framgångar måste man samtidigt känna en oro över att man missar de unga väljarna - trots att LUF är starkare och aktivare än på flera år. Kan det finnas ett samband med att partiet enligt Valmyndigheten hade lägst andel kandidater inom åldersgruppen 18-29 och högst andel över 65 av de större partierna?


När det uppstår alltför stora klyftor mellan de som styr och de som inte befinner sig vid makten får vi ett legitimitetsproblem. Om det finns nånting som de etablerade partierna möjligen kan utnyttja så är det att det verkar som att skillnaden mellan yngre och äldre väljare har att göra med prioriteringar hellre än åsikter. Yngre har uppenbarligen valt att prioritera integritets- och miljöfrågorna och har sålunda valt att rösta på de partier som har prioriterat de frågorna hårdast - ett tämligen rationellt val. Äldre har inte gjort samma prioriteringar, eller har valt att rösta mer på person än på sakfrågor. Men min poäng är att det hade varit mer oroväckande för systemets stabilitet om de yngre istället hade prioriterat t.ex. att avskaffa LAS för att man ser att det missgynnar unga som försöker ta sig in på arbetsmarknaden och att man tycker att det är orimligt med så starkt skydd för dem som redan har jobb när en tredjedel av alla unga kan vara arbetslösa nästa år. I så fall hade olika intressen dragit åt olika håll och då hade vi verkligen kunnat få ett legitimitetsproblem om de etablerade partierna hade valt att försvara etablerade intressen. Det är den utvecklingen jag tycker att vi har sett på kontinenten i finanskrisens spår, låt vara att de exakta lösningarna som många av de demonstrerande ungdomarna vill se ofta är ganska oklara. Istället blir det nu för de svenska partierna en fråga om: hur kan vi diversifiera vårt budskap? Hur kan vi ta upp de frågor som unga väljare är intresserade av och kommunicera till dem att vi har vettiga lösningar? Att ta de utmaningarna på allvar borde vara nog för att förhindra piraterna att komma in i riksdagen 2010, och det ökade intresset för att använda sociala medier i kampanjsyften tyder på att det finns en viss vilja att göra det också. Vi får se.

I Storbritannien noteras att BNP tar sina första två mandat, varav ett i valkretsen Yorkshire and the Humber, som innefattar Sheffield. I själva Sheffield fick partiet 10 procent av rösterna. BNP är, som jag tidigare skrivit, ett rasistiskt parti som inte tillåter svarta, hinduer, muslimer eller sikher bland sina medlemmar och som tidigare haft väldigt tydliga antisemitiska tongångar. Även här ser vi en legitimitetskris, men det är ingenting långsamt framväxande och eventuellt, utan nånting som i högsta grad redan har inträffat. De massiva skandaler som rullats upp runt de utgifter som parlamentariker yrkat ersättning för har skadat bilden av parlamentet på ett sätt som är svårt att föreställa sig i Sverige. I stort sett hela politikerkåren betraktas nu som fifflare av en stor andel av befolkningen, och det är svårt att inte delvis ge dem rätt, eftersom många parlamentariker uppenbarligen inte har använt ersättningssystemen för att kompensera utgifter som är oundvikligen sammankopplade med utövningen av deras uppdrag utan för att helt enkelt berika sig själva. Man talar redan om en kommande masslakt vid nästa val då många parlamentariker antingen kommer att hindras av sina partier från att ställa upp eller kommer att förlora. Oberoende kandidater som ställer upp på ett "rent" mandat kommer att ha goda möjligheter att vinna i några valkretsar. Och i skuggorna väntar BNP, som gynnas av att många vänder sig bort från politiken och går till soffan i stället. Nu vann man ändå sina mandat ganska knappt och man överskred knappast sina förväntningar. Men många valde att proteströsta mot de etablerade partierna genom att rösta på det EU-kritiska UKIP, som blev näst största parti. UKIP är populister men inga rasister, men det finns nog många väljare som inte kommer att dra den gränsen vid nästa parlamentsval, där UKIP har betydligt sämre chanser att ta mandat eftersom deras politik är så tydligt EU-inriktad. Så många av deras väljare går nog till BNP och det kan vara nog för att ge partiet en chans på nåt mandat även i Westminster.

Som ett svar på detta håller man på att genomföra förändringar i det politiska systemet. Parlamentet ska inte längre vara självreglerande som man varit tidigare utan utsättas för oberoende kontroll. Det verkar också finnas ett kraftigt växande stöd inom Labour för en övergång till Alternative Vote istället för det nuvarande majoritetsvalsystemet. Tories vill inte ha en förändring men det är möjligt att Labour kallar till en folkomröstning inför nästa val, som nu ser ut att bli ca. maj 2010 efter att Brown överlevt ett kuppförsök inom det egna partiet, och det är fullt möjligt att man vinner en sådan folkomröstning även om Tories faktiskt vinner valet. Det skulle leda till ökade möjligheter för Liberaldemokraterna att vinna mandat, samtidigt som det också förmodligen skulle leda till minskade möjligheter för BNP eftersom antirasistiska väljare skulle välja vilket annat demokratiskt parti som helst framför BNP. (Vi kan här jämföra med Frankrike där Front National har haft extremt svårt att vinna platser i nationalförsamlingen enligt det likartade tvåomgångssystemet man har där.)

Sedan 1960-talet har statsvetare talat i termer av "cleavages": stora klyvningar i europeiska länder som delar upp människor och som förklarar varför man röstar som man gör. Dessa klyvningar i samhället har inte bara med politiska åsikter att göra utan även med andra typer av beteende. Sålunda röstar svenskar och finnar i Finland annorlunda, därför att man talar olika språk (och likaledes i Belgien), bönder röstar på centerpartierna men inte stadsborna, arbetare röstar på arbetarpartierna medan tjänstemännen och överklassen röstar på liberalerna och högern, och det finns även en klyfta mellan kyrklighet och sekularism som t.ex. de liberala partierna i den latinska världen ofta är ett uttryck för, liksom kanske även de kristdemokratiska partierna i Norden. Dessa klyftor har försvagats och frågan har varit: är det för att klyftor generellt försvagas eller för att nya klyftor växer fram? Kanske är det senare det rätta svaret, i alla fall i nån mån. Om vi lämnar den akuta systemkrisen i Storbritannien därhän ser vi ändå i Europa hur främlingsfientliga partier går framåt, liksom liberala och gröna partier (där Piratpartiet nog i bred mening kan räknas in, liksom FI). Det rör sig om väljare som i många fall befinner sig på helt olika sidor av globaliseringen och den moderna utvecklingen. Många protesterar också genom att inte gå och rösta alls. (Hade vi haft samma valdeltagande i Storbritannien 2009 som 2004 hade BNP förmodligen inte kommit in.) Det rör sig också om väljare som i mångt och mycket lever åtskilda liv, precis som arbetare och tjänstemän, katoliker och protestanter, landsbygdsbor och stadsbor, eller de som åtskiljs av olika språk eller nationalitet, som i de gamla klyvningarna, låt vara att bilden inte är lika tydlig på grund av fragmentiseringen i det moderna samhället.

Och i mitten har vi "gammelpartierna", eller i alla fall de socialdemokratiska, socialistiska och konservativa partierna, som ska försöka formulera svar och strategier för att bemöta de framväxande skilnaderna. Detta har stora partier traditionellt sett varit väldigt bra på. Men den europeiska socialdemokratin verkar ha hamnat i en långvarig systemkris som man har svårt att ta sig ur. I Frankrike och Italien har man inte lyckats slå mynt av ett omfattande missnöje med de borgerliga regeringarna. I Spanien, England och Tyskland sitter man i regering men ser ut att gå mot förlust. I ett stort EU-land som Polen är socialdemokratin redan marginaliserad, och i Norden, socialdemokratins traditionella fäste, har man tappat rollen som regeringsbärande parti. Frågan är om de borgerliga partierna kommer att gå samma öde till mötes, och vad resultatet blir om man undgår att göra det. Sarkozys och Berlusconis flörtande med hårdare tag och hårdföra linjer har gett resultat väljarmässigt men samtidigt alienerat många ungdomar. Kan den svenska Alliansen formulera en politik som bejakar de värderingar och drivkrafter som drev många ungdomar att rösta på Piratpartiet eller Miljöpartiet? Misslyckas man med det skapar man långsiktiga problem för sig själva. Det finns dock ändå bättre förutsättningar i Sverige: medan politiker som Sarkozy och Berlusconi är konservativa eller populister måste Alliansen i bred mening beskrivas som liberal (med ett kristdemokratiskt bihang). Som många tidigare har påpekat verkar det som att Moderaternas kräftgång i valet till stor del berodde på att man var oklara med att kommunicera de frihetliga värderingar som moderat politik ska bygga på. Det blev för mycket sunda statsfinanser och för lite självbestämmande. Det kan vara ett frihetligare budskap som krävs för att överbrygga det sista gapet mellan Alliansen och de rödgröna. Det kan också vara det som krävs för att förmå unga väljare att inse att Alliansen ändå i nån mån vill dem väl och, för att citera statsministern, inte är ute efter att jävlas med folk. Ett sådant budskap bör knappast vara Folkpartiet främmande, men det parti som har kommit närmast att föra ut det hittills har varit Centern.

På samma sätt väntar en stor uppgift för David Cameron om/när han vinner nästa val. Han lär nog lyckas bättre med den än den nuvarande Labourregeringen, om inte annat för att den sittande regeringen är så tröttkörd efter 12 års styre och har sådan brist på idéer att det är väldigt svårt att se att den skulle kunna lägga grunden för en förnyelse av brittisk politik. Kanske kan en konservativ seger 2010 leda till förnyad entusiasm inför det politiska systemet på det sätt Tony Blair gjorde 1997 eller Barack Obama 2008. Med tanke på att Cameron hittills har varit relativt oklar i att måla upp en politisk linje och inte har lyckats fokusera sitt budskap på det sätt Obama gjorde eller som Alliansen lyckades 2006 känns det dock just nu som att Cameron mest kommer att vinna valet på att Labour förlorade. Detta kan fortfarande ge honom ett starkt parlamentariskt mandat men det är oklart hur starkt det folkliga mandatet kommer att vara, särskilt om valdeltagandet minskar i skandalernas spår, BNP och UKIP snor ytterligare röster, och han tvingas hantera dels kanske en förlust i en folkomröstning om valsystemet, men framför allt frågan om hur Storbritannien ska förhålla sig till Lissabonfördraget.

Om vi ser en framväxande klyfta i Sverige känns det alltså som att det politiska systemet i Storbritannien mer och mer glider ner i en avgrund av apati, politikerförakt och en allmän brist på legitimitet eller känslan av att man kan påverka. I båda fallen gäller att väljarna har visat att om inte gammelpartierna tänker nytt så kommer väljarna göra det åt dem. Möjligen är det detta som är vägen ut: partierna kan av ren självbevarelsedrift tvingas vända sig till sina väljare och be om deras förtroende på ett nytt sätt när majoritetsvalsystem, offentliga partistöd och småpartispärrar inte längre räcker till. Detta gäller inte minst Folkpartiet, som står inför den till synes lätta men ack så svåra uppgiften att återupprätta sina liberala kredentialer inför en ungdomsgeneration som i mångt och mycket är väldigt liberal. Annars är det svårt att se hur man på sikt skulle kunna förse partiet med väljare och medlemmar, och det vore synd om den svenska liberala rörelsen skulle bli omsprungen av sina egna värderingar.

Tankar om den liberala demokratin VI: Demokratin som egenvärde

Jag hade egentligen tänkt skriva det här inlägget redan innan jag läste Håkan Boströms ledare i DN häromdan, men den känns ändå som en bra plats att börja. Boström noterar med hänvisning till en nyutgiven bok om unga socialdemokraters politiska visioner att det finns en inneboende spänning inom den unga högersocialdemokratin: å ena sidan tror man att man genom rätt politisk ingenjörskonst kan få fram ett bättre samhälle ovanifrån, på ett rationellt och expertmässigt sätt, men å andra sidan vill man också ha mer deltagande, mindre toppstyre och mer gräsrotsaktivism.

Samma paradox gäller för den unga liberalismen, låt vara kanske mindre uttalad. Jag har sällan fört så fruktlösa debatter i LUF som när jag försökt argumentera för en stark lokaldemokrati. Argumentationen emot verkar helt oklanderlig. Mycket av det kommuner och landsting gör ska istället individer få välja själva genom pengsystem. Vi behöver inga utbildningsnämnder, vi behöver ingen sjukvårdspolitik på landstingsnivå, eftersom folk själva ska få välja vilken skola de vill sätta sina barn i eller vilket sjukhus de vill gå till när de blir sjuka - allting givetvis inom ramen för ett offentligt finansieringssystem. Och detta ska gälla över hela landet eller varför inte inom hela EU, så att det inte finns något behov för kommuner och landsting att ha egna riktlinjer eller föra en egen politik inom hela området. "Kommuner ska syssla med vägar och parkförvaltning", säger man, och så var det inte mer med det. Detta kopplas med ett förakt mot kommunalpolitiken, som man betraktar som småaktig, intrigerande och inkompetent, epitet som förvisso inte är helt oförtjänta.

Ganska mycket detsamma gäller för demokratin på den statliga nivån. "Den tyska konstitutionen är bra", säger man, och jag nickar eftersom jag tänker på evighetsklausulen, den grundlagsfästa motståndsrätten och den väldigt väl utförda balansen mellan en effektiv statsmakt och ett effektivt skydd för den liberala demokratin, men sen fortsätter man, "för där är folkomröstningar förbjudna." Folkomröstningar är dåliga eftersom de leder till dåliga resultat, alternativt därför att de bara är sätt att lösa upp politiska knutar. Riktiga politiker fattar svåra beslut själva, utan att konsultera folket. Och genomgående är synen på demokratin instrumental: demokratin är bra eftersom det är det enda system som möjliggör ett liberalt samhälle. Ganska många dristar sig till och med att säga att om det inte vore så, skulle ett annat politiskt system vara att föredra. Detta verkar attraktivt tills man frågar sig hur ett samhälle vars politiska system inte byggde på att all offentlig makt utgår från folket genom allmänt och lika deltagande skulle vara bättre på att förverkliga liberala värderingar. Demokrati är ett flexibelt begrepp och behöver inte innebära just den högst indirekta, representativa demokrati som vi har idag.

Det slår mig när jag tänker på denna fråga att man kan sätta in den instrumentella synen på demokrati i ett schema. Generellt sett kan man skilja på två idealtyper när det kommer till att besvara en fråga av typen "Vad är rätt?" Den ena idealtypen är vad jag (ganska felaktigt) ska kalla för instrumentalister: det rätta är någon given lösning L, och vi väljer en procedur för att välja lösningar som vi hoppas ska vara så bra på att generera L som möjligt. Den andra idealtypen är proceduralisterna: det rätta är vadhelst som resulterar från någon procedur P, och vi väljer P med referens till olika typer av värden som vi vill att vår procedur ska förverkliga.

Den proceduriella synen på demokrati är ett levande alternativ inom demokratiteori och liberal teori, låt vara ett omdiskuterat sådant. Frågan är som alltid inom modern liberalism hur man kan bygga en stat som är legitim, som går att berättiga för medborgare vars politiska, religiösa och moraliska åsikter skiljer sig väldigt mycket åt, och en möjlig lösning är att bygga institutioner som folk kan samlas runt, och sen får vi se vad som kommer ut därav. Det kan mycket väl vara så, som någon har anmärkt, att det är betydligt lättare att bygga legitima institutioner än att bygga legitima politiska lösningar. Man kan tänka sig två olika scenarier: (1) vi är överens (på ett ungefär) om vad ett rättvist samhälle är för något, men vi håller inte med varandra om vilka procedurer (demokratiska eller annorledes) vi ska ha för att välja det, och (2) vi är överens (på ett ungefär) om att demokratin är en legitim procedur för att välja politiska lösningar, men vi håller inte med varandra om vilka dessa lösningar är. Tanken är att (2) verkar som ett betydligt mer realistiskt alternativ än (1). Alltså ska politiska filosofer, om de nu är så intresserade av legitimitet och berättigande som de påstår sig vara, sluta tala så mycket om politiska lösningar och börja tala mer om procedurer. Synen når sin skolastiska höjdpunkt hos Fred D'Agostino, som utvecklar en sinnrik modell för ett författningskonvent, påstår att en stat endast är berättigad om dess författning har utvecklats av ett sådant konvent (helt obeaktat att inget sådant konvent naturligtvis har hållits) och påstår sen att han minnsan inte ska ge sig in i diskussionen om vilka konstitutionella lösningar som det här hypotetiska konventet bör välja, eftersom han inte vill föregripa konventets arbete!

Det tycks mig som att den sortens resonemang missar en viktig poäng, nämligen att i en demokrati så kan vi samtidigt diskutera politikens former och dess innehåll. Den rena proceduralismen kan inte leda till att man slutar diskutera frågan om "vilka politiska lösningar måste till för att skapa ett rättvist samhälle?" bara för att man har kommit överens om att det rättvisa samhället får sitt berättigande från att det väljs i en legitim demokratisk procedur. I så fall blir proceduralismen som sådan inkoherent. (Och det är möjligt att det finns en annan, subtilare sorts inkoherens här, nämligen att en medborgare i en proceduriell demokrati inte kan diskutera vilka politiska lösningar hon vill ha utan att ta upp skäl för och emot att välja dem, men den enda egentliga anledningen till varför deras genomförande kan rättfärdigas är inte dessa skäl, utan den anledningen att de har valts genom en legitim procedur. Men det är ju inget skäl att föredra den ena lösningen framför den andra.)

Jag tänker inte komma ut som nåt slags fullblodsprocedurialist, därför att även det är bara ett möjligt perspektiv i ett pluralistiskt samhälle. Vissa människor anser att legitimitet kommer ur legitima procedurer. Andra människor anser att det kommer ur legitima lösningar. Ett verkligt legitimt samhälle, menar jag, är ett som tar alla dessa olika perspektiv, i den mån de är rimliga och förenliga med ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle, och behandlar dem på lika villkor och försöker berättiga samhället utifrån varje enskild invånares perspektiv (med nyssnämnda restriktioner). Det låter sig naturligtvis inte göras. Men det kan vara en målsättning att sträva mot. Och det hindrar inte (utan förutsätter snarare) att varje enskild individ, när hon utforskar sitt eget samvete och sina egna värderingar, kommer fram till vad hon sätter upp för villkor för att hon ska motiveras att erkänna statens legitimitet. (Jag erkänner att det blir en aning förvirrande och jag får se om det går att svetsa ihop allt det här till nånting sammanhängande.)

Så vad är poängen? Att genomföra en väldigt kraftig centralisering av all offentlig reglering till statlig nivå skulle, är jag rädd, betyda att avståndet mellan medborgare och beslut, som redan idag är alldeles för stort, ökar ytterligare. Olika människor kommer att ha olika syn på hur den offentliga verksamheten ska organiseras. Att ha ett starkt lokalt självbestämmande innebär att det politiska systemet blir känsligare inför lokala åsiktsskillnader och gör det möjligt för fler personer att känna att de har ett system som fungerar för dem. Man kan naturligtvis tänka sig hybridlösningar, som att alla kommuner och landsting, eller för den delen kanske varje medborgare, får välja om man vill gå med i ett statligt pengsystem eller om man vill hålla fast vid kommunala, offentligt skötta lösningar. Vi kan tycka att de som inte vill ha pengsystem utan som vill att det offentliga ska bestämma vilka skolor och sjukhus folk ska använda har fel, och på ett plan ska vi naturligtvis föra debatten mot dem. Men det hindrar inte att vi samtidigt kan säga att ett samhälle som är så legitimt som möjligt ska vara lika känsligt inför deras åsikter och försöka tillfredsställa dem så långt det går. Nu är förvisso inte pengsystem någon fråga som kommer att alienera den förlorande sidan av befolkningen, men det finns andra frågor där det kan vara betydligt viktigare att vara medveten om att där det finns vinnare finns det också förlorare.

Så långt har jag (i stort sett) hävdat att det liberala alternativet är att om folk i nån del av landet vill ha ett visst system så ska de (inom rimliga gränser) också få ha det. Då kommer så många människor som möjligt att bo i en del av landet där man känner att man har det system man vill ha, och det är en viktig liberal princip eftersom liberalismen nånstans ändå bygger på medborgarnas frivilliga samtycke. Och längre än så tänkte jag egentligen inte gå, förutom att jag också vill ge ytterligare ett argument för att en stark lokaldemokrati kan vara nånting att ha. Som jag noterade tidigare så är det ofta så att människor kan acceptera lösningar som de inte håller med om, förutsatt att dessa lösningar har valts genom procedurer som de anser vara legitima. Alla tänker inte så och det är viktigt att respektera det (i linje med budskapet i detta inlägg). Men som jag nämnde i mitt förra inlägg om England så innebär en omfattande centralisering också ett fjärmande av besluten från medborgarna och det innebär i sin tur att desillusioneringen och alieneringen ökar. Med en stark och välfungerande lokaldemokrati ökar chansen att medborgarna känner att man ändå kan påverka utvecklingen där man bor, i de frågor som berör en i ens vardag, trots att man kanske inte alltid får exakt de lösningar man vill ha. Detta ska inte läsas som ett stöd för lokalpolitiken såsom den fungerar idag, men det ska läsas som ett stöd för att stärka och fördjupa den kommunala demokratin hellre än att åderlåta den. Jag vill inte gå så långt som att hävda att demokratiskt deltagande har ett egenvärde i sig, att det möjliggör ett aristoteliskt förverkligande av vårt sanna livsmål (som vissa har hävdat, typ Jon Elster), men jag tror att det kan ha ett egenvärde trots att det inte leder till bättre politik. Och det är här den stora klyftan går mellan mig och majoriteten i LUF, skulle jag gissa.

Tankar om den liberala demokratin V: Valsystemet

Jag läser i The Guardian att man fruktar att det högerextrema, ja rentav rasistiska, BNP, British National Party, ska bli invalda i Europaparlamentsvalet i juni, inte bara med ett mandat, utan med flera. I Storbritannien har man ju numera, liksom överallt i Europa, proportionella val till EP, vilket naturligtvis underlättar BNP:s chanser. Men jag har även talat med unga konservativa i Sheffield som på allvar tror att BNP har en chans att ta mandat i underhuset nästa år, trots (eller kanske på grund av) majoritetsvalprincipen. Redan idag har BNP flera platser i kommunfullmäktigen, vilket säger betydligt mer än det gör i Sverige när man betänker att majoritetsvalsystemet innebär att det alltså finns områden i England där BNP, de svenska Nationaldemokraternas systerparti, är största parti. Och detta alltså redan nu, innan den ekonomiska nedgången hunnit avspegla sig i allmänna val.

Det finns många orsaker till detta, men en anledning som nämns i Guardian är att klyftan mellan politiker och väljare har blivit alldeles för stor. Många områden där BNP gjort framsteg är traditionella Labourfästen, men där man nu tappat förtroendet för partiet och där soffliggarpartiet är det enda som kan konkurrera med högerextremisterna - en kamp som de förra också ofta vinner: valdeltagandet i lokalvalen förra året i Barnsley norr om Sheffield låg under 35%, för att ta ett exempel, och i lokala fyllnadsval kan deltagandet vara ännu lägre. Valdeltagandet i underhusvalen är givetvis högre men ligger ändå på runt 60%, långt under det som skulle vara smärttröskeln i de flesta västeuropeiska länder.

Artikeln i Guardian nämner också en film på Youtube av bloggaren Moston Martyr, som beskriver nedgången i Moston, en arbetarstadsdel i Manchester. Jag hittar den och sätter på. Det är chockerande. Hela kvarter där vartenda fönster, varenda dörr är igenbommad och knappt en människa på gatan i det som en gång var områden fulla med liv och rörelse. Samtidigt är "martyr" ett för tillåtande ord. Det finns en unken populism och en nödtorftigt dold rasism i videons budskap som äcklar. Men man förstår samtidigt desperationen? Vad kan man göra, när man inte kan påverka, när ens röst, oavsett hur man röstar, inte har någon inverkan på politiken, när Labour i vissa val har mer än 70% och det inte spelar nån roll om man går och röstar eller inte, när den kommunala demokratin har avsnörpts och centraliserats och man inte kan vända sig till lokala företrädare som kan ta ett helhetsansvar för utvecklingen?

Jag tänker på det när jag läser Gunnar Wetterbergs artikel på DN Debatt om att införa ett majoritetsvalsystem i Sverige. Wetterberg är inte dum, olikt många andra som förespråkar ett systembyte. Han inser att, som han själv skriver, att i Storbritannien och i många andra länder är det just majoritetsvalsystemet som får en del av skulden för de politiska systemfel som man har där. Om jag läser honom rätt vill han att man ska ha "fyllnadsmandat" som ska fördelas "proportionellt". Kanske åsyftar han därmed ett läge som ibland rått i Italien, där ca. 3/4 av mandaten i underhuset väljs i enmansvalkretsar men där resten fördelas proportionellt. Jag tror det.

Jag har tänkt och funderat på valsystem i många år men det är först när jag läser den här artikeln som det slår mig som en blixt från klar himmel: anledningen till att majoritetsvalsystem verkar vara så attraktiva för många i Sverige är att man sammanblandar två helt olika system som har två olika effekter och som man hoppas kunna förverkliga på en och samma gång! Därför hoppas man kunna få allting på en och samma gång: handlingskraftigare regeringar, bättre debatter, starkare band mellan väljare och valda, större pluralism, mer oberoende ledamöter som också har bredare kunskaper, en starkare kontrollmakt, färgstarkare politiker, och man slipper hamna i ett FRA-läge där majoriteten av lagstiftarna mot sin vilja piskas in till att göra nånting som regeringen men inte folket vill.

Jag tror att folk sällan har tänkt igenom vad det innebär att Sverige skulle införa ett majoritetsvalsystem inom ramen för ett parlamentariskt statsskick. Många av de onekliga fördelar som det amerikanska systemet, till exempel, medför är helt beroende av maktdelningen mellan presidenten och kongressens båda kamrar. Inte minst senatorerna kan, vill och måste helt själva ta ansvar för sina beslut. Då måste man kunna nånting om allt, samtidigt som man också måste kunna allt om nåt, nämligen i det utskott man sitter. Väljarna vet att man inte röstar på en regering utan endast på en kongressledamot och därmed förväntar man sig också att personen ifråga bara ska ansvara inför sin valkrets och inte inför sitt parti eller sin regering, eftersom partier i egentlig mening inte existerar och man ändå inte kan påverka regeringens vara eller icke vara.

I Sverige, däremot, skulle vi införa enmansvalkretsar i en politisk kultur som präglas av den leninistiska partikulturen, där partilinjen alltid råder och där många ledamöter sätter en ära i att aldrig i sin riksdagskarriär ha röstat emot den. Vad skulle det krävas för att t.ex. det socialdemokratiska partiet skulle hamna i ett läge där deras egna ledamöter skulle rösta emot partilinjen i regeringsställning? "Bättre kandidater", kanske ni tänker, och det är väl det majoritetsvalsystemet ska få fram? Men så enkelt är det inte, därför att så fungerar det visserligen i USA, men om man ser till t.ex. England så är det valkretsföreningarna som röstar fram kandidaterna, och de är lika blodfattiga som i Sverige. Att ha bindande primärval är betydligt bättre än att inte ha det, men det gör fortfarande att ledamöterna huvudsakligen ansvarar inför sina valkretsföreningar. Jag vågar tveklöst påstå att väljarna i Storbritannien väljer ett parti, en regering och en statsminister, och inte en enskild parlamentariker, på i stort sett ungefär samma sätt som i Sverige. Och en brist på politruker och broilers finns det sannerligen inte. Den enda skillnaden är att de tenderar att ha läst PPE vid Balliol College, Oxford, innan de kommer in i parlamentet.

Och så måste det väl vara, om man ska ha handlingskraftiga regeringar med starka majoriteter? Men nu får folk faktiskt ta och bestämma sig här. Antingen får man säga att Sverige bör bli som USA, där självständiga kongressledamöter kan representera folkviljan i varje landområde och bromsa in den verkställande maktens självsvåldighet, eller så får man säga att Sverige bör bli som Storbritannien, där regeringen kan agera helt utan att behöva bry sig om koalitionspartners, remissinstanser, förlorade omröstningar eller opposition. Man kan inte både äta kakan och ha kakan kvar.

Allt detta betyder inte att Wetterberg inte har pekat på några väldigt viktiga problem för det nuvarande systemet. Men det är problem som, tror jag, bäst löses inom dess ram. De problem som Wetterberg pekar på är, som följer:

Anonymiteten (dvs. bristen på koppling mellan väljare och valda): Kan brytas genom ett fritt personval, men det medges att vi inte helt kommer undan problemet så länge inte varje väljare har en specifik parlamentariker att gå till. Då skulle man kunna införa det tyska systemet (förenklat: att hälften av mandaten utses i enmansvalkretsar och att den andra hälften fungerar som utjämningsmandat så att man får riksproportionalitet samtidigt som det finns en koppling mellan väljare och valda). Men vi ska inte heller förvänta oss att omedelbart få det brittiska systemet, där i stort sett varje vuxen medborgare vet namnet på sin underhusledamot. Britterna måste veta det, därför att de kontaktar sina riksdagsledamöter för att få hjälp med problem och svar på många frågor där vi svenskar mycket hellre skulle vända oss till våra kommuner eller till relevant myndighet.

Ledningsmakten: Här gör Wetterberg en jämförelse med Putin. Det är lite mer komplicerat än så. Förenade Ryssland fick inte sådär jättemånga röster i dumavalet 2003 - bara 38%. Att man fortfarande hade den majoritet man hade berodde dels på spärrarna men till ännu större del på majoritetsvalsystemet (och naturligtvis i grunden på systemfelen inom den ryska demokratin, men det är en annan sak). Efter valet 2002 satt jag mig ner och delade in hela Sverige i 340 ungefär lika stora valkretsar (dvs. inte kommuner som proxy utan riktiga valkretsar) och räknade på resultaten. Även om man slog ihop rösterna blockvis skulle sossarna ha fått ca. 70% av riksdagsplatserna. Det är ledningsmakt.

Utarmningen: Read my lips - fritt personval. Bristen på färgstarka kandidater är betydligt mer komplicerad än bara det proportionella valsystemet. Återigen: partipiskan kommer att bestå även med ett systembyte, och det gör det svårt att locka människor som bryter mot mönster och vågar sticka ut. Det skulle snarare bli etter värre om vi fick ett renodlat tvåpartisystem (vilket vi skulle få med systembyte enligt Duvergers lag) eftersom de personer som idag är småpartiledare och kan sticka ut då skulle vara ministrar eller skuggministrar och behöva inordna sig.

Ansvarslösheten: Read my lips - fritt personval. Det är inte bättre i England, snarare tvärtom. Med en proportionell fördelning av utskottsplatser i t.ex. KU kvarstår i alla fall möjligheten att minoritetsregeringar skulle kunna få backning i frågor där man gjort bort sig. I England skulle Laila Freivalds omedelbart fått avgå efter tsunamikatastrofen, därför att där har man ministerstyre. I Sverige tvangs hon tekniskt sett avgå på grund av Säpos agerande kring Muhammedkarikatyrerna, men att hon hade en misstroendeförklaring hängande över sig gjorde också sitt till. Men det skulle hon aldrig haft om det suttit 70% sossar i riksdagen.

Stuprören (dvs. att ledamöterna specialiserar sig bara inom sina utskottsområden): Det här är också lite mer komplicerat. Riksdagen klassificeras ibland liksom den amerikanska kongressen som ett "working parliament", dvs. ett parlament som aktivt lagstiftar, medan det brittiska underhuset klassificeras som ett "debating parliament" där det är den politiska debatten som står i fokus. Sanningen är väl att i praktiken gör riksdagen ingetdera, men man har kvar en stark utskottsorganisation och en stark fokusering på utskottens arbete just för att tanken är att man ska lagstifta. Om vi vill ge upp det så kan vi väl göra det, men då måste vi erkänna att vi inte kommer att få bättre kontrollmakt eller mer oberoende ledamöter. Kom ihåg: i kongressen har man väldigt starka utskott, politiker som visserligen har en bred allmänpolitisk bildning men som ändå är högspecialiserade, och debatter som oftast är direkt tråkiga.

Så vad ska man göra? Read my lips - fritt personval. Och då måste vi som väljare börja ställa krav på våra politiker på ett helt annat sätt än idag. Det vi såg under FRA-debatten var en bra början: vi förväntade oss av ledamöterna av Sveriges riksdag att de skulle representera sina väljare och inte sina partier. Och visst kan man minska ner riksdagens storlek och slå ihop lite utskott som Wetterberg föreslår. Men egentligen handlar det kanske mer om att det krävs en kulturrevolution i synen på hur partier fungerar och vad ett parti är för nånting. Om partierna börjar fungera mer som öppna, dynamiska nätverk och mindre som hierarkiska och slutna organisationer, en agenda som killarna på ADL outtröttligt driver, då får vi också på sikt en annan syn på vad det innebär att representera ett parti, och därmed också på vad det innebär att representera sina väljare. Och därmed får vi också en demokrati folk kan tro på, olikt USA eller Storbritannien där 40-50% av väljarna känner sig så desillusionerade att de inte ens kan ta sig till vallokalen vart fjärde år för att välja sitt lands ledare.

Bristen på ett demos

Så EU-parlamentets ITRE-utskott röstade med stor majoritet för att behålla ändringsförslag 138 som en del av parlamentets förslag till EU:s telekompaket. Detta har i Sverige fått stor uppmärksamhet och beskrivits som en nödvändig seger i kampen om det fria Internet. Vi förfasar oss över att fransmän, italienare och andra ens funderar på att använda EU som ett politiskt organ för att reglera Internet. Detta har fått mycket stor uppmärksamhet i Sverige och alla tidningar skriver om det. Jag läser The Guardian och The Independent för att se vad de skriver. Ingenting. Jag läser Le Monde för att se vad fransmännen skriver - det var ju deras förslag som röstades ner. Först hittar jag ingenting heller, men till sist ser jag att det finns en artikel på tekniksidorna. Men i borgerliga Le Figaro står det ingenting. Inte heller i Frankfurter Allgemeine, vars EU-bevakning vanligtvis verkar vara betydligt mer omfattande än svenska tidningars - jag kan för dålig tyska för att läsa den regelbundet.

Det är inte ett nytt klagomål rörande EU att unionen inte kan vara en fullfjädrad demokrati eftersom man saknar ett gemensamt demos - om en demokrati är ett folkstyre, vad är då Europas "folk"? Eller snarare, var är den europeiska offentligheten? Det finns inga gemensamma massmedier och inga gemensamma partier. Ibland brukar man också klaga på att det inte finns ett gemensamt språk, om nu detta är ett avgörande hinder. Det är väldigt lätt att vifta bort den typen av problem och säga nånting i stil med att "våra ideologier förenar oss mer än våra nationaliteter skiljer oss", att i grunden så spelar det ingen roll vilket land vi kommer ifrån därför att en socialist eller liberal i ett land är detsamma som en socialist eller liberal i ett annat land och därför ser den politiska debatten ut på samma sätt i olika länder och därför spelar det ingen roll om den vi kommunicerar med bor i ens eget land eller i nåt annat.

Slagordet har en kärna av sanning i sig men dess tillämpning är för svepande. I Sverige för vi en debatt där integritet, upphovsrätt och friheten på Internet verkar spela en betydligt större roll än i många andra länder - utan att de frågorna för den sakens skull helt ignoreras där. Vi har en relativt stor och medveten bloggosfär som är insatt och som tror, nej vet, att man kan förändra. Vi har kommit längre med att utveckla en digital offentlighet i form av t.ex. Newsmill än vad jag kan bedöma att man har gjort i t.ex. Storbritannien och det finns därför möjlighet att få genomslag i dessa frågor på ett annat sätt i Sverige. Allt detta resulterar i att det finns en livlig debatt där grundreflexen för många deltagare är liberal och frihetlig, mot regleringar och för ett fritt flöde av information. Ibland går detta så långt som att det närmast utgör en konsensus. Debatten är slut, vi har kommit fram till att t.ex. Mikkorapporten om att registrera bloggar eller förslag om att stänga av folk från Internet måste röstas ner. (I dagens läge hade vi tyckt samma sak om datalagringsdirektivet. I spåren av FRA-lagen skulle inte Thomas Bodström kunna ha fått igenom ett sånt förslag utan att ställas inför ett misstroendevotum.) Och därmed förväntar vi oss att så också ska ske. Men det sker inte, därför att besluten fattas på Europanivå, där den överväldigande majoriteten av makten ligger hos människor som inte har en aning om vad som försiggår i den svenska offentliga sfären. Och därmed misslyckas den nationella deliberationen, det nationella offentliga samtalet, med att vara en kanal mellan medborgarna och folket, och därmed står vi inför en legitimitetskris, vilket delvis förklarar det högt uppskruvade tonläget och den frustration många känner när det gäller såna här frågor på EU-nivå.

När världen var ung och EU öppnade sig österut, för en sisådär fem år sen, kände vi alla en stor EU-fori, vi skålade i champagne för EU:s utvidgning 1:a maj och drömde om ett enat Europa. F-ordet, federaliststämpeln, var nånting vi var stolta över att bära. Vi kämpade hårt för att Sverige inte skulle stänga sina gränser och införa övergångsregler, och vi vann. Vi fick småningom rätt, fruktan för social turism var ogrundad, men det visste vi att vi hade redan från början.

Än nu då? Nu känns det som att euforin har falnat. FP går till EU-val under parollen "Sveriges mest EU-vänliga parti" men det känns bara så 2004. Moderaterna går till val på en mer "nationalistisk" EU-politik, men det är inte nationalism vi behöver. Vi har sett den typen av attityd hos Sarkozy liksom generationer av franska politiker, som har försökt göra EU till ett Frankrike i miniatyr och inte dragit sig för att kasta alla principer över bord och bara gynna sitt eget land när de kunnat. Det känns tydligare än nånsin som om vi istället behöver större respekt för varandra, större förståelse för olika länders olika lösningar, och därmed kanske inte heller mer av EU, eftersom så mycket av EU:s verksamhet, inte alls bara på IT-området utan ännu mer inom jordbrukspolitiken, bygger på att vissa länder vägrar lyssna på andra. Fransmännen vägrar lyssna på svenskarna, så vi fortsätter ge en massa stöd till de franska bönderna, och vi fortsätter flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg som ingen vill ha utom fransmännen. Därför att de inte lyssnar.

Ett land som Sverige har en historia, under vars gång man har fattat vissa institutionella vägval, som under årens lopp har kommit att betraktas som uttryck för vissa sorters värderingar. I Sverige är vi för allemansrätten, vi är för offentlighetsprincipen och klarspråk, vi är för att arbetsmarknadens parter ska lösa sina problem själva, och vi är för jämställdhet och abort. Alla är inte för dessa saker, men tillräckligt många för att det är de här värderingarna som kommer att värdesättas och lyftas fram som politikens grund i det offentliga samtalet. Andra länder har fattat andra val, och i åter andra länder är frågorna fortfarande hett omstridda och det råder ingen nationell konsensus just här, men kanske dock på andra områden där man i Sverige t.ex. inte har det. Där EU väljer ett alternativ framför ett annat, och där EU:s val får efterverkningar nere på nationell nivå, riskeras legitimiteten hos det land vars modell körs över. Som Rawls mycket riktigt påpekade så måste man, om man vill grunda sina beslut på resonemang som alla människor kan acceptera och anse rimliga (även om de inte håller med om dem), lyfta fram idéer som finns i samhällets "offentliga bakgrundskultur". Idéer om t.ex. offentlighetsprincipen och allemansrätten är bra exempel på såna idéer. Men när ett land förlorar en omröstning i EU, där vi plötsligt står med en lösning som vi tog upp och kom fram till att vi inte ville ha, så har det här försöket till offentligt berättigande misslyckats, därför att vi inte kan se hur man kan konstruera en argumentation för den lösningen inom ramen för vår offentliga bakgrundskultur, och därför upplever vi en legitimitetskris: vi ser inte hur andra människor kan vara rimliga och förnuftiga i att komma fram till de ståndpunkter de har.

Och det är därför jag inte längre vet om jag är bekväm med slagordet "Sveriges EU-vänligaste parti". Om det känns som att andra länder: Frankrike, Tyskland, Italien, inte längre lyssnar på oss, om det känns som att vi ständigt riskerar att få lagstiftning knäsatt som inskränker våra friheter och som vi inte vill ha, hur lång tid kommer det att ta innan folk börjar ifrågasätta legitimiteten i EU-samarbetet som sådant och fråga sig om inte vi, liksom Norge, kan stå utanför det hela? Det vore väldigt synd. Det skulle inte vara för att EU-projektet som sådant var feltänkt, utan för att vi inte lyssnade på varandra. Men när jag ser de förslag som kommer från EU-nivå, som Mikkorapporten, telekompaketet, datalagringsdirektivet, IPRED2, det framtida ACTA osv. osv. undrar jag om man helt enkelt inte har stängt av. Eller om man vill lyssna men att vi inte kan göra våra röster hörda. Jag tror att EU måste integreras mera om man ska klara finanskrisen och sen lägga grunden för att hantera framtidens utmaningar. Men då måste vi försöka gå med stormsteg mot en europeisk offentlighet: vi måste läsa i ökad utsträckning vad debattörer och intellektuella i andra länder skriver, vi måste utkräva ansvar av politiker och tjänstemän i kommissionen, parlamentet och i andra länder, vi måste kräva av regeringar att de debatterar varann emellan som representanter för de partier och politiska inriktningar de är och är tydliga med var alternativen består, vi måste få mer EU-bevakning i våra medier och större kunskaper, och vi måste kräva att inte bara sitta där helt oinformerade när plötsligt lagförslag som påverkar våra friheter är uppe för omröstning och vi inte har hört nånting om det tidigare. Men vi kan inte fortsätta såhär för då kommer det inte att funka. Och jag letar förgäves efter ett parti som har förstått det här men jag tror inte ens att FP har gjort det. Är man Sveriges EU-vänligaste parti finns det ju gränser, inbillade eller annorledes, för hur kritiska man kan vara.