Rosenberg om religion

Hade egentligen tänkt blogga om Rothsteins förslag att lägga ner Uppsala universitet, men det har inte hunnits med, och vid det här laget verkar det ha blivit överspelat. Istället visar Göran Rosenbergs kolumn om ateismen i DN att den debatt i de angloamerikanska länderna som Dawkins et consortes startat i hög grad nått ända till dessa längdgrader, trots vissas påståenden om det motsatta.

Nu har inte jag läst Dawkins eller Hitchens, men jag blir lite undrande när Rosenberg skriver såhär:

Det är fullt möjligt, och i mitt fall, ganska troligt att världen inte har skapats av Gud eller någon annan form av högre intelligens. Jag tror kort sagt inte på det som kallas intelligent design. Det betyder inte att vare sig jag eller Richard Dawkins vet hur, och än mindre varför, världen har kommit till. Vare sig vi tror oss veta att universum är resultatet av en unik urexplosion (Big Bang) eller att människan är resultatet av en unik molekyl med förmågan att kopiera sig själv (dna), så vet vi därmed ingenting om vad som har orsakat denna unika urexplosion (än mindre vad som fanns före den) eller vad som frambringat denna unika molekyl. Eftersom evolutionen förutsätter dna kan evolutionen inte förklara dna. Sannolikheten för en så komplex molekyl som dna att uppstå utan evolution, det vill säga av ren och skär slump, är så minimal att Dawkins tvingas ta hjälp av några miljarder andra planeter i universum med "jordiska" förutsättningar för liv, för att få ihop det. Jag säger inte att han har fel. Jag säger bara att det han säger bygger på tro och inte på vetande.

Evolution, shmevolution. Baserat på mina populärvetenskapliga universitetspoäng i astronomi kan jag tänka mig att Dawkins resonerar, eller åtminstone borde ha resonerat, ungefär såhär: vi är levande, kolbaserade, förnuftsbesittande varelser. Detta förutsätter med logisk nödvändighet att vi lever på en planet som har förutsättningar för liv, och där på något sätt detta liv också uppstått och evolverat på ett sätt som har givit upphov till förnuftsbesittande varelser. Om det finns någon möjlig värld där detta inträffar kommer vi att leva i en sådan.

Men det Rosenberg skjuter in sig på här är nog att vi ändå måste kunna förklara hur denna process är möjlig. Det är uppenbart möjligt för DNA att uppstå. Men av sig självt? Problemet är att vi ännu inte vet. Om vi visste att det vore så, skulle vi kunna plocka fram Ockhams rakblad och enkelt skära bort Gud från ekvationen. (Laplaces citat, "Je n'avais pas besoin de cette hypothèse", när Napoleon frågade varför han inte hade tagit med Gud i en bok om astronomi, ekar av Ockham. Laplace hade trots allt läst teologi i Caen.) Det är inte för inte som man talar om en "God of the gaps": en gud som täcker upp endast det som vi inte kan förklara på andra sätt.

Men Rosenbergs egentliga tes är dock något i stil med att de dawkinska ateisterna, i det att de drar alla religioner över en kam, själva gör sig till fundamentalister i förnuftskultens tjänst. Och där har han kanske på ett sätt rätt. Det är skillnad på att säga att alla som har en religion har fel, och att alla som har en religion är onda, på samma sätt som det är skillnad på att säga att religiösa föreställningar har givit upphov till onda handlingar, och att säga att religion i sig per definition alltid leder till onda och aldrig till goda handlingar. Ateister som Dawkins gör på ett sätt helt rätt när de drar korstågsfundamentalister och grubblande Svenska Kyrkan-kristna över en och samma kam. Ateismen är en religiös uppfattning som vågar vara så fruktansvärt pre-postmodernistisk som att hävda att frågan "Finns det en Gud och vad kräver Han?" faktiskt har ett rätt svar, och att de som inte håller med om det har fel. Säger man att det finns en gud har man fel, för det gör det inte, och det går att argumentera för denna tes på ett sådant sätt att en rationell människa som väger argumenten för och emot med nödvändighet kommer att komma fram till att Gud inte finns.

Jag tror att denna sida av ateismen är ganska viktig: den bygger inte på någon uppenbarelse som bara vissa har begåvats med, och vilket motiverar ett visst överseende med dem som ännu inte mottagit den. Det finns inget egentligt skäl att respektera deras tro, som hyser religiösa uppfattningar, därför att de har fel, och kan i princip bli varseblivna om detta. Jag vet faktiskt inte om det är en inställning som jag vill kritisera. I synnerhet måste ateister försöka värna förnuftets roll i den offentliga sfären: när politiker som har en religion argumenterar för en viss ståndpunkt, särskilt när den innebär att ett politiskt förslag understött av en viss religiöst samfund ska genomföras, måste frågan alltid ställas: är det möjligt att komma fram till denna ståndpunkt utan att ha blivit vägledd av någon form av "religiös uppenbarelse" eller annan information som inte är tillgänglig för alla människor, oavsett religion? Annars reduceras all demokrati bara till en religiös folkräkning, där den tro som har flest anhängare vinner och kan genomföra sitt program till förfång för andra.

Däremot behöver man inte hamna i att all religion är ond, eller annat nonsens, och naturligtvis inte använda "Förnuftet" som motivering för åtgärder som kränker människor och innebär lidande och död. Jag tror att det går att motivera en liberal, demokratisk rättsstat utifrån en ateistisk, rationalistisk, skepticistisk hållning, även om jag inte skulle drömma om att börja skissa på detta försvar här. (Det är just nu mycket komplicerat.) Det är inte en brist på förnuft att erkänna att det finns vissa saker som förnuftet inte just nu kan vägleda oss kring, och det var väl det Rosenberg försökte säga i citatet ovan. Men att vi ateister tror på det mänskliga förnuftet kräver också av oss att vi, i Karl Poppers efterföljd, håller uppe ett samhälle där vi kan ta till oss ny information, diskutera och ändra oss. Det är nämligen så vi överhuvudtaget utövar vårt förnuft, inte i att blint hålla fast vid åsikter mot bättre vetande. Detta gör också att Rosenbergs invändningar mot kommunismen och nazismen glider av den moderna ateismen likt ett vatten: dessa läror må ha varit icke-religiösa, men de gick i strid mot förnuftet värre än vad katolicismen eller islam någonsin gjort.