Svensson och frihetens grundvalar

Mattias Svensson går i senaste numret av Liberal Debatt (som för övrigt innehåller ett bidrag av undertecknad) till storms mot socialliberalismen. Jag trodde att jag för tillfället var färdig med mänskliga rättigheter efter gårdagens inlägg, men så dyker det här upp. Låt mig säga två saker först.

(1) Jag är inte socialliberal, så jag delar en hel del av Svenssons kritik mot socialliberalismen. Framför allt är det synd att det som brukar kallas "liberal egalitarianism" har fått en så stark ställning dels i analytisk moralfilosofi, och dels i Folkpartiet, att den nästan tränger ut alla andra former av liberalism.

(2) Syftet med Svenssons artikel verkar vara att kritisera socialliberalismen. Fair enough. Men det jag vill kritisera är Svensson: vad ska han ha istället? Ett långt citat:

Socialliberalismens bidrag till frihetsdebatten är teorin om positiv frihet, ett luddigt och vitt begrepp som handlar om att staten aktivt ska gripa in och korrigera människors frivilliga sociala och ekonomiska interaktioner. Tanken är att staten kan och ska spela en aktiv roll i att göra människor inte bara fria i liberal bemärkelse, utan även gladare, tryggare och klokare.

Rättighetsteoretiskt innebär detta sätt att resonera att människans rätt till ekonomisk och social frihet - med institutionella garanter som äganderätt, fri konkurrens, näringsfrihet, yttrande- och associationsfrihet samt fri rörlighet över nationsgränser – kompletteras med positiva ”rättigheter” till exempelvis bostad, arbete, kultur, fritid och en viss inkomstnivå. Det finns dock en oundviklig konflikt i att dessa ”positiva rättigheter” alltid tillgodoses på någon annans bekostnad. Någras grundläggande frihet, äganderätten till resurser de förvärvat eller näringsfriheten att anställa vem de önskar kränks för att tillgodose andras ”rätt” till inkomst eller arbete som de inte gjort sig förtjänta av. Ju fler positiva ”rättigheter”, desto mer måste staten kränka allas lika rätt till frihet i den liberala bemärkelsen.

Istället för att se en konflikt i detta anser sig socialliberalen vara (d)en person som är skickad att balansera den negativa och positiva frihetens motsatta principer. Här finns ledtråden till varför den socialliberala principen är väsensskild från den liberala frihetstanken. För liberalen är friheten varje människas rättighet, och utgångspunkten för politikens uppdrag och begränsning. För socialliberalen är friheten något som möjligen kan utkomma som resultatet av överväganden mellan motsatta principer. Detta kräver att någon utför detta övervägande innan friheten kan uttolkas och levereras. Det är rollen som denna någon, som socialliberalen intar.

Men om friheten måste överprövas, om den bara finns som resultatet av en (tänkt) makthavares vägande av människors frihet gentemot varje annat värde han eller hon önskar stoppa in i kalkylen, då är friheten inte var människas rätt att hävda mot stat och överhet, utan tvärtom något man (eventuellt) beviljas av dessa. I den pragmatiska ambitionen att sammanväga motsägande frihetsprinciper landar socialliberalen i att etablera en principiell statlig överhet över människans frihet. Detta gör socialliberalen väsensskild från liberalen.

Citatet blir så långt, därför att Svenssons egna idéer finns utspridda lite varstans. Svensson verkar betrakta friheten som "varje människas rättighet, och utgångspunkten för politikens uppdrag och begränsning", "var människas rätt att hävda mot stat och överhet". Svensson verkar också ansluta sig till tanken att liberalismen förutsätter att alla människor har en stark naturlig äganderätt, vilket omöjliggör positiva rättigheter eller ett positivt frihetsbegrepp.

Jag vill börja med att rikta två invändningar mot detta. (1) Varifrån kommer den äganderätten? Hur går man tillväga med att argumentera för att vi har den? Det verkar inte vara människors egna uppfattningar som ligger till grund för den, för stödet för en absolut, okränkbar äganderätt har under lång tid uppgått till någon enstaka procent i de demokratiska länderna. Om Svensson med Locke anser att vi har fått den av Gud, bör detta tydligt klargöras.

(2) Man behöver inte vara naturrättsteoretiker för att vara liberal. Det vet jag inte heller om Svensson anser. Men det lilla jag vet om Friedman leder mig inte till att tro att han ansåg att friheten som sådan var grunden för statens uppdrag och begränsning. Hayek kan ha gjort det, men han vände sig väldigt tydligt emot en rättighetsbaserad uppfattning om liberalism. Men framför allt såg inte Hayek friheten som primär: statens mål var att främja friheten, men han såg sig tvungen att motivera friheten i sig med att den leder till innovationer och tekniska framsteg. (En dålig förklaring, kan tyckas, men som österrikisk ekonom torde Hayek ha menat att dessa saker i sin tur var grundläggande för ekonomisk tillväxt och utveckling. Om det är en bättre motivering låter jag vara osagt.) Mill, som ju också lade stor vikt vid friheten, försvarade ju denna med utilitaristiska argument. Poängen: en naturrättsteoretiker tar människans äganderätt som given och går därifrån vidare med ytterligare teori. Om man inte är naturrättsteoretiker måste man argumentera för att den negativa friheten ska ges så stor plats. Detta har också många liberaler gjort, och då slutar det att vara helt klart vad som egentligen är grunden för statens uppdrag och begränsning. Är det friheten eller det som friheten motiveras med?

Min poäng är att politisk filosofi är svårt. Även om begrepp som negativ frihet och okränkbara negativa rättigheter låter väldigt bra, måste vi försöka ställa oss frågan varför vi ska ta dem som primära. Jag har inget bra svar på den frågan, men jag tror att det måste ha mycket att göra med hur vi själva som människor anser att vi vill leva våra liv, och vilket statsskick som vi anser kan göra det möjligt för oss att förverkliga oss själva. Jag kan ganska ofta tycka att det är barockt, när jag hör vänsterfolk definiera frihet i de termer som endast gynnar deras egna åsikter. Men säg såhär. Ge folk en absolut äganderätt, som endast kan brytas med deras egna välinformerade samtycke, och bygg en nattväktarstat på denna grund. Låt oss nu anta att i denna nattväktarstat finns det människor, som blir sjuka och inte har råd med sjukvård, det finns barn vars föräldrar inte kan gå i skolan, det finns äldre som är för gamla för att arbeta men som inte har råd att gå i pension. Jag vet, tro mig, jag vet, att en liberal naturrättsteoretiker nu skulle säga att i en nattväktarstat kommer detta inte att inträffa i särskilt stor utsträckning, därför att människor kommer att planera för framtiden på ett bättre sätt, och de som inte kan göra det kommer att få hjälp på frivillig väg. Jag är faktiskt, ärligt talat, beredd att tro att så också skulle vara fallet, och det är därför jag i grunden är för en behovsprövad välfärdsstat, där staten hjälper dem som inte kan få hjälp på annat sätt. Men om det inte vore fallet, så kan inte den liberale naturrättsteoretikern låta detta trista faktum spela någon som helst roll. Om folks äganderätt inte kränks, är vilka ojämlikheter som helst tillåtna, även om de drabbar barn, psykiskt sjuka eller andra som inte kan fatta rationella, fullt informerade val.

Och då är frågan: är friheten det främsta värdet, om friheten leder till detta? Min poäng här är att visa på att ett positivt frihetsbegrepp inte är barockt, om det helt enkelt bygger på observationen, att friheten får sitt värde av vad den gör för människor, och möjliggör det fria samhället inte för människor att leva värdiga och värdefulla liv, då kan vi heller inte förvänta oss att dessa människor ska värdesätta friheten. Och då försvinner också en del av argumentet, därför att i avsaknad av Gud måste vi försöka motivera det fria samhället utifrån vad det gör för människor själva: människor måste fås att stödja det fria samhället därför att de kan göra saker i det som de aldrig annars skulle kunna göra. Det genomgående draget i Svenssons artikel verkar vara att socialliberalismen betraktar samhället ovanifrån, ur makthavarens perspektiv, och försöker lappa ihop olika principer genom mikromanagement till att nå någonting som kanske innehåller en del frihet, men inte alltför mycket. Jag känner ett par sådana människor, och det ligger en del i den beskrivningen. Men vänsterliberal politisk filosofi idag tenderar att vara mycket mer upptagen med hur deras uppfattning om liberalismen ska kunna berättigas för vanliga människor, och stå i samklang med deras syn på samhället, staten och det värdefulla livet, än vad libertarianismen verkar vara. Det är väldigt synd, för det finns väldigt bra argument för en mer marknadsliberal filosofi som drunknar i floden av (ibland närmast öppet socialistisk) vänsterliberalism. Men så länge marknadsliberalismen motiverar sig själv med hänvisning till absoluta rättigheter kommer denna situation att fortgå.

Till sist: det är fullt möjligt att jag i stundens iver inte har gjort Mattias Svensson själv eller hans gelikar rättvisa, utan att jag istället angriper en straw man. Men den form av naturrättsliberalism som jag tar upp finns som en existerande politisk teori, och jag skulle tro att jag inte har gjort t.ex. Johan Norberg någon drastisk orättvisa, för att inte tala om (den tidigare) Robert Nozick genom att referera till deras teorier på det sätt som jag har gjort.

Allra sist: en sak som jag i ljuset av det jag har skrivit inte kan anklaga Mattias Svensson för är att vara oklar eller osammanhängande, särskilt inte jämfört med mig själv. Men som vanligt skriver jag "i stundens hetta", så det får bli lite som det blir.