Jag vet inte, jag tänkte skriva någonting lite längre och mer personligt om detta, men jag slås bara av att det verkar råda en brist på klarhet om vad diskussionen egentligen handlar om. Egentligen verkar det vara två frågor: (1) Behövs en särskild lagstiftning för religionsfrihet eller täcks den av existerande rättighetslagstiftning? (2) Utgör skyddet för religionsfrihet en oacceptabel inskränkning i samhällsdebatten?
Vad (1) beträffar så fordras egentligen en längre rättsvetenskaplig utläggning, men svaret torde rimligen vara nej, eftersom det torde vara ganska svårt att tänka sig ett fall av religionsutövande som inte utgör yttrandet eller hysandet av en åsikt, bildandet eller verkandet av en förening, inhämtandet av information, eller hållandet av ett möte, som ju alla är tryggade av grundlagen. Men... jag undrar om inte religionsfriheten egentligen borde ges ett starkare grundlagsskydd för att vara helt tryggad. Vi läser i RF 2:12:
Begränsning som avses i första stycket får göras endast för att tillgodose
ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig
gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett
den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria
åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning får ej göras
enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.
Detta ger i och för sig ett starkt skydd för enskilda religioner (se sista meningen), men utgör det ett skydd för religionsfriheten som sådan? Den rent proceduriella demokratin kan ju mycket väl hävdas kunna samexistera med en inskränkning av religionsfriheten, även om ett sådant styrelseskick skulle te sig ganska märkligt. Det är inte rent definitionellt säkert att rätten att utöva sin religion helt obehindrat utgör en "folkstyrelsens grundval". Någon som har tittat på förarbetena kanske kan sprida närmare ljus över hur lagstiftaren resonerade i detta fall, men nog torde den grundläggande intentionen, att människans rätt att utöva sin religion (inom vissa gränser etc. etc.) är ett så grundläggande värde att en demokrati inte bör få kränka den, få en bättre formulering? (Sedan har vi ju Europakonventionens skydd för religionsfrihet som kanske är bättre. Jag vet inte - det finns inte plats att utreda den frågan här.)
(2): Detta är ju egentligen den intressanta frågan. Och det var lite denna som jag syftade på när jag skrev att det är väldigt viktigt att veta vad man diskuterar. Egentligen borde detta ämne nu explodera till en mycket omfattande diskussion, vilket det inte finns tid med, men låt mig säga detta: John Stuart Mills formulering att "ens egen frihet slutar där den andres börjar" (eller ord med liknande andemening) måste utgöra den enda rimliga gränsen att dra i denna diskussion. Man torde här kunna skilja på den religionsfrihet som inbegriper rätten att själv utföra sina egna religiösa handlingar (positiv), och den religionsfrihet som innebär frihet från andras kränkningar (negativ). Många liberaler i Isaiah Berlins anda skulle kanske omedelbart då säga att det är den negativa religionsfriheten som är den som man huvudsakligen har att värna, men det var inte riktigt så jag menade.
Det beror nämligen lite grann på hur man definierar "kränkning". Ska "kränkning" förstås som "kritik", "hån" eller "satir"? Det verkar finnas några som menar det. I så fall torde kravet på religionsfrihet gå alldeles för långt utöver det som kan förenas med de andra fri- och rättigheter som vi vanligen tar för givna, och jag tror att detta är Humanisternas huvudpoäng. Men att rent fysiska kränkningar av människors religionsutövande bör vara förbjudna, därom verkar saken vara ostridig.
Sedan är det en helt annan fråga om det existerande grundlagsskyddet för religionsfrihet leder till oacceptabla inskränkningar av religionskritik. Här tror jag helt enkelt att svaret är nej, rakt av. Jag kan därför inte ge Humanisterna rätt när de vill avskaffa grundlagsskyddet för religionsfriheten. Det är lite synd att de väljer att fånga rubriker hellre än att faktiskt lansera sin huvudpoäng: värdet av att religion, liksom alla delar av människans verksamhet, kan granskas och kritiseras. Det hade man inte behövt ta sådana omvägar för att uttrycka.
2 kommentarer:
Efter 9/11 katastrofen skrev den amerikanska författaren Sam Harris boken "The End of Faith" i vilket han ifrågasätte religionens roll i vårat samhälle. Han skapade då startskottet för den rörelse som har huvudbudskapet att våga göra religionskritik lika rumsrent som att få ifrågasätta andra människors politiska åsikter eller fotbollslag.
Detta är en mycket svår process då den handlar om att förändra en hel världs uppfödda mentalitet. Det spelar ingen roll hur man formulerar det, kritik mot religion har ansetts oetiskt och därför stötande.
Humanisterna har blivit den mest aktiva organisationen i Sverige och har fått en del tidningsrubriker. Organisationen är inte nödvändigt ateistisk men har fått största anhalten ateister i Sverige. Trots att de nu brännmärks för sina åsikters skull så har vi endast 15% troende kvar och kan sen 70 talet inte längre fängslas för våra åsikter om gud, detta är nog för att humanisternas budskap skall göra sitt endast genom att väcka en diskussion som den organiserade religionen inte vill ha.
Dagens organiserade religion överlever inte att behandlas som politiska ideologier som folk får ifrågasätta i samma utsträckning som allt annat. De har inga styrkor alls förutom att den äldre generationen indoktrinerades i "gud är god" och "jesus älskar dig" (den som läser Bibeln kan kvickt hitta att det budskapet är en öppen lögn, skall man tro Jesus kommer majoriteten av sveriges städer att brinna till grunden på domens dag).
Vad är religion utifrån ett sekulärt perspektiv?
En religion är en alternativ världsbild som bryter mot den vi fått ut genom att aktivt studera vår omvärld noggrant. Den ger ett starkt hopp med den ultimata belöningen (ett liv efter detta) som den egentligen inte kan på något sätt garantera. Den utropar sig själv som exklusiv (du skall inga andra gudar hava jämte mig). Den är oföränderlig (inget ur guds bok skall strykas). Den utropar sig själv som den enda ultimata sanningen och demoniserar allt annat. Den innehåller sen också ett politiskt lagverk och regler för hur styre skall skötas. Brott mot detta lagverk drabbar inte bara individen utan alla i hela staden.
Sett ur ett sekulärt perspektiv, är religionen verkligen olik de politiska ismerna som kommunism, nazism, socialism, liberalism, anarkism etc? Hur skiljer sig idén om att vara kristen, ren från synd, mot att vara av rätt ras, ren från fel gener?
Betänk det absurda ifall vi haft "politikfrihet" i samma utsträckning som dagens "religionsfrihet". Din rätt att komma med nazistisk armbindel till jobbet. Din rätt att predika om varför vår ras behöver vara ren och varför gasning är en lösning på alla samhällsproblem. Betänk det, och att ingen får kritisera dig eller ifrågasätta dina åsikter, tvärtom får du statligt ekonomiskt stöd för din verksamhet, predika och rekrytera folk i våra folkparker utan att någon får ifrågasätta/protestera m.m. Betänk ifall du fick starta skola i vilket du lär barnen den sanna vikten av att vara vit och ren. Hur är det annorlunda från att citera "Du skall inga gudar hava jämte mig" varje morgon? Ryssar som ifrågasätte Stalin fängslades och avrättades. Vad säger bibeln om dem som bryter mot budet "Du skall icke missbruka herren din guds namn"?
Idén om "religionsfrihet" som separerat från alla våra andra friheter är idag inte bara förlegad, den är farlig då religionen idag är det största hotet mot världsfreden och våra civila rättigheter. Folk har rätt att göra vad dom vill, men ordet "religion" får inte förhindra ifrågasättande av ideologiernas politiska budskap. Religionen är idag den enda antidemokratiska och frihetsberövande organisationen som kan få statligt skydd och ekonomiskt stöd.
"Betänk det absurda ifall vi haft "politikfrihet" i samma utsträckning som dagens "religionsfrihet". Din rätt att komma med nazistisk armbindel till jobbet. Din rätt att predika om varför vår ras behöver vara ren och varför gasning är en lösning på alla samhällsproblem."
Skulle inte det vara utmärkt om det fanns ett sammhälle som skulle kunna acceptera ett sådant beteende, där man hade politikfrihet där man inte riskerades att fängslas för sina tankar eller sina uttryck? där man kunde haila eller hylla Pol Pot för hans "rensning" av intelektuella eller något annat som idag anses bisart och förvridet, vilket de flesta inser är sjukligt? för min del skulle jag anse att en Sant demokratisk stat behöver just den politikfrihet som du besktiver som en löjeväckande utopi, ingen ska behöva straffas för sina tankar eller Idéer.
Däremot ska det stå alla individer fritt att ifrågasätta andras tro/ideoligi och världsuppfattning, det håller jag med om. Dessutom är det enligt min åsikt korekt att kalla Religösa sammanslutningar med Deras rätta namn: Ideoligier, var av flera tenderar att vara förtryckande och auktoritära.
Skicka en kommentar