För ett par år sedan ansåg jag att det egentligen inte fanns ett enda bra argument för monarkin. Idag tycker jag väl att det ändå finns ett par som är beaktansvärda, men att sammantaget, i konfrontation med motargumentens tyngd, faller dessa tungt. Problemet med Gellerfelts artikel är att dessa inte tas upp alls.
Den princip som finns på många (alla?) tidningar, att rubriken sätts av redaktionen och inte av författaren, exemplifieras på ett bra sätt här. Rubriken är "Folket vill ha sitt ärftliga kungahus". Bingo! Detta är det starkaste argumentet som rojalisterna egentligen har, och som med den helt och hållet ceremoniella monarki vi faktiskt har får även de flesta republikaner att knyta näven i fickan i tyst resignation. Många är de riksdagsledamöter som "egentligen" eller "i princip" vill ha republik, men som aldrig skulle finna det värt att driva frågan.
Jag skulle kunna diskutera detta argument, men det jag egentligen vill komma till är att Gellerfelt visserligen hänvisar till det men egentligen verkar tycka att det inte utgör en nödvändig förutsättning för monarkins fortlevnad. Han vill nämligen göra monarkin lite mindre "folklig":
"'Folklighet' är en anomali när det gäller ett kungadöme - poängen är just
den mytiska statusen. Därför var 1974 års Torekovskompromiss, där monarkin
avkläddes allt utom några få funktioner, olycklig. Ett typiskt exempel var
avskaffandet av riksdagens högtidliga öppnande, med tron och trontal och Karl
XI:s drabanter och all grannlåt. Avskaffandet var svensk jantelag i kubik. Vem i
United Kingdom skulle vilja avstå från drottningens magnifika öppnande av
parlamentet?"
Nåja. Det som egentligen försvann vid Torekovkompromissen var kungens rätt att utan riksdagens hörande tillsätta regeringen, vetera all lagstiftning, utnämna alla ämbetsmän, utöva högsta befäl över försvarsmakten, rösta (med två röster!) i HD, och så vidare. Jag ska vara fullständigt ärlig. Jag kan också känna en viss vördnad inför den brittiska monarkin. Jag kan fascineras av att chefsinpiskaren i överhuset av hävd bär titeln "Captain of the Honourable Corps of Gentlemen-at-Arms" eller de intrikata ritualerna vid parlamentets öppnande. Men de befogenheter som kungen tvingades ge upp i Torekov hade mindre än 60 år tidigare använts för att förhindra att demokratins och det lika människovärdets principer skulle få genomslag i vårt land. Nu vet jag inte riktigt om Gellerfelt vill återinföra dessa befogenheter också. Men det skulle onekligen spä på kungamaktens "mytiska" status, och det verkar ju vara värt hur mycket som helst.
Men det riktiga problemet för Gellerfelt är att han inte ger minsta hänvisning alls till att folket skulle vilja ha monarkin mindre folklig. En poäng med monarkin är, trots allt, att människor under lång tid hinner bekanta sig med sin statschef, dennes efterträdare och familj, vilket torde förutsätta ett visst mått av öppenhet eller, som Gellerfelt kanske skulle beskriva det, "folklighet". (Och att hänvisa till att människor i Storbritannien kanske inte skulle vilja göra den brittiska monarkin mer folklig är ju absurt. Vem i Finland skulle vilja frångå republiken till förmån för kung Väinö I:s avkomma?) Nej, Gellerfelt verkar vilja göra monarkin mer mystisk, "bara för att". Måhända att detta är den monarki Gellerfelt själv vill se, det kan jag köpa. Men vi är redan inne och trampar på en av demokratins grundprinciper: att alla vuxna medborgare ska kunna vara valbara till varje offentligt ämbete. Då gör man inte med lätthet vidare avsteg från denna grundprincip, "bara för att".
Och jag köper inte heller argumentet att en republik per definition skulle vara mindre mystisk än monarkin, särskilt inte så urvattnad som den svenska monarkin är. En folkvald president måste visserligen visa sig bland de medborgare hon hoppas på att representera, en statschefsplikt som Gellerfelt snarare verkar se som någonting djupt negativt. Men visst kan man fläska på med drabanter och rökelse och ritualer och jag vet inte vad för att symbolisera folkviljans köttvardande i den utvalde presidenten på ett mycket mer effektfullt sätt än någonting den svenska monarkin besitter idag. Om nu detta är det enda intressanta med att ha ett visst statsskick, det vill säga.
Men det är det ju inte, och det tror jag nog inte heller att Gellerfelt menar. Men faktum är att kungamaktens ceremonialitet är kanske ett av de starkaste argumenten mot monarkin. Oavsett vilka befogenheter kungen har får han inte utöva dem i en demokrati. Han måste förhålla sig strikt neutral och inte ingripa på något sätt i politiken. Men jag som liberal vill inte ha en sådan statschef. Jag vill ha en statschef som kan delta i samhällsdebatten även med någorlunda kontroversiella åsikter, som har befogenheten att stå upp emot regering och riksdag om dessa någonsin ruckar på statsskickets grunder, och som då kan säga: "Jag är folkvald som ni." Att vi inte har det är en del i den socialdemokratiska enhetsstaten, där de konstitutionella begränsningarna av riksdagens och regeringens makt är relativt få, om än ej oviktiga. Det reducerar statschefen till en statskändis, härav Gellerfelts fokus på rent ceremoniella frågor. Vi kan vara glada att vi idag inte behöver en statschef med större befogenheter än så. Men vi bör oroa oss för att han inte har det, om den dag skulle komma då de behövs.
Till sist: i en något förvirrad diskussion om Daniel Westling avslutar Gellerfelt bisarrt nog sin artikel med att citera John Ball: "When Adam delved and Eve span/Who was then the gentleman?" Amen to that, brother.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar