Jag vet inte, men jag tror inte att man ska tolka Löfgrens kommentar alltför ingående här: andemeningen verkar vara att alliansens (eller i förlängningen "borgerlig") kulturpolitik går ut på att gynna "Riktig Kultur" och "Riktiga Kulturinstitutioner" till förfång för alternativa kulturströmningar. Samtidigt karakteriseras alliansens kulturpolitik såhär: "De nya idealen är individualistiska och relativistiska: smaken är som baken." Och sedan följer en redogörelse för och kritik av hur kulturpolitiken under olika regeringar har kommit att användas för att gynna helt andra syften (entreprenörskap, regional utveckling etc.) än just kulturen. Löfgren skriver:
Men kulturen är inte bara politikområde och arbetsmarknad,
fritidskonsumtion och lekplats för den skapande individen. Kulturen
(offentligheten, civilsamhället, livsvärlden) är ett ställe där medborgarna
undersöker och uttrycker andra sidor av sig själva än de som löntagare,
konsument och väljare. Kulturpolitiken är statens försök att artikulera och
reglera sin relation till kulturen som "medborgerlig försöksverksamhet".
(...)
I dag vill nyliberala partivänner till kulturministern helst av allt
avskaffa kulturpolitiken och göra kulturen till en "marknadens
försöksverksamhet".
Jag tänkte försöka göra två poänger här. För det första: det har hittills visat sig väldigt svårt att karakterisera alliansens kulturpolitik, så det är viktigt att inte blanda bort korten här. Lena Adelsohn Liljeroth för inte en nyliberal kulturpolitik. Det är inte en nyliberal kulturpolitik att fortsätta plöja in en massa pengar varje år i nationalscenerna, samtidigt som man avgiftsbelägger muséerna. Det är, om något, en kulturkonservativ politik: att allra främst värna om det man uppfattar vara bestående kulturella värden, inte för allmänhetens skull (ty allmänheten går gissningsvis mer på museum än på opera) utan kanske till och med för deras egen skull. Östermalmsbornas kulturkonsumtion subventioneras av låginkomsttagarna i Kiruna: ett exempel på regressiva transfereringar, om man så vill.
Däremot kan det lilla jag har sett av moderaternas kulturmanifest "Kultur 2.0" möjligen kvala in som lite nyliberalt. Inte minst förslaget om att kunna avgiftsbelägga bibliotek är ganska nyliberalt. Om man med det även har tänkt sig avgiftsbelägga barnlitteratur börjar man nästan bli hardcore. Men när även en libertarian som Johan Norberg kan tänka sig ett system med "kulturcheckar", vilket ju skulle få den yngre (men ej den senare) Nozick att vända sig i sin grav, då har vi kommit ganska långt från den renodlade die hard-nyliberalismen.
Med andra ord: inte ens moderaterna kan sägas ha en enda, tight sammanhållen kulturpolitik. Då kan man inte måla högerspöken med bred pensel. Adelsohn Liljeroth står nog sossarna närmare än nyliberalerna.
Nåja, låt oss nu betrakta citaten ovan. Artikelns titel är: "Vad ska vi ha kulturen till?" Nu vet jag inte om Löfgren själv satte den, men det är väl ungefär den fråga han ställer, så vi bör nog anta att han tycker att frågan är relevant.
Men redan här avslöjas en del ideologiska presumptioner. Att man ställer en sådan fråga avslöjar att man tycker att frågan förtjänar ett svar. Men är det överhuvudtaget en intressant fråga att ställa sig? Kulturen kan väl lika gärna bli vad vanliga människor gör den till, utan att dess syfte och roll måste bli föremål för politiska beslut? Det intressanta med den nyliberalisering av kulturpolitiken som målas upp är inte att den är en "marknadens försöksverksamhet", utan vad den i mindre utsträckning än tidigare kan vara: ett medvetet försök att genom politiska beslut styra människors kulturkonsumtion (inklusive valet mellan att lägga pengar/tid på kultur eller på något annat) i en eller en annan riktning. Det är detta försök som nyliberalen mest av allt vänder sig emot.
Och det är därför jag blir lite skeptisk inför det första stycket av blockcitatet ovan. Minns Humes lag: bara för att man tror sig kunna definiera vad kultur är och vad kulturpolitik är följer inte att någon viss politik bör föras. Löfgrens redogörelse är, som moralfilosofer skulle säga, question-begging. Om nu kulturpolitiken är statens försök att artikulera sin relation till den "medborgerliga försöksverksamhet" som kulturen sägs utgöra, jaha, vad är då den relationen, eller vad bör den vara? Nu ska sägas att Löfgren förvisso inte har för avsikt att ge något svar på denna fråga. Men jag tycker inte att redogörelsen dittills ger tillräckliga skäl för att avvisa svaret: "Staten bör inte ha någon relation till medborgarnas försöksverksamhet alls, eftersom det är medborgarnas försöksverksamhet, inte statens." (Det är vidare mycket märkligt, som Löfgren gör i andra stycket, att sätta likhetstecken mellan att avskaffa kulturpolitiken och vilja införa en "marknadens försöksverksamhet". Vill man avskaffa kulturpolitiken vill man rimligen inte införa någonting alls.) Människor tillåts definiera sig själva som i huvudsak konsumenter, medborgare, väljare eller (shocking!) integrerade, hela människor, och agera därutifrån utan att politikerna avser att därigenom åstadkomma det ena eller det andra.
Nu har detta blivit långt och mer än lovligt osammanhängande, men låt mig avsluta med att peka på en sak. I den politiska och kulturella debatten i vid mening idag tenderar ofta (men alls inte alltid) vänsterdebattörer att hamna i mer relativistiska ståndpunkter än sina motdebattörer, till exempel i frågan om de mänskliga rättigheternas universalitet. Men kulturpolitiken avslöjar att åtminstone inrikespolitiskt är relativismen en nyliberal rörelse: statlig maktutövning förutsätter att beslutsfattarna (vare sig det är folkmajoriteten eller den riksdagsmajoritet som ska förvalta folkmajoritetens vilja) inte betraktar giltigheten hos sina egna värdeutsagor som relativ. (Eller så är det en mycket skrämmande relativism: det som är rätt för mig är rätt för mig, och det som är rätt för dig är rätt för dig, men eftersom jag har makten så bestämmer jag, och dina protester är bara giltiga relativt dig själv.) Att gynna en viss livsföring, en viss inkomstfördelning, en viss kulturpolitik, allt sådant är icke-relativistiskt. Den stat som inte vill påtvinga andra människor sin sanning, utan respektera deras rätt till sin egen sanning, det är nattväktarstaten. (Redogörelsen bör vid denna punkt nyanseras mycket kraftigt, men grunddragen torde vara giltiga.)
Och i kulturpolitiken, där kanske relativisterna har mest på fötterna, där verkar ju till och med Löfgren erkänna att den nyliberala kulturpolitiken med en viss logik är relativistisk. Den vissa avsmak som vidlåder hans kommentarer får honom att låta som en riktig kulturkonservativ. Anders Björck skulle nickat gillande.
Och vad ska man då göra av detta? På vilket sätt förhåller sig kulturvänstern till att nyliberalerna i detta fall slår dem i deras eget spel? Jag ser väldigt få konkreta, analytiskt och stringent argumenterade svar i kulturdebatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar