Tankar om legitimitet

Jag har inte skrivit så värst mycket rena filosofiska inlägg på sistone, eftersom jag i stort sett har försökt genomföra det projekt jag skisserade rörande undvikandet av tragedi, och har än så länge inte haft så mycket att tillägga runt det. Jag skrev då att det jag försökte argumentera emot var idén om att det centrala liberala projektet var att offentligt berättiga staten för dess medborgare. Jag uttryckte en tveksamhet om att detta överhuvudtaget var möjligt, och föreslog att man då skulle fokusera på att försöka minimera politikens tragiska konsekvenser.

Men det finns en komplicerande faktor, och det är att offentligt berättigande av många författare har haft en nära koppling till legitimitetsbegreppet. Hos de flesta liberala filosofer som har skrivit om detta hittar man inte någon djupare diskussion om exakt vad det innebär att staten är legitim, utan man tycks helt enkelt ta legitimitet som ett grundläggande moraliskt begrepp som avgör om en stat är moraliskt acceptabel eller inte. Utifrån det perspektivet skulle man ju helt enkelt kunna skära av kopplingen mellan offentligt berättigande och legitimitet och komma på något annat legitimitetsbegrepp som passar bättre.

Om man söker på "authority" i Stanford Encyclopedia of Philosophy får man en kortfattad diskussion av vad som egentligen menas med legitimitet ur ett moralfilosofiskt perspektiv, tillsammans med en uppmaning till politiska filosofer att inte gräva ner sig alltför mycket i de exakta definitionerna. Artikelförfattaren, Tom Cristiano vid Arizona, diskuterar tre definitioner av legitim politisk myndighet: berättigat tvång, förmågan att pålägga plikter på folk, samt rätten att styra. Som Cristiano säger så fångar de olika definitionerna olika delar av legitimitetsbegreppet, så jag ska inte försöka argumentera för endast en aspekt till de andras nackdel.

En legitim stat har rätt att utfärda lagar och upprätthålla dem. Betyder det därmed att alla människor har övervägande skäl att åtlyda dem? Nej, det skulle jag inte vilja hävda. Om en person drivs av sitt samvete till att värnpliktsvägra eller till andra former av civil olydnad behöver vi inte säga antingen att (1) personen ifråga var irrationell eller begick något slags epistemiskt fel, eller (2) att personen inte ansåg att staten var legitim. Jag skulle vilja hävda att det är möjligt att anse att staten är legitim samtidigt som man i ett enskilt fall inte känner att man kan agera som lagen kräver. Detta gäller samtidigt som staten också har rätt att upprätthålla lagen och bestraffa dem som bryter mot den.

Så har man då rätt att göra vad man vill trots att lagen är legitim? Nej, naturligtvis inte. Man har inte rätt att begå mord på oskyldiga, till exempel. Faktum är att man inte har rätt att begå mord på oskyldiga även om lagen tillåter det, eller om det inte finns någon lag alls. Och förmodligen har en stat som är illegitim rätt att upprätthålla en lag som förbjuder mord trots att regimen är illegitim. Det jag ville komma till är bara är att det är att kräva för mycket av människor om vi förväntar oss att de alltid ska åtlyda legitima lagar. Däremot måste de betrakta det faktum att lagen är legitim som ett skäl som talar för att lyda lagen, och förmodligen också erkänna statens rätt att upprätthålla lagen - vilket ju många som bedriver civil olydnad också anser.

Det jag ville komma till är då nånting i denna stil: en legitim stat ger människor ett skäl att åtlyda dess lagar (och staten en rätt att upprätthålla dem). Detta måste vara den praktiska effekten av att en stat är legitim. Det kan inte bara vara något slags löst moraliskt begrepp, utan måste ha en viss praktisk effekt. Denna definition kan tolkas både de dicto och de re. Man skulle kunna ställa upp något slags kriterium för vad som krävs för att en stat ska vara legitim, och sedan hävda att när en stat uppfyller detta kriterium har medborgarna ett skäl att åtlyda dess lagar, men man kan också diskutera vad som krävs av en stat för att medborgarna ska ha ett skäl att åtlyda dess lagar, och sedan hävda att staten då per definition är legitim. Tidigare har jag mest betraktat legitimitetsbegreppet på det förra sättet, men nu börjar jag förstå att det kanske ska betraktas på det senare.

För varför är offentligt berättigande så nära kopplat till legitimitet? Man skulle ju bara kunna säga på måfå att en stat som kan berättigas offentligt är bra, och att en stat som är legitim är bra, så de begreppen har ungefär samma extension. Men man kan också säga såhär: att berättiga staten offentligt innebär att vi vänder oss till de berörda människorna och talar till dem i termer som de kan förstå, som är offentligt gångbara oavsett vem som lyssnar, och när vi har gjort detta har vi gett alla människor ett skäl att åtlyda statens lagar, och därmed är ju staten legitim! Så då är ju offentligt berättigande och legitimitet kopplade till varandra nästan per definition. Och då blir det ju plötsligt mycket mer problematiskt att säga att vi ska hoppa över offentligt berättigande och ägna oss åt nånting annat.

Jag tror att ett viktigt grundantagande som jag gör är att legitimitet är nånting väldigt grundläggande, nånting som inte utgör slutpunkten för staten utan snarare dess början, från vilken man kan gå vidare med vidare politik och filosoferande, och ta sikte på andra mål, t.ex. rättvisa. Om jag har rätt i att de teorier om offentligt berättigande som finns idag lider av stora problem och mynnar ut i att ingenting egentligen kan berättigas betyder det att vi redan idag kan förhålla oss till lagen lite som vi vill: om vi har bra skäl att bryta lagen kan vi göra det, och det faktum att lagen är lag spelar ingen roll. Vi kan aldrig invända mot någon som t.ex. inte betalar sin TV-licens genom att säga att "lagar ska följas", utan måste övertyga den personen att hon har en moralisk plikt att betala sin TV-licens, något som kanske inte alltid gäller (särskilt inte om alla som har en dator med Internetuppkoppling ska behöva betala licens, som ju ibland diskuteras).

Det kan ju tyckas som att detta inte är något problem. Jag har läst en kommentator till Locke som menade att Lockes diskussion om legitimitet visar att det inte kan finnas någon legitim myndighet, men att vi kan ha skäl att åtlyda illegitima myndigheter ändå. Men som alltid i filosofi eller all vetenskap har man något slags utgångspunkt som man börjar ifrån, och målet är att "rädda fenomenen". I mitt fall utgår jag ifrån det moderna liberala pluralistiska projektet, som tar samhällets mångfald inom snart sagt alla områden för given, och går vidare därifrån och frågar sig hur vi kan etablera en stat som är legitim och helst också rättvis. Så då borde vi väl först och främst se om vi kan rädda legitimiteten på något sätt.

Ett problem är att många liberaler anser att det faktum att många verkar tycka att staten är legitim inte betyder att den är legitim. Kanske anser de att om folk skulle bli filosofer skulle de börja förstå att de kanske egentligen inte har skäl att lyda lagen, eftersom det visar sig att staten egentligen inte är offentligt berättigad, och därmed skulle de sluta tycka att den är legitim. Kanske är det bara det väldigt enkla konstaterandet (som ju t.ex. Hayek kraftigt bestrider) att människor måste kunna förstå varför staten är inrättad som den är, varför staten är legitim. Och jag har i dagsläget inte egentligen något bra svar på det här problemet. Men nog är det frapperande att det inte finns särskilt många människor som helt struntar i lagarna. Många människor bryter mot lagen. Men skulle man pressa dem och trycka på att de faktiskt bryter mot lagar som har stiftats på ett demokratiskt och rättssäkert sätt, och ta upp konsekvenserna av att folk kan bryta mot lagen lite hursomhelst, skulle de åtminstone känna sig lite skamsna och mena att "ja, ja, man ska inte bryta mot lagen, men att inte betala sin TV-licens/fildela/köpa ut åt sina kompisar är väl inte så farligt". Kanske är det bara det som krävs för att de ska anse att det faktum att lagen är lag är ett skäl för att åtlyda den, även om de anser sig ha övervägande skäl att inte göra det, och kanske är det bara det som krävs för att staten ska vara legitim.

Men det här är ju inte särskilt övertygande. Folk som inte har en egentlig anledning att betrakta staten som legitim kan ju lika gärna ändra sig när de känner för det. Men skulle man återigen pressa folk och fråga dem: "Varför tycker du att lagar ska följas?" skulle de nog kunna dra upp anledningar som är bra, vettiga och som är rumsrena i det offentliga samtalet: man ska lyda lagarna för att vi lever i en demokrati, man ska lyda lagarna för tänk om alla kunde bryta lagarna hur som helst, man kan lika gärna lyda lagarna eftersom de drabbar alla lika, osv. På det sättet uttrycker vi något slags idé om att samhället är en gemenskap som syftar till allas vinning, och om att en demokrati som beaktar alla människors lika värde och värnar allas likhet inför lagen har rätt att upprätthålla sina lagar. (Väldigt få som blir ertappade med att begå ett småbrott som t.ex. fortkörning skulle ju hävda att de helt underkänner polisens och domstolarnas rätt att upprätthålla lagarna och bestraffa en för ens brott, och att det enda skälet till att man lyder deras utslag är att man inte har tillräckligt stor vapenmakt för att stå emot dem. Detta gäller till och med många som anser sig oskyldigt dömda.)

Vi får se vad allt detta mynnar ut i. Men väldigt mycket liberal teori just nu handlar om att ge och ta skäl i något slags offentligt samtal, och jag är inte särskilt optimistisk om att det offentliga samtalet kan uppfylla den funktionen. Det verkar som att många människor är fullt kapabla att förstå och acceptera bra och vettiga skäl för varför staten är legitim och handlar därefter, och kanske borde vi börja där istället. Jag tror att vi måste vara mycket mer känsliga inför den politiska verkligheten än vad många liberala tänkare tenderar att vara, men jag är också medveten om att det riskerar att leda till att liberal filosofi får ett väldigt lokalt och tidsbundet uttryck: vad händer om vi plötsligt får en stor mängd människor som helt förkastar statens legitimitet, även om de fortsätter att lyda lagarna av andra skäl? Kan vi komma på något slags teori om varför staten ändå är legitim för dem? Jag har tidigare hintat om att vi kanske skulle kunna åsidosätta folks invändningar om vi genom demokratiska institutioner gav dem tillräckligt inflytande över beslutsfattandet, men jag är mycket mer tveksam till det nu. Vi får som sagt se om jag kommer på något. För en gångs skull påstår jag mig inte ha alla svar.

Små steg i rätt riktning

Så har då äntligen Grundlagsutredningen presenterat sitt förslag, och det positiva är att det är en enig beredning, något som jag inte trott var möjligt, framför allt med tanke på Vänsterpartiets inställning till sänkta personvalsspärrar. Jag har ju tidigare skrivit en hel del om författningspolitik generellt, så jag ska försöka att inte göra någon detaljanalys - en sån kan man t.ex. hitta här. Jag har egentligen alltid undrat om utredningen skulle föreslå några som helst förändringar, med tanke på att den tillsattes av den dåvarande socialdemokratiska regeringen när Persson och Nuder blev irriterade över att Miljöpartiet kunde utöva utpressning mot sossarna och ville se om det fanns stöd för majoritetsval. (Ett sådant stöd hade man knappast i det egna partiet.) Den frågan kom ju bort ganska snabbt, får man väl lov att säga såhär i efterhand.

Det är lätt att peka på det som inte gjordes men som borde ha gjorts. Vi fick framför allt inga skilda valdagar. Vi fick en sänkning av personvalsspärren men inte ett fullständigt avskaffande, och fem procent är fortfarande ganska mycket. Vi fick ingen avskaffad valprövningsnämnd, utan riksdagen prövar fortfarande efter riksdagsval om den tillträdande riksdagen är lagenligt vald, utan möjlighet till överklagande. Och framför allt måste man väl konstatera att vi inte fick en bred folklig debatt om författningen. För att det skulle ha skett borde man nog ha tagit med alla delar av författningen (även avsnitten om monarkin och statsskickets grunder) liksom bredare demokratifrågor, t.ex. partiernas roll, men framför allt arbetat på ett helt annat sätt, kanske helt utan representanter för riksdagens partier.

Sverige är ett land som idag inte tycks lida av allvarliga och angelägna strukturella brister inom det politiska eller ekonomiska området, till skillnad från t.ex. Italien. Vår demokrati fungerar med normala mått mätt ganska bra. The Economist har till och med hävdat att Sverige är världens mest demokratiska land, vilket man kan ställa sig lite undrande över. Men det som ändå, både på ekonomins och demokratins område väcker en viss känsla av frustration är att vi inte ens är i närheten av att förverkliga vår potential. De förändringar som föreslås är inte helt marginella. Ett slopat uppenbarhetsrekvisit är väldigt viktigt, därför att även om Europakonventionen skyddar många av våra medborgerliga rättigheter måste skyddet för demokratins procedurer vara lika starkt. Men det är fortfarande så att en majoritet av svenskarna bara går till valurnorna vart fjärde år, vilket som utredningen visar är unikt i västvärlden. Det kommer fortfarande att vara så att de interna partistrukturerna missgynnar kandidater med utländsk bakgrund, trots att väljarna genom sitt personval uttrycker att man vill se dem som sina representanter i riksdagen. Och i den debatt om svenskkontrakt och svenska värderingar som just nu förs har vi återigen missat chansen att låta grundlagen utgöra grundvalen för vad folk uppfattar att Sverige som politisk gemenskap står för (även om inte alla medborgare håller med om vad som står i den).

Men man kan också se det från ett annat håll. Grundlagsfrågor är sådant som vi kan och kommer att tycka olika om. Att vi lyckas enas om åtminstone några reformer som tar den svenska författningen i rätt riktning är i det sammanhanget positivt. Kanske måste vi inse att det alltid, för alla, oavsett politisk inriktning, kommer att finnas ett glapp mellan vad man vill ha och vad man kommer att få. Sossarna ville göra det omöjligt för riksdagen att sälja av statlig egendom med enkel majoritet, för att ge sig själva vetorätt över statens ägande. Det fick de inte igenom, och det ska vi vara tacksamma för. Jag skulle vilja avskaffa monarkin och dela makten mellan riksdagen och en demokratiskt utsedd president. Det var inte ens med på dagordningen. Men det är sånt man kanske måste acceptera. Det kan komma en dag då den debatten också förs på allvar, men vi är inte där än, och min gissning är att vi inte kommer att komma dit som ett resultat av principiella överväganden, utan först när något slags skandal eller oacceptabel situation inträffar.

Men det jag inte riktigt kommer ifrån är just själva processen: att vi låter innehållet i våra grundlagar bestämmas av politikerna snarare än genom en principiell och bred folklig debatt. Det går att lägga fram bra och sakliga argument för i stort sett alla de författningspolitiska ståndpunkter som Socialdemokraterna har. Men det går likafullt inte att undvika känslan av att man har just de ståndpunkter man har därför att det gynnar egenintresset. Partiets makt blir större om man inte har personval. Möjligheten för socialdemokratiska regeringar att bestämma blir större om inte domstolarna kan lägga sig i, likaså för socialdemokratiska fullmäktigemajoriteter om möjligheten till kommunala folkinitiativ begränsas. Eftersom väljarna ofta använder lokalvalen som en möjlighet att uttrycka missnöje med sittande regering, och eftersom sittande regeringar ofta har lägre opinionsstöd i mitten på mandatperioderna, och eftersom de flesta sittande regeringar i Sverige är socialdemokratiska, gynnas socialdemokraterna av en gemensam valdag. Som jag tidigare sagt vill man ge sig själva vetorätt genom att kräva kvalificerad majoritet (eller två riksdagsbeslut) för avyttring av statlig egendom, men inte för tvångsinlösning, statliga köp av företag eller införande av statliga monopol. I debattartikeln på Newsmill säger man dessutom att man ville minska andelen utjämningsmandat, vilket ju skulle leda till att stora partier gynnas på de små partierna bekostnad - att det skulle kunna leda till att regeringar kommer till makten som överhuvudtaget inte fick väljarnas mandat bekommer dem inte. (Att man i den socialdemokratiska debattartikeln sen listar fem grundprinciper som man har tagit som utgångspunkt för sitt arbete, men inte säger någonting om mänskliga rättigheter eller rättsstaten i någon av dem bekräftar ju bara vad jag skrev i förra inlägget, nämligen att man är helt ointresserade av de frågorna.)

Konsekvent och genomgående ser vi att partiintresset ljuger inte. Det förhållandet att den konstitutionella debatten åtminstone i viss utsträckning drivs av makthunger hellre än av principiella argument utifrån respekten för demokratin och den enskilda människans okränkbarhet är ett allvarligt problem, och det ger den konstitutionella debatten en känsla av ovärdighet, at vara en fasad för ett politiskt spel. De föreslagna författningsförändringarna är små steg i rätt riktning. Vi får mer deltagande genom införandet av kommunala folkinitiativ (även om fullmäktige kan avslå dem med två tredjedelars majoritet) och vi får ett större skydd för de medborgerliga rättigheterna genom uppenbarhetsrekvisitets avskaffande, införandet av en rätt till rättvis rättegång och till integritet, en stärkt roll för riksdagsutskotten och en mer rättssäker domarutnämning, för att nämna några punkter. Men vi får absolut inte tolka utredningens förslag och det kommande propositionsarbetet som att debatten kring demokratins grundvalar därmed har avslutats i vår tid. Snarare måste vi se till att den bara har börjat.

Det är alltid mer komplicerat

För ett par dagar sedan förstod jag äntligen Kent. Som väldigt många andra har jag naturligtvis lyssnat på det mesta de har producerat genom åren, men det var först när jag läste Andres Lokkos recension av den senaste samlingsboxen som jag såg hur bitarna föll på plats. Det ska nog till en kritiker som Lokko för att se hur texter som på ytan verkar vara helt obegripliga, eller åtminstone i grund och botten verkar handla om helt typiska popämnen egentligen utgör väldigt djupsinta försök att orientera sig i det postsocialdemokratiska Sverige, Sverige efter Olof Palme och finanskrisen:

Och vi kommer inte längre
Vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja
Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra

Men Kent är egentligen inget politiskt band. De ägnar sig åt att analysera och beskriva samhället mer än att kritisera det. Skillnaden blir tydlig när man jämför med BBC:s nya dramaserie, med Kenneth Branagh som Wallander. För att ge brittiska tittare en blixtintroduktion till det samhällskritiska budskapet hos Mankell låter man TV:s debattprogram stå på som bakgrundsljud där en politiker summerar samhällsutvecklingen ungefär i stil med att "vår statsminister blev mördad, ekonomin kollapsade, och nu har vi blivit ett helt vanligt land". Och i det vanliga landet Sverige sker saker som inte skulle kunnat ske i Sverige, det socialdemokratiska landet, vilket förser Wallander med saker att göra.

Jag tror att poängen med detta inlägg framträder i själva skrivandeprocessen: så fort jag försöker skriva något om den socialdemokratiska drömmen och hur vi ska förhålla oss till den så tvekar jag, därför att jag inte vet vad som är rätt svar. Det är alltid nånting annat, några andras, nånting som vi som 80-talister har att förhålla oss till men aldrig var delaktiga i, nånting som kanske till och med bara var en myt: kanske fanns det aldrig någon stor socialdemokratisk "berättelse" vars fall Mankell och Kent analyserar utifrån sina skilda ståndpunkter? Hur ska vi kunna veta? Vi började skolan 1992, året då ekonomin föll. Mina politiska minnen börjar bokstavligen med Berlinmurens fall, 500 procents ränta och hur vi möttes i skolan med medlidande kommentarer som "Det brukade vara mycket bättre, men nu när ni börjar skolan så har vi inga pengar."

Ja, hur ska man egentligen förhålla sig till ett sådant budskap? Hur ska man egentligen kunna förhålla sig till hur saker och ting brukade vara, när de ligger i det förflutna? Sjöwall-Wahlöös och Mankells samhällskritik riktar sig mot den socialdemokratiska berättelse som de var med om att skriva men som visade sig ohållbar, medan t.ex. Kent och Arne Dahl ställer sig frågan: jaha, så vad ska vi göra nu då? Det är intressant att jämföra Mankell med Arne Dahl, för även fast det finns många likheter (båda är samhällskritiska författare från vänster som tar in internationella dimensioner i sina författarskap) känns det ändå som att just berättelsen om den folkhemsdröm som försvann inte är lika närvarande hos Dahl. Jag vill gärna tro att det är en generationsfråga, men jag vet inte. Och vad ska man då göra av den samhällskritik som vår generation kommer att skriva, vi som bara känner den socialdemokratiska drömmen som något som föregick oss? Tja, förhoppningsvis kommer vi att kräva rätten att själva formulera våra egna visioner om vad vi vill att vårt samhälle ska vara, precis som 68-generationen en gång gjorde.


Allting är alltid mer komplicerat. I England märker jag hur folk som skriver om Sverige, t.ex. Polly Toynbee, hänger kvar vid den gamla socialdemokratiska bilden av Sverige som om ingenting hade hänt, eller så är det av ondo om någonting händer. Det är först när de konservativa har börjat driva införandet av friskolor som deras huvudförslag inom skolpolitiken som folk har börjat få upp ögonen för att Sverige från 90-talet och framåt faktiskt också har kännetecknats av en hel del valfrihetsreformer. Och den svenska modellen bygger inte bara på mycket välfärd, utan också på insikten att systemen måste utformas så att de är hållbara för en liten, öppen, exportberoende ekonomi. Till skillnad från Storbritannien har staten aldrig varit en stor företagsägare i Sverige. Det finns nämligen ingen anledning att anta att staten skulle vara en särskilt bra företagsägare, och om inte företagen är väl skötta klarar de inte den internationella konkurrensen, och det gynnar knappast de anställda.

Jag tänker på att allting alltid är mer komplicerat när jag läser Ola Larsmos artikel om svenska värderingar, i samband med moderaternas förslag om ett svenskkontrakt, där en av aspekterna är att man vill föra vidare svenska värderingar "om jämställdhet och så vidare", för att citera Per Schlingmann. Larsmo förhåller sig vist nog ganska skeptisk till talet om svenska värderingar, men påstår dock att för honom utgör jämlikhet kanske kärnan i de svenska värderingarna.

Jag ska inte vara alltför polemisk. Jämlikhet är förmodligen ett ganska bra förslag, i den meningen att det förmodligen fångar en hel del av de värderingar folk faktiskt har. Ett annat förslag skulle kunna från World Values Survey och den så kallade Inglehart-Welzelkartan, där Sverige är det land som allra tydligast kombinerar sekulära värderingar med "self expression", alltså att förverkliga sig själv hellre än att bara fokusera på överlevnad. Svenskarna fokuserar mer på självförverkligande än något annat folk i världen gör. Och detta för mig vidare, till Berggren & Trägårdhs provokativt betitlade bok "Är svensken människa?", där de, från vad jag förstår, hävdar att poängen med den svenska modellen egentligen är att en stark stat gör människor oberoende av varandra och därmed fria att leva sina liv som de vill.

Och då har vi kanske rört oss ett stycke bort ifrån jämlikhet som det enda värdet. Då har vi hittat fram till en svensk modell som egentligen inte är socialistisk utan i grunden liberal, som inte bejakar det solidariska, homogena klassintresset utan istället skillnaderna och mångfalden. Med anknytning till mitt senaste inlägg vill jag säga att jag tror att vi måste ha ett frihetsbegrepp, inte bara ett jämlikhetsbegrepp, om vi ska förstå detta. Jag tror att det ligger en hel del i tanken på den svenska modellen som i grunden både solidarisk och frihetsbejakande, men det är just denna dubbelhet som kommer bort i bruset, som ofta ignoreras av folk som betraktar Sverige utifrån, oavsett om det är "Wallander"-producenterna eller Polly Toynbee.

Och därför måste det finnas en samhällskritik som är lika dubbel. Där det finns ofrihet, där det finns förmynderi, där måste det också finnas samhällskritik. Det gör det inte idag. Men vi får se, kanske kommer det att ändras med tiden. Niklas Ekdal har försökt göra upp med vänsterdominansen inom deckarbranschen. Vi får se om andra följer efter.

Amerikansk och svensk liberalism

Ibland är det ganska lätt att känna sig som en främmande fågel i det landskap som den angloamerikanska liberala debatten utgör. I en ganska välkänd artikel från 1970-talet identifierar Ronald Dworkin liberalismen med stöd för New Deal-projektet och benämner bland annat den brittiske labourpolitikern Roy Jenkins som "liberal". (Jenkins hamnade sedan i SDP som ju sen gick ihop med liberalerna för att bilda Lib Dems, så till slut fick ju Dworkin rätt, men det kunde han ju inte veta då.) Men det som framför allt sticker i ögonen är att Dworkin menar att liberalismen, liksom alla andra politiska ideologier, egentligen inte är intresserad av att värna friheten eller att hitta en balans mellan frihet och jämlikhet, utan bara är intresserad av jämlikhet - det är bara det att liberalismens uppfattning om vad det innebär att behandla människor som jämlikar skiljer sig från konservatismen och från socialismen. I artikeln menar Dworkin också att detta också mycket väl kan kräva att liberalismen tar ställning för planekonomi, men att liberalerna, oavsett om man fastnar för marknadsekonomi eller planekonomi, likväl inte kommer att vara särskilt entusiastiska inför endera alternativet.

Om Dworkin tänkte sin artikel som en beskrivning av vad liberaler och konservativa faktiskt ansåg och anser sig själva göra, har han naturligtvis fel. Varken liberaler eller konservativa anser sig själva uteslutande försöka behandla människor som jämlikar. Visserligen skulle man kunna beskriva liberalismens politik som att den går ut på att behandla människor som jämlikar: man skulle kunna lägga fram en beskrivning av vad det innebär att behandla människor som jämlikar som ger samma sakpolitiska resultat. (Till exempel: det ingår inte i det begreppet att alla barn ska tilldelas skolplats efter en i förväg fastställd plan, lika för alla. Därför bör föräldrarna få välja sina barns skolgång själva, och därför bör vi ha skolpeng. Däremot ingår det att alla barn ska ha samma möjlighet att få gå i skolan från början.) Men man skulle lika väl kunna säga att det är friheten som driver liberalismen: för att kunna utöva sin frihet måste man ha utbildning och kunskap, och därför måste alla barn få gå i skola, men det finns ingenting som säger att man måste gå i skola enligt en ovanifrån fastställd plan, utan snarare finns det starka frihetsargument för att föräldrarna själva borde få välja. Eller så kanske det är något slags blandning: Rawls talade alltid om medborgarna som "fria och jämlika", där olika delar av hans rättviseteori är uttryck för olika delar av hans teori om personer.

Hursomhelst: poängen med denna lilla utflykt var att visa på den förvirring och vilsenhet som man som nordeuropeisk liberal står inför när man konfronteras med den angloamerikanska debatten. I USA och Storbritannien gör socialliberaler och socialdemokrater gemensam sak mot marknadsliberalismen och konservatismen; i norra Europa tenderar socialliberaler, marknadsliberaler och konservativa att göra gemensam sak mot socialdemokratin. De erfarenheter som alliansbygget har gett oss har lett till att man inom alliansens partier och framför allt ungdomsförbund har fått ökad respekt för varandra. Den senaste tidens ideologiska utveckling inom centern och moderaterna har gjort att Sverige idag har en regering som består av tre i bred bemärkelse liberala partier, samt ett litet värdekonservativt parti i form av kd. Från ett svenskt perspektiv är det naturligt att säga att det finns mer som förenar liberaler än som skiljer dem, och att liberaler borde stå på samma sida om den politiska skiljelinjen. Men det är knappast den bild man får när man ser på den angloamerikanska liberalismen, som är en självmedvetet vänsterinriktad rörelse, i motsats till nyliberaler som ofta föredrar att dela parti och regering med i vissa fall extremt konservativa krafter. Men ju starkare flankerna är, som Dworkins närmast socialistiska liberalism och t.ex. Friedmans och Hayeks ganska principfasta nyliberalism, desto mindre tydligt blir det att skillnaderna ligger längs ett kontinuum av åsikter som glider in i varandra.

Problemet med dagens akademiska liberalism är att det är svårt att hitta verktyg för att säga det som svenska liberaler ofta vill säga, nämligen att den socialdemokratiska välfärdsstaten är legitim men oliberal. En av de saker jag insåg när jag läste Nozick var att en rent rättighetsbaserad liberalism inte kan göra detta. Antingen har liberalismen en stark naturrättsligt grundad äganderätt, och därmed blir välfärdsstaten illegitim eftersom den kränker folks rättigheter, eller så har liberalismen inte det, och därmed blir välfärdsstaten inte oliberal, eftersom den inte kränker några rättigheter. Det går inte att dra en gräns mot libertarianismen alternativt socialdemokratin. Så liberaler måste försöka bygga sin teori på något annat än mänskliga rättigheter, dvs. se mänskliga rättigheter som det som ska motiveras hellre än det man kan utgå ifrån och ta som grund för vidare filosofi.

Fast ibland undrar jag om inte detta resonemang är lite förhastat. En av de skillnader som åtminstone tidigare har funnits mellan liberaler och socialdemokrater är att liberaler har värdesatt mänskliga rättigheter, vilket socialdemokraterna egentligen inte har gjort. Under de diskussioner som föregick 1974 års regeringsform varnade socialdemokraterna för att mänskliga rättigheter inte fick stå i vägen för "angelägna sociala reformer": ett totalt uppochnervändande av Rawls' rättviseteori, alltså. Och sedan dess har ju i stort sett alla reformer till skydd för de mänskliga rättigheterna drivits på av liberaler, medan socialdemokraterna antingen har visat att man fortfarande inte har ändrat sin grundläggande syn (som t.ex. det vanliga argumentet mot lagprövning om att domstolarna inte borde kunna åsidosätta riksdagens beslut, vilket visar att man tycker att folksuveräniteten är viktigare än skydda människor från övergrepp, förtryck och tyranni, vilket en liberal helt enkelt inte håller med om) eller tyst accepterat reformerna eftersom man helt enkelt inte tycker att frågorna är särskilt viktiga.

Så visserligen skulle man kunna hävda att sossarnas inställning i rättighetsfrågor skiljer dem från liberalerna, men det finns ändå något som ligger och skaver. Det är ju fortfarande inte så att man kan skilja en socialdemokratisk syn på ekonomi och fördelning från en liberal genom att hänvisa till olika rättighetskataloger. Jag tror att det helt enkelt handlar om att liberaler anser att ekonomisk frihet, inte minst individens frihet att själv kunna tjäna och handha sina egna pengar genom eget arbete, har ett värde, vilket socialdemokraterna inte gör. Och där har vi nog också skillnaden mellan nordeuropeiska och angloamerikanska liberaler, för det tycker inte heller de senare. Som Thomas Nagel skriver i kapitlet "Rawls and Liberalism" i "Cambridge Companion to Rawls" var det Rawls' stora förtjänst att han förenade liberalernas intresse för mänskliga rättigheter och individens rätt att välja livsstil med socialdemokratins fokus på social rättvisa. Ekonomisk frihet dyker aldrig upp som ett egenvärde hos Rawls, Dworkin eller de andra kanoniska vänsterliberala författarna. Det kan vara viktigt för att gynna effektivitet och ge pengar till omfördelning, men aldrig ett värde i sig. Detta gäller även om vi tänker på att de olika parterna i Rawls' ursprungsposition anser att möjligheten att uppdra och genomföra en livsplan är en av de primära sociala nyttigheter som de vet att de värdesätter, även bakom okunnighetens slöja. När parterna jämför och väger in de olika primära nyttigheterna och fattar sitt beslut bakom slöjan finns det inget utrymme i de efterföljande rättviseprinciperna för ekonomisk frihet. Den enda friheten som erkänns är rätten till sin egen livsstil, och den enda rollen för ekonomin är den distributiva.

Finns det då någon som kan ge uttryck för den nordeuropeiske liberalens försök att både äta kakan och ha kakan kvar genom att varken vara socialdemokrat eller minimalstatare? Den enda jag kan komma på är (återigen) Nussbaum. I sina tidiga politiska verk (t.ex. "Aristotelian Social Democracy" från mitten på 80-talet) avfärdar hon ganska abrupt ekonomisk frihet som något slags värde, och hon har aldrig riktigt kunnat skaka av sig Aristoteles' och Marx' förakt inför det liv som bara går ut på att bli rik snabbt (zoê chremastikê). Men när man studerar utvecklingsländer som Indien, i synnerhet utifrån ett feministiskt perspektiv, blir man ganska snabbt medveten om den oerhörda ofrihet och oförmåga som det innebär att vara beroende av andra för sin försörjning och att inte kunna äga och själv bestämma över sina ägodelar. Alltså inkluderar nu Nussbaum förmågan att kunna äga egendom som en av de byggstenar som är oersättliga i ett gott mänskligt liv. (Vilket alltså inte innebär att hon menar att man måste äga egendom för att leva ett gott liv, bara att man måste kunna göra det om man så vill.)

Det geniala med Nussbaums verk är ju också att det kan tolkas i lite olika riktningar. Staten måste se till att alla människor kan uppfylla vissa grundförmågor som ingår i ett gott liv, men därutöver har staten inga uppenbara uppgifter. Det är ju också så att staten inte själv aktivt måste se till att människorna lever bra liv om den inte måste: i ett rikt land som Sverige kanske de flesta skulle kunna uppfylla sina grundläggande förmågor själva utan att staten behövde ingripa. Kanske skulle i så fall socialdemokraterna framstå som de paternalister de ibland är, när de påtvingar människor just deras välfärdssystem, hellre än att låta dem välja själva om de så vill. Nussbaum kan i alla fall peka ut riktningen för varför det är någonting negativt att Sverige är ett land där man i jämförelse med andra länder lever på fickpengar.

Alliansens mardröm

Magasinet Neo skriver om det scenario vi inte vill tänka på men som vi alla vet kan hända: sd kommer in i riksdagen 2010 och blir vågmästare. Det är värt att påpeka att just nu ser det inte så ut: om man följer de tio senaste mätningarna har de rödgröna en klar ledning på över 14 procent och sd ligger under fyra procent. Det finns två skäl som talar för att vi dock är närmare ett dödläge än vad mätningarna utvisar: för det första har bara en mätning gjorts sedan socialdemokratins fiasko i regeringsfrågan, och den mätningen visar ett kraftigt tapp för de rödgröna, och för det andra kan det finnas ett mörkertal av väljare som egentligen kommer att rösta på sd fast de inte vill erkänna det. Dessutom går alltid oppositionen bra mitt i mandatperioden, medan regeringen brukar komma tillbaka mot slutet, medan småpartier generellt har svårt att få ut sitt budskap mitt emellan valen då ingen är intresserad av politik. Hur lågkonjunkturen kommer att påverka sd:s chanser är svårt att säga: å ena sidan visar den senaste Synovatemätningen att sd går tillbaka, kanske därför att folk inte vill chansa på populistiska partier i kristider, men å andra sidan kan partiet kanske komma tillbaka när den akuta finanskrisen förbyts i en "vanlig" lågkonjunktur, som ju brukar gynna missnöjespartier. Sammantaget måste man konstatera att mardrömsscenariet inte kan uteslutas, även om det idag verkar sannolikare att de rödgröna får majoritet även om sd kommer in.

Neo presenterar tre scenarier för hur Sverige skulle kunna styras om sd blir vågmästare: alliansen sitter kvar i minoritet och söker stöd där stöd kan fås; socialdemokraterna bildar koalition med mittenpartierna; socialdemokraterna och moderaterna bildar stor koalition. Det finns åtminstone två scenarier till som är tänkbara: de rödgröna partierna bildar minoritetsregering med alliansens tysta medgivande, och alliansen och miljöpartiet bildar en finländsk koalition. Men allt detta beror på hur det parlamentariska läget faktiskt blir. Det finns egentligen två frågor som kan vara intressanta att ställa: (1) blir alliansen eller de rödgröna det största blocket? (2) kommer alliansen att kunna bilda majoritet med miljöpartiet? Beroende på hur dessa frågor besvaras kan vi tänka oss fyra scenarier (egentligen sex om alliansen och de rödgröna blir lika stora, men så roligt ska vi inte ha). Vi antar att socialdemokraterna kan bilda majoritet med både moderaterna samt en kombination av fp+c+mp. Jag ska först påminna om dagsläget:

Alliansen: 178
Socialisterna (s+v): 152
Mp: 19
Sd: 0

Med dessa förutsättningar kan vi tänka oss följande scenarier (de exakta siffrorna är bara i illustrationssyfte):

Scenario 1:
Alliansen: 153
Socialisterna: 152
Mp: 20
Sd: 24

De rödgröna är det största blocket, och alliansen kan inte bilda majoritet med miljöpartiet. (Detta är just nu det troligaste scenariet.) Rent konstitutionellt kan man naturligtvis tänka sig att alliansen sitter kvar som minoritetsregering, men eftersom man ju faktiskt har förlorat valet kan man tänka sig att det kommer att finnas ett tryck på regeringen att avgå. Dessutom skulle regeringen vara beroende av att mp och sd lägger ner sina röster (och om s+v blir större än alliansen räcker inte ens det), alternativt att socialdemokraterna gör det, och den typen av stöd kan vara svårt att hitta. I detta scenario känns det som mest realistiskt att socialdemokraterna bildar en bred mittenregering. Alternativet är att s+mp bildar en minoritetsregering med passivt eller aktivt stöd från fp och/eller c, vilket skulle möjliggöra för mittenpartierna att bevara alliansen inför 2014 men samtidigt förneka dem ansvar och ändå öppna upp för den vanliga borgerliga svekdebatten (se bara på centern under 90-talet).

Med ett par smärre ändringar får vi scenario 2:

Alliansen: 153
Socialisterna: 152
Mp: 22
Sd: 22

De rödgröna är det största blocket, men alliansen kan bilda majoritet med miljöpartiet. Den stora frågan här blir hur miljöpartiet kommer att agera. Vi saknar egentligen vana av att diskutera regeringsfrågor i Sverige med utgångspunkt från annat än den rent parlamentariska kontexten. Ta Finland som exempel: medan statsminister Vanhanen efter det senaste riksdagsvalet hade kunnat sitta kvar med koalitionen c+s+sfp valde han att istället byta till koalitionen c+saml+sfp+gröna. Anledningen: eftersom samlingspartiet hade gått framåt och socialdemokraterna gått tillbaka var det naturligt att respektera väljarnas vilja och ta med samlingspartiet i regeringen. Å andra sidan var det önskvärt att bevara regeringens blocköverskridande karaktär, och därför togs de gröna med istället för kristdemokraterna. I Sverige, å andra sidan, satt regeringen Persson kvar efter valet 1998, trots att socialdemokraterna gjort ett katastrofval. Poängen med detta är att i detta scenario skulle det gå att hävda att en allians+mp-regering skulle vara demokratiskt olämplig, trots att det vore parlamentariskt möjligt, eftersom alliansen ju faktiskt förlorade valet. Om man går på den linjen skulle en mittenkoalition förmodligen te sig som det troligaste. För detta talar också att det rent politiskt är långt ifrån klart att mp skulle vilja sätta sig i en koalition med alliansen om man kunde göra annorlunda. Riktigt komplicerat blir det dock i scenario 3:

Alliansen: 159
Socialisterna: 143
Mp: 15
Sd: 32

Alliansen är det största blocket men kan inte bilda majoritet med miljöpartiet. (Detta förutsätter, som synes, väldigt stora framgångar för sd: ca 9 procent. Det torde också vara det minst sannolika scenariet, allt sammantaget.) I detta läge skulle det kanske finnas en viss frestelse för alliansen i att sitta kvar som minoritetsregering. En mittenkoalition skulle ex hypothesi få majoritet, men det skulle krävas att s+mp+fp+c samtliga gick ihop (vilket i och för sig inte är ett problem, därför att det är fullt tänkbart oavsett det parlamentariska läget att fp och c går in i en mittenkoalition gemensamt, även om den blir överstor, för att få ut så mycket borgerlig politik som möjligt och för att sprida bördan av att ha gått över blockgränsen). Men vi skulle kanske också i detta besvärliga läge se vissa röster som krävde en stor koalition (även om jag tror att det scenariet är väldigt osannolikt). Att sitta kvar som minoritetsregering skulle dels leda till en oerhörd svekdebatt rörande att man ger sd inflytande, och dels vara politiskt besvärligt just med tanke på hur stora sd är, men just detta faktum skulle kanske också vara ett argument för att inte stänga ute sd från allt beslutfattande. Betydligt lättare för alliansen blir det dock med scenario 4:

Alliansen: 170
Socialisterna: 143
Mp: 21
Sd: 15

Alliansen är det största blocket och kan bilda majoritet med miljöpartiet. Detta är just nu inte heller särskilt sannolikt, men det är mer sannolikt än att alliansen skulle bli det största blocket och inte få majoritet med mp. Detta läge liknar närmast situationen 1991-94 (förutom att mp då befann sig utanför riksdagen) och här skulle nog frestelsen att sitta kvar som minoritetsregering vara som allra störst: allt som krävs är passivt eller aktivt stöd från något parti som helst för att man ska få igenom sin politik. Å ena sidan är sd inget kvasiborgerligt parti som ny demokrati var, och kommer nog att rösta mot alliansen oftare, men å andra sidan är miljöpartiet ett parti som man kan nå uppgörelser med. Men om den typen av uppgörelser blir vanliga så blir det ju tänkbart att alliansen och mp efterhand går ihop och bildar koalition.

Om sverigedemokraterna faktiskt blir vågmästare hoppas jag att den efterföljande regeringsbildningsprocessen innehåller två saker: (1) den speglar valresultatet; (2) den leder till en majoritetsregering med en tydlig opposition. Båda punkterna är livsviktiga, därför att de möjliggör för väljarna att genom sitt agerande faktiskt byta sammansättning på sin regering, samtidigt som man också håller sd borta från inflytande. Det idealiska skulle vara ett gentleman's agreement mellan mittenpartierna om att det block som blir störst ska få styra: om de rödgröna blir störst kommer fp och c att bidra till en mittenregering, medan om alliansen blir störst kommer de och mp att ingå en koalition. Detta skulle vara önskvärt, eftersom ansvarsutkrävande blir mest effektivt om väljarna på förhand vet hur man ska kunna sparka ut de styrande, men det är givetvis också orealistiskt.

För den liberala rörelsens vidkommande är naturligtvis en koalitionsregering mellan alliansen och miljöpartiet det mest önskvärda, eftersom man då får både en tydlig majoritet, en tydlig opposition, och en övervägande liberal politik, men kanske också det mest orealistiska. Som Neo framställer de tre scenarierna så framstår en alliansregering i minoritet som det effektivaste sättet att avslöja sd som de klåpare de är. Det gör det ju också möjligt att hålla ihop alliansen, som har kostat väldigt mycket i tid och kraft för alla inblandade, och som är en investering som inte ges upp lättvindigt. Men jag känner mig ändå väldigt tveksam med tanke på vilket parti sd faktiskt är: skulle man kraftigt förbättra sig med åren kan man naturligtvis tänka sig en omprövning, men där är vi inte än. Och skulle de rödgröna göra de framgångar som opinionsmätningarna spår borde en mittenkoalition ändå vara det bästa (kanske det enda) alternativet, i synnerhet eftersom socialdemokraterna under Mona Sahlin förmodligen är en mycket lättsammare samarbetspartner än man var under Göran Persson.

Det Neo och jag dock är helt överens om är att en stor koalition mellan s och m är det absolut sämsta alternativet. Visserligen får man en majoritetsregering, men man får också en koalition som är nästan omöjlig att rösta bort, vilket ju har visat sig vara det absolut bästa sättet att få partier som sd att växa till oanade höjder. Men framför allt är det partikulturen som skrämmer mig: vi skulle få en regering där all form av idealism, all form av idé- och värdepolitik, skulle behöva vika för "realism" och kallt kalkylerande pragmatism. Den ovilja att föra en ingående diskussion i sakfrågor när man inte behöver som vi såg hos regeringen i FRA-frågan skulle sannolikt bli kutym. Det enda som Sveriges liberaler kan göra är att slå ihop centern och folkpartiet och gemensamt fortsätta liberalismens historiska kamp mot överhet, byråkrati och maktfullkomlighet. Kristdemokraterna kommer att lämnas åt sitt öde: förmodligen har man nog med kärnväljare för att stanna över fyraprocentsspärren på kort sikt, men partiet kommer att behöva gå en ökenvandring värre än vänsterpartiet och dess öde på lång sikt skulle vara ovisst.

2006 trodde vi att vi såg början på något nytt: en borgerlig regering tillträdde i relativt ljusa ekonomiska tider och skulle förhoppningsvis kunna bli omvald 2010. Kanske såg vi istället början på slutet för den gamla ordningen med blockpolitik, stabila regeringar och enighet kring humanistiska kärnvärden. Det behöver inte bli så. Men jag tror att vi måste ta debatten mer ingående med sverigedemokraterna för att undvika att så ska bli fallet, genom att sätta ljuset på vad de egentligen tycker, inte alls bara i invandringsfrågan utan även i andra frågor. (Vad tycker till exempel de väljare som tvekar mellan socialdemokraterna, sd och soffan om att sd vill avskaffa värnskatten?) Vi behöver inte ge sd mer utrymme än vad som krävs. Men om vi inte reflekterar över vad som kan hända på valnatten 2010 så kommer vi att få betydligt större problem än vi behöver få.

Yes we can

När jag för ett drygt halvår sedan skrev om amerikansk och svensk demokrati lovade jag att jag skulle återkomma till valet i USA när jag bestämt mig ytterligare. Och det har inte varit ett särskilt svårt val att komma fram till att jag helst ser att Barack Obama bör bli USA:s näste president. (Det är alltså bara ren lathet, inte svårigheterna med att bestämma mig, som har gjort att jag inte har återkommit till ämnet förrän nu.) Det finns många fördelar med Obamas kampanj, men en klar nackdel: hans protektionism. Frågan uppkommer om det inte är bättre, med Thomas Gürs ord, med en kreationist (Palin) än en protektionist.

Att direkt försöka motsäga Gür är ganska meningslöst, eftersom det finns så många olika andra saker att väga in. Men man kan säga såhär: det finns många i Sverige som först och främst skulle ställa sig frågan: vilken kandidat skulle ha den mest positiva effekten för utlandet? Om man nu endast ser till Sverige så är det självklart att handelspolitiken kanske är det politikområde som har den största direkta påverkan på oss. Och det är också givet att Obama är mer kritisk till frihandel än McCain, även om han ju faktiskt säger att han i grund och botten är för frihandel. Men om vi nu ska vara rent konsekventialistiska så är det långt ifrån självklart vilken effekt en seger för endera kandidaten kommer att få för USA:s handelspolitik. Som Gür själv noterar argumenterar Obama rimligen mot sitt eget bättre vetande när han säger att han kan tänka sig en mer protektionistisk handelspolitik. Man kan bara hoppas på att Obamas egna rådgivare eller moderata krafter inom kongressen inser att omfattande protektionistiska åtgärder i dagens ekonomiska läge riskerar att utgöra en ny Smoot-Hawley-lag, dvs. att precis som 1929 kommer protektionistiska åtgärder ytterligare att förvärra ett redan dåligt ekonomiskt läge. Jag kan dock dagspolitiken för dåligt för att göra någon detaljerad bedömning.

Problemet med att ha ett väldigt snävt konsekventialistiskt synsätt på presidentvalet (dvs. "jag hejar på den vars seger är bäst för omvärlden/Sverige/mig själv") är att man därmed måste uppge tanken på att ens värderingar har något slags spridning bortom det egna landets gränser, och att det överhuvudtaget är intressant om ens värderingar vinner framgång i andra länder. Och det tänker åtminstone inte jag göra. Problemet med liberaler som stödjer McCain är att man faller för den nyliberala frestelsen att uteslutande fokusera på den ekonomiska politiken och helt bortse från värdefrågor, vilket tenderar att ignorera en väldigt viktig del av liberalismen. Och om vi nu ändå ska tala om den ekonomiska politiken så innebär ju Obamas ekonomiska förslag skattesänkningar för 95 procent av löntagarna, och ju mindre man tjänar, desto större skattesänkningar får man med Obamas förslag jämfört med McCains förslag.

Det finns två saker att säga om detta. Den första är att efter åtta år med Bushs skattesänkningar som huvudsakligen gynnade de rika så är det väldigt viktigt med skattesänkningar som faktiskt gynnar låginkomsttagarna. Problemet med USA är egentligen inte att man har stora inkomstskillnader mellan fattiga och rika. Problemet är snarare att de senaste 30 årens enorma välståndsökning till ganska liten del har gynnat vanliga amerikaner, vars realinkomstökning har varit väldigt liten, samtidigt som kostnader för sjukvård, college osv. har rusat i höjden. Detta är ett problem, därför att så fort man avvisar en lockeansk naturrättsteori som hävdar att människors egendomsrättigheter stammar från Gud eller det rena förnuftet måste man berättiga kapitalismen genom vad den faktiskt gör för människor. Och om kartan och terrängen inte stämmer måste man rita om kartan. Sverige har idag en större social rörlighet än USA, och detsamma gäller för flera OECD-länder. Visserligen innebär det något helt annat att kunna stiga till den högsta kvintilen i USA än i Sverige (eftersom den högsta kvintilen är så oerhört mycket rikare än i Sverige) men det innebär också något annat att fastna i den lägsta. Så skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare är väldigt välkomna.

Den andra saken att säga är att för de resterande 5 procenten höjs skatterna, och det skulle vanligtvis inte vara särskilt välkommet. Men alldeles oavsett om man vill sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare måste den federala nivån hursomhelst få in mer pengar. Budgetunderskotten växer och växer, på grund av kriget i Irak, Bushs ofinansierade skattesänkningar för de rika, och krisåtgärderna för att stödja finanssektorn. Förvisso kan man vara hardcore-keynesian och säga att då ska man därmed låta underskotten bara växa och växa i en lågkonjunktur, men det är också värt att komma ihåg att alla amerikaner ska betala tillbaka dem när ekonomin vänder uppåt. Och att då låta de superrika betala lite mer är inte helt orimligt. Det är inte svenska skattenivåer vi talar om.

Så jag har inga problem med Obamas ekonomiska politik, i alla fall så långt som jag förstår skillnaderna mellan kandidaterna. Men som sagt så kan vi inte begränsa oss endast till de ekonomiska frågorna. Om vi ser till utrikespolitiken har både McCain och Obama haft fel om Irak: McCain genom att stödja invasionen i första läget, Obama genom att vilja dra sig ur när situationen ändå kunde förbättras genom den nuvarande offensiven. Oavsett vem som vinner gäller dock att USA kommer att dra sig ur om två-tre år (om jag förstår det avtal som USA och Irak håller på att skriva under), och framför allt gäller det att Afghanistan kommer att kräva mer resurser. Och med ett Pakistan som redan idag är en andra front i kriget mot talibanerna och ett Ryssland som blir mer och mer oberäkneligt, samt allsköns andra hot som vi idag inte vet någonting om är det skönt att kunna konstatera att Obama åtminstone inte vill minska på resurserna till militären (vilket naturligtvis inte McCain vill heller, snarare tvärtom), och inte heller har några ideologiska eller prestigemässiga låsningar när det kommer till att snabbt kunna omfördela trupper från Irak dit de behövs bättre om en situation skulle uppstå.

Sen har vi det här med värdefrågorna. Det är ju i mångt och mycket enklare att jämföra Obama med Palin, men det är ju inte Palin som är republikanernas huvudkandidat, trots att deras kampanj ibland verkar ge det motsatta intrycket. Men jag är djupt skeptisk till McCains mer och mer reaktionära linje när det t.ex. kommer till HD-utnämningar, där nästa president förmodligen kan komma att forma domstolens linje under lång tid. Problemet med att utnämna originalister eller konstruktionister, som tycker att HD:s roll ska vara att uttolka grundarnas ursprungliga avsikter med konstitutionen, är att man gör det helt omöjligt att betrakta konstitutionen som ett levande dokument och gör sig skyldig till ett slags ögonblickets diktatur: 1776 års grundlagsfäder får ett evigt tolkningsprivilegium, vilket ju är helt slumpmässigt - det kan ju mycket väl vara så att kommande generationer är helt eniga i sak med skrivningarna, men gör helt andra tolkningar. Men eftersom de inte kan utfärda några slags tolkningsdokument som domstolen har att beakta blir deras åsikter helt utan inflytande. (Det är bara att tänka på hur svenska domstolar har att rätta sig efter förarbeten producerade av socialdemokratiska regeringar för att se hur bisarrt detta blir.) Hela poängen med common law-traditionen, som ju bygger på att domstolarna själva ska finna rätten, urholkas ju när HD reduceras till en pampigare version av Lycksele tingsrätt. Hur konstitutionen, och därmed konstitutionalismen, på lång sikt ska kunna bevara sin centrala ställning i amerikanskt samhällsliv när den fryses fast i en tidskapsel från 1700-talet är för mig en gåta. Redan idag ser vi ju hur den reaktionära flygeln i HD (Scalia, Thomas, och väl även Alito) ger grönt ljus till allsköns övergrepp från den verkställande maktens sida, vilket är ironiskt med tanke på att den verkställande makten från början var tänkt som den svagaste av de tre... Vi riskerar att förlora någonting väldigt värdefullt om fler dylika domare hamnar i HD, vilket ju är precis vad McCain vill. Att Roe v. Wade upphävs kommer kanske att framstå som bara början, och inte själva huvudpoängen.

Och sedan har vi personfrågan. Obama har vuxit in i rollen, medan McCain inte verkar fullt så pålitlig som han tidigare tycktes. Just nu är det Obama som är lugn och statsmannamässig, medan det är McCain som gör en brandkårsutryckning på Capitol Hill mitt i finanskrisen och är nära att stjälpa hela paketet (och sedan har mage att skylla republikanernas nejröster på Obama). Det är McCain som säger att hans ålder kommer att bli en faktor i vicepresidentutnämningen, och sedan utnämner Sarah Palin, en person som uppenbart inte är redo att ikläda sig rollen som USA:s president om det skulle behövas, medan det är Obama som väljer det säkra före det osäkra i form av Joe Biden. McCain skulle fortfarande sköta presidentämbetet väl (eller i alla fall bättre än dess nuvarande innehavare), men Obama står för någonting mer. Han är en tänkare, han är om inte en Jed Bartlett så åtminstone det närmaste vi kommer i verkligheten. McCain, å andra sidan, har tappat något av den lyster och den respekt han tidigare åtnjöt, genom att föra en ganska smutsig kampanj, och genom sitt dåliga omdöme. Han hade kanske varit värd att bli president, inte minst för åtta år sedan. Men anledningarna att stödja honom minskar ständigt, medan inga frågetecken längre rimligen kan resas rörande huruvida Obama är redo att bli president - fråga bara Colin Powell.

Det är svårt att skriva någonting om det republikanska partiet, med tanke på hur långt McCain befinner sig från det som idag närmast måste beskrivas som dess huvudfåra, nämligen den pseudoteokratiska kristna högern. Men jag ser i alla fall helst att dess inflytande minskar, och det sker säkerligen bäst genom en seger för Obama, som tvingar republikanerna att försöka tala till vanliga amerikanska väljare hellre än att mobilisera sin fundamentalistiska kärna. Men vi bör också minnas att McCain faktiskt har nominerat till vicepresident en person som tycker att homoäktenskap ska förbjudas i konstitutionen, vilket inte bara är allvarligt med tanke på själva sakfrågan, utan också visar en närmast socialdemokratisk benägenhet att påtvinga alla människor, alla delstater, just ens egna lösning. Precis som i fallet med HD-utnämningarna ökar centraliseringen till nackdel för maktbalans och pluralism. Det är ingen liberal politik, men det är heller inte förvånande, eftersom McCain inte är liberal. Och därmed borde inte liberaler stödja honom. Och om vi tror att det bara är perifera frågor utan egentlig inverkan på den "riktiga" politiken begår vi ett mycket, mycket stort misstag, på så många olika plan.

Politikens tragedi

Så då har jag blivit doktorand, och jag känner mig mer förvirrad än vanligt, trots att det naturligtvis borde vara tvärtom. Så här kommer lite lösa spekulationer som är mer förvirrade än vanligt, trots att det naturligtvis borde vara tvärtom. (När jag ibland funderar på om jag borde gå över till att skriva på engelska så folk faktiskt kan läsa det jag skriver påminns jag om vad det är jag faktiskt skriver och inser att det inte vore så smart. Nåja.)

Som jag har tagit upp flera gånger så har liberalismen generellt sett att ta ställning till det faktum att man inte kan förvänta sig att människor ska hålla med varandra om åsikter om det goda livet, något som ju Rawls kallar "den förnuftiga pluralismens faktum". Så då måste man motivera sin politiska teori med hänvisning till argument som är fristående och som inte bygger på någon genomgripande uppfattning om det goda livet. Mer generellt brukar man säga att politiska förslag måste kunna berättigas offentligt för att det ska vara legitimt att införa dem, och sedan vidtar en himla debatt om vad som egentligen menas med offentligt berättigande. Ett sätt att förstå denna ambition är att tänka såhär: om alla egentligen kunde enas om alla moraliska sanningar, skulle jag kunna sitta här och fundera ut för mig själv vad som var rätt och fel och sedan påtvinga det på andra. Visserligen skulle jag på något sätt behöva hålla öppet för att jag kanske själv skulle kunna ha fel, men det ena behöver inte utesluta det andra - vi kan ju fortsätta den politiska debatten i realtid samtidigt som vi genomför det vi har kommit fram till hittills. Men nu är det inte så, eftersom vi alla inte kommer att enas om allting. Då måste jag antingen begränsa mig själv till att använda argument som alla faktiskt kan acceptera, eller argumentera för att vissa människors åsikter kan ignoreras.

Rawls, för att ta ett exempel, gör både och, i det att han begär att parter i ett liberalt samhälle ska låta sin politiska argumentation underställas idén om offentligt förnuft, som innebär att vi inte får hänvisa till våra genomgripande uppfattningar om det goda, eftersom detta är sådant som vi kommer ha olika meningar om. Men dessutom kan vi ignorera de människor som är orimliga, och som t.ex. inte accepterar den förnuftiga pluralismens faktum, eller som inte betraktar samhället som ett skäligt system för socialt samarbete till ömsesidig vinning över tid, utan som kanske bara betraktar det som en spelplan där det gäller att roffa åt sig så mycket som möjligt utan tanke på vad som är skäligt eller rimligt. (Och därmed ryker alla hobbesianer, liksom libertarianer i övrigt, som ju inte använder begrepp som skälighet eller rättvisa.)

Problemet är bara att den första strategin verkar misslyckas, och den andra verkar auktoritär och omotiverad. Det finns en omfattande kritik mot idén om offentligt förnuft, eftersom den verkar kräva av oss att vi helt enkelt inte är uppriktiga: vi får inte ange de skäl för våra ståndpunkter som egentligen motiverar oss, nämligen dem som härrör från våra genomgripande uppfattningar, eller så måste vi framföra en helt annan åsikt än den vi egentligen har. Men ett ännu större problem verkar vara att det är osäkert om vi överhuvudtaget kommer att kunna enas ens om grunddragen i ett samhälle ens om vi respekterar idén om offentligt förnuft. Jo, kanske, om vi utestänger alla libertarianer, fundamentalister, anarkister, osv. (Men även liberala katoliker som i neothomistisk anda inte kan acceptera den förnuftiga pluralismens faktum, liksom en hel del andra grupper, skulle förmodligen behöva utestängas.) Och då blir det offentliga berättigandet bara ett berättigande för liberaler.

Och det kan ju tyckas vara okej, men problemet för Rawls är att ett av den politiska filosofins mål enligt honom är att "lugna vår frustration och ilska mot vårt samhälle och dess historia genom att visa oss det sätt som dess institutioner... är rationella på, och det sätt som de utvecklades på och antog sin nuvarande, rationella form." Och det hade ju varit okej om Rawls hade haft en smal definition av "vi", nämligen vi liberaler. Men det är inte mycket till politisk filosofi. Och i denna definition hittar vi inte heller någon begränsning till blott förnuftiga människor. Nej, det verkar som att det är allas vår frustration som ska lugnas, vi som bor i detta samhälle. Men en teori som utestänger en massa människor och idériktningar och inte alls tar deras åsikter i beaktande hamnar ju ganska långt från det målet.

Jag tror att liknande invändningar kan göras mot de flesta teorier om offentligt berättigande som liberaler har kommit på. Antingen möjliggör de att vi påtvingar folk åsikter som de aldrig kommer att hålla med om, men som vi ändå har lyckats berättiga på något annat sätt, eller så kräver de något slags konsensus runt någonting, vilket är väldigt svårt att uppnå, och även om de lyckas uppnå denna konsensus så hamnar vi med en stat som är väldigt långt ifrån vad de flesta människor skulle anse acceptabelt, oftast därför att den är väldigt minimal. Och detta minskar knappast människors frustration och ilska.

Och detta är väldigt allvarligt, därför att jag tror att Rawls har rätt, åtminstone sett från hans (och i någon mån också min) horisont, nämligen som liberal i en tid då upplysningens värden åtminstone i någon mån har urholkats. (Det är bara att tänka på upplysningsfilosofernas försök att inrätta något slags "naturlig religion" som skulle stå i enlighet med förnuftets diktat för att hitta ett exempel.) Den förnuftiga pluralismens faktum, vars exakta beskrivning man dock kan ha olika åsikter om, ökar onekligen riskerna: man kan inte utan anledning tala om en "politikens tragedi" (därav titeln för detta inlägg), där människor finner sig i ett samhälle de inte alls kan förstå eller acceptera, och där deras tillvaro i slutändan blir tragisk. Jag tror nog att politikens tragedi kan inträffa inte bara när folks genomgripande uppfattningar åsidosätts eller diskrimineras mot, utan också generellt när politiken omöjliggör för dem att leva i enlighet med sina mest grundläggande värden (som inte behöver vara religiösa eller grundade på någon genomgripande doktrin om det goda, utan bara sådant som människor i allmänhet tenderar att värdesätta), eller när folk inser att de har fötts in i ett samhälle där deras medfödda samhällsställning på ett oförklarligt och slumpmässigt sätt gör att de utan egen förskyllan har betydligt sämre möjligheter att uppdra och genomföra en livsplan och förverkliga sin potential än deras medmänniskor.

Och jag tror att detta kan vara vägen framåt, även fast det kräver en betydligt mer avancerad och noggrann argumentation än jag kan prestera här. För ett par inlägg sedan försökte jag presentera en teori enligt vilken nyckeln till legitimitet var att ge alla människor ett likvärdigt inflytande över samhället, men jag lyckades inte riktigt befästa den så väl som jag skulle ha velat. Kanske ska man se den teorin i ljuset av politikens tragedi: att ge människor ett likvärdigt inflytande över samhället kan dels hjälpa till att lugna deras frustration genom att de får större respekt för samhällets institutioner såsom de faktiskt blir, men det kan också förhindra utfall som innebär att vissa människors existens blir tragisk så att andra kan förverkliga jämförelsevis triviala mål som de skulle kunna ha avstått ifrån.

Politiken är nog i någon mån alltid tragisk: Isaiah Berlin menade ju att det alltid finns en mängd objektiva och lika värdefulla men oförenliga värden som vi måste välja mellan, och att vi därför alltid står inför ett tragiskt dilemma. Själv skulle jag som bekant förneka att dessa värden måste vara objektiva, men det spelar ingen roll här. Vänsterliberaler och socialister i en minimalstat kommer alltid att känna att det är tragiskt att de har fötts in i ett samhälle där barnen inte alltid får gå i skola och där de fattiga riskerar att frysa ihjäl på gatorna, medan libertarianen i en välfärdsstat alltid kommer att känna att det är tragiskt att hennes rättigheter kränks varje dag utan hennes samtycke, och nazisten kommer kanske alltid att känna att han bor i ett tragiskt samhälle, eftersom det enda sättet han skulle bli nöjd vore om han kunde bo i ett samhälle som skulle vara mycket mer tragiskt för alla andra. Men det vi kanske kan göra är att försöka minimera tragiken. Och det är inte jättesvårt att se att en liberal stat, där människor lämnas fria att leva i enlighet med sina mest grundläggande värden, och som ger alla ett likvärdigt inflytande över våra gemensamma angelägenheter, skulle kunna vara ett steg på vägen.

Jag är osäker på om detta blev fullt så osammanhängande som jag hade tänkt, men i vart fall dyker det upp en massa frågor som jag inte har tid att besvara nu. Varför är det så viktigt att undvika politikens tragedi att det övertrumfar alla andra värden? Hur ska man utforma kritiken mot teorier om offentligt berättigande så att den blir träffande utan att luta sig för mycket mot politikens tragedi, med tanke på att ingen stat helt kan undvika tragiken? Och är det verkligen hälsosamt att helt byta perspektiv och hoppa från en ny häftig idé till en helt annan från inlägg till inlägg som jag gör, utan större sammanhang?