Vad ska vi ha politisk filosofi till?

Igår lördag var det workshop här i Sheffield, med Simon Blackburn som en av talarna. Jag har tidigare försökt skriva om Blackburn, Gibbard och metaetik, och Blackburns föredrag, som bar den något missvisande titeln "Perils of Constructivism", handlade huvudsakligen om hur man skulle kunna integrera en deflationistisk sanningsteori in i en expressivistisk teori om metaetik. Men det ska jag inte skriva om idag. Istället ska jag skriva om ett annat föredrag, som Jimmy Lenman (för övrigt min handledare), höll innan dess, där han försökte skapa en syntes mellan konstruktivism och expressivism på humeansk grund. Lenmans argument representerar en position i en dikotomi där Gerald Cohen kan sägas utgöra den andra polen, om man utgår från hans artikel "Facts and Principles" från 2007 och hans nyutkomna bok Rescuing Justice and Equality. I båda dessa filosofers argumentation finns det ganska mycket som händer samtidigt, men jag ska försöka koncentrera mig på en intressant beröringspunkt.


Som inläggets rubrik antyder är frågan: vad ska vi ha politisk filosofi till? Cohen verkar anse att det ska gå ut på att söka upp "faktaokänsliga" principer som uttrycker olika typer av värden. Ta t.ex. frågan om att hålla löften. Det är bra att hålla löften. Det kan vi formulera i en princip P1: "Man ska hålla sina löften". Men bör vi alltid hålla våra löften? Det tycker inte jag och det tycker ingen annan heller. Om jag har lovat att träffa dig om en kvart, men jag på vägen dit upptäcker en person som är i uppenbart behov av hjälp, och jag är den ende som just då kan hjälpa den här personen, måste det rätta uppenbarligen vara att jag ska bryta mitt löfte mot dig för att hjälpa den här personen. Så därmed ser vi att P1 endast fungerar i vissa situationer. Jaha, så då kan vi fråga oss nånting i stil med: "Varför ska vi hålla våra löften i vissa situationer men inte i andra?" Och ett möjligt svar skulle kunna vara: "Om vi inte håller våra löften kan andra människor inte lita på att vi gör det vi säger. Det blir omöjligt att planera för framtiden, och omöjligt att genomföra våra livsprojekt. Men om vi hjälper människor att genomföra sina livsprojekt bättre genom att bryta våra löften så bör vi bryta våra löften under speciella omständigheter." Vi kanske till och med kan formulera detta i en princip P2: "Man bör agera på ett sånt sätt att det blir möjligt för andra att förverkliga sina livsprojekt." Men denna princip håller inte heller, för alla livsprojekt förtjänar inte att förverkligas. (Hitlers livsprojekt, till exempel.) Så då kan vi hävda att även P2 bara förtjänar att förverkligas i vissa situationer. Men vad är det som förklarar detta? Jo, kanske nånting liknande: "Vi värdesätter att människor kan förverkliga sina livsprojekt, därför att vi betraktar människor som självständiga individer med ett egenvärde. I den mån andras agerande kränker människovärdet måste vi välja att skydda detta värde." Och vi kanske till och med kan komma fram till en princip P3: "Behandla alla människor alltid som ett mål och aldrig endast som ett medel." (Detta är en av Kants formuleringar av det kategoriska imperativet. Jag hoppar över några steg i argumentationen från P2 till P3.)


Principerna P1 och P2 visade sig vara faktakänsliga: de gällde bara under förutsättning av att vissa fakta gällde. Men P3 är en möjlig kandidat till en faktaokänslig princip: en princip som alltid gäller. Och Cohens argument är att dessa faktaokänsliga principer är vad den politiska filosofin ska ägna sig åt att försöka hitta. Han är ganska oklar över vilka dessa principer är eller om det kan finnas flera olika principer och hur vi i så fall ska välja mellan dem. Han är vidare ganska oklar över hur vi når fram till dessa principer från början. Om det är nånting jag tror mig ana så är det att han nog menar att vad principen för rättvisa egentligen är, när vi har tagit bort alla de faktakänsliga formuleringar som Rawls och andra svänger sig med, är nånting i stil med "Från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". (Cohen hymlar trots allt inte med att han är marxist.)

Lenman, å andra sidan, liksom Rawls och de flesta andra politiska filosofer, menar att politisk filosofi är ett praktiskt företag. En metafor som han ofta använder är att två personer ska dela lägenhet tillsammans. För att detta projekt ska lyckas måste de helt enkelt komma överens om vissa förhållningsregler, och de måste därmed bilda sig en uppfattning om vilka förhållningsregler som de vill ha. Dessa regler måste också på något sätt vara rimliga, eftersom den andre också ska kunna gå med på dem. Visst kan vi tycka att den bästa lösningen är en lösning där bara den andre städar och diskar, men det är knappast nåt realistiskt förslag.

På samma sätt förhåller det sig med samhället. Ett samhälle kan ses som en sammanslutning av jämlika individer som delar ett gemensamt öde, som måste leva tillsammans och hitta gemensamma lösningar på gemensamma problem. Men moralen är mer än bara ett modus vivendi, ett sätt att leva tillsammans. I fallet med lägenheten kan vi flytta nån annanstans om vi inte kan komma överens med den andre. Och på samma sätt kan en stat delas upp i flera olika, om olika grupper i olika delar av landet inte känner att man vill vara med på det gemensamma projektet längre. Men det är svårare när man har olika grupper inom samma del av landet, som t.ex. människor med olika politisk uppfattning. Ska vi kunna leva tillsammans kan vi i längden inte bara försöka påtvinga människor så mycket som vi kan få ut, utan snarare försöka föreslå villkor som vi betraktar som rättvisa och rimliga. Om vi alla gör detta skapar vi en stabilitet i systemet som gör att spelreglerna inte ändras när styrkeförhållandena förändras.

På det hela taget är denna berättelse, som också i stora drag stöds av Sharon Street vid NYU, ganska attraktiv. Den förklarar hur man kan vara moralisk även om det inte skulle finnas några moraliska fakta. Människan är en väljande varelse: vi måste välja vad vi ska göra och hur vi ska handla, för vi har inget annat val. Att inte välja är också ett val. I den mån vi går bortom de rent praktiska valen och söker efter allmänna principer (som t.ex. Kants kategoriska imperativ) så är det för att hitta ökad stabilitet i våra val, men också för att försöka förstå varför vi tycker det vi tycker. När vi sätts under tryck och våra åsikter sätts i fråga vill vi kunna gå tillbaka och hitta svar på varför vi väljer just det ena alternativet hellre än det andra.

I nån mån kan vi därmed ägna oss åt det teoretiska sökande som Cohen vill att vi ska ägna oss åt. Men det är aldrig huvudsaken, och det är oklart om vi nånsin kan leta efter principer som är så teoretiska att de aldrig kan säga oss vad vi ska göra, inte ens i någon liten del. (I motsats till detta verkar Cohen mena att sökandet efter såna principer ändå har ett värde.)

Det är ett märkligt faktum att den politiska filosofin väldigt sällan kan ge konkret vägledning om vad vi bör göra, trots att det är just den del av filosofin som intresserar sig för hur samhället ska se ut. Delvis beror detta på grund av en rädsla för kontroverser: om jag inbegriper mig i ett teoretiskt resonemang blir det lättare för mig att övertyga mina läsare om att jag har rätt, om jag inte påtvingar dem något resonemang om praktisk politik. Men det beror nog delvis också på ett sökande efter en sanning som inte finns där: den platonska sanningen om det goda samhällets idé, högt därupp i det blå.

Ska jag på nåt sätt invända mot Lenmans och Streets resonemang så är det nog att det är för politiskt, och för rawlsianskt. Moral handlar inte bara om politik. Det handlar också om frågor där vi kanske inte förväntar oss att andra ska hålla med oss, men där vi ändå måste välja. Vi kan ha moraliska synpunkter på människors livsval utan att vilja omsätta dem i politisk praktik. Delvis kanske detta bara är ett resultat av ett sökande för ökad stabilitet i våra politiska överväganden, men jag är inte säker på att det egentligen fångar vad vi gör när vi t.ex. säger att "bonusar är moraliskt förkastliga, men jag vill inte lagstifta bort dem".

Dessutom ingår det i resonemanget att vi försöker hitta principer för samlevnad människor emellan som andra skäligen kan gå med på. Som Rawls säger är detta ett uttryck för principen om reciprocitet, att vilja samarbeta under skäliga villkor under förutsättning att andra gör likadant, något som ligger emellan mutual advantage (att samarbeta under villkor som kanske är oskäliga, så länge som de är bättre än att inte samarbeta alls) och altruism (där vi inte värnar vår egen rätt utan håller oss till ett avtal oavsett om vår samarbetspartner gör det). Och det låter ju bra. Problemet är bara att vi kanske inte realistiskt sett kan uppnå detta. Hur kan vi rimligen förvänta oss att alla andra ska kunna gå med på våra förslag, när vi vet hur uppdelade folk är och hur långt vi står från varandra inom alla möjliga områden? Vi måste kunna inse detta och ändå vilja framkasta förslag för hur vi ska leva med varandra som förtjänar att kallas för moraliska.

Fler och fler filosofer har börjat inse att liberalismens försök att berättiga staten för alla medborgare, och därmed hitta fram till en stat som är helt legitim, är förgäves. Då kan vi antingen ge upp denna ambition, vända oss från det praktiska, och försöka hitta de principer som ändå utgör de sanna och rätta, eller så kan vi bli mer praktiska och försöka hitta grunder som vi kan stå på för att sedan kunna gå vidare och komma på förslag för hur samhället kan göras lite bättre. Det finns filosofer som gör det - Martha Nussbaum är ett bra exempel, men det finns många andra. Själv tror jag att det är just det vi måste göra för att den politiska filosofin inte ska bli helt irrelevant, och jag hoppas också att min avhandling kan bidra till detta projekt i någon liten mån.

Tankar om den liberala demokratin IV: IT och demokrati

Joshua Cohen, som kanske är den som främst försökt skapa en syntes mellan senrawlsiansk liberalism och deliberativ demokrati, skriver i Boston Review om IT och demokrati. (Länken ursprunligen från Thom Brooks.) Det är ett kärt gammalt ämne för mig, då jag skrev min B-uppsats i statskunskap om just hur de politiska partierna hade tänkt sig att den nya tekniken skulle kunna förbättra demokratin - genom att förstärka den representativa demokratin eller genom att möjliggöra mer deltagande och deliberation. Uppsatsen var ganska dålig, men frågeställningen fortfarande relevant. (I vår blir det fyra år sen jag skrev den. Herregud vad tiden går.)

Som den deliberativist han är listar Cohen fyra habermasianskt influerade kriterier för en idealiskt genomförd diskussion: den ska vara (1) deliberativ (dvs. förnuftsstyrd), (2) alla ska ha jämlik och billig tillgång till information, (3) lika möjligheter för offentligt inflytande, och (4) grundas på högkvalitativ information. Hans bedömning är att internets påverkan när det gäller (1) är osäker, (2) och (3) positiv, och (4) oroande.

Rörande (1): visserligen grupperar folk ihop sig i kluster inom bloggosfären så att man till största delen bara läser och kommenterar varandras bloggar, men det finns inget som säger att man inte gör det IRL (eller AFK, som man numera måste säga för att hänga med).

Vad gäller (2) och (3) så har informationen blivit billigare och enklare att ta del av, och alla kan numera utöva inflytande på den offentliga debatten genom att blogga eller kommentera. Det är inte jämlikt, men det är bättre än det var.

Vad gäller (4) ser Cohen en stor fara i att gratiskulturen tränger ut tidningar och att traditionell journalistik blir kommersiellt omöjlig att bedriva. Han föreslår tre möjliga lösningar: (a) privata stiftelser, (b) offentliga tryckta medier, (c) presstöd efter upplaga. (Att gå så långt som den svenska modellen och ge extra stöd till andratidningar är förmodligen ett för stort steg till och med för en vänsterliberal som Cohen...)

Jaha, så långt Cohen. Vad säger vi om detta? Det är ju lockande att koppla (4) till den debatt runt medborgarjournalistik som har förts på Newsmill de senaste veckorna i och med Gömda-debatten och så vidare. En lärdom från FRA-debatten är att man måste skilja ut agnarna från vetet i debatten. Problemet är kanske inte att ha tillgång till högkvalitativ information. Bloggosfären lyckades driva fram betydligt mer kunskap om FRA-frågan än vad gammelmedierna gjorde, och bloggare som Henrik Alexandersson har spelat en roll i att sätta ljuset på t.ex. Mikkorapportens förslag om att tvångsregistrera bloggare på ett sätt som aldrig skulle ha hänt annars. I princip finns det ingenting journalister kan göra som inte bloggare kan. I praktiken kommer det nog vara svårare att få de helhetsbilder och den syntes av information som riktigt bra journalistik kan bidra med. Men det kanske går jämt upp. Problemet är att skilja ut den bra informationen från den dåliga. Journalistiken sätter spärrar och kvalitetskontroller som oftast garanterar ett minimum av kvalitet hos det som publiceras. Några såna spärrar har inte bloggosfären, och det krävs medborgare som har en väldigt bra förmåga att bedöma kvaliteten på argumentation för att skilja agnarna från vetet. Medborgarna måste på ett sätt bli sina egna journalister i det att man måste kunna göra sin egen källkritik och sin egen granskning av ett resonemangs hållbarhet. Alternativet är att det dyker upp en ny sorts kvalitetskontroller som t.ex. Huffington Post, dvs. att det finns ett antal noder som summerar och länkar till den bästa och mest relevanta informationen. Alla kan fortfarande publicera sig, men det är inte samma sak som att alla andra vet att du finns.

Men i FRA-debattens spår vill jag nog också hävda att deliberativiteten inom bloggosfären inte är så osäker som Cohen påstår. Snarare utgjorde FRA-debatten ett slags alternativ deliberation där folk från väldigt olika sidor i politiken deltog och länkade och kommenterade varandra. Förvisso stod de allra flesta av dessa människor på samma sida i själva sakfrågan. Men det säger förmodligen mer om själva förslaget. Inom frågor där stridslinjerna redan är dragna finns det nog en klar risk att man halkar in i olika läger och inte bryr sig om vad motståndarna tycker. Men i situationer där frågorna är mer komplexa, emergenta och går på tvärs mot de traditionella klyftorna kanske bloggosfären kan spela en viktig roll i att forma det offentliga samtalet. Det kan åtminstone inte bli värre än vad det brukar vara i den representativa demokratin, nämligen att partierna diskuterar inom sig och kommer fram till sina ståndpunkter, och det var det.

Och det för mig också över till nånting hos Cohen (och hos deliberativa demokrater generellt) som jag alltid har haft lite svårt för (måhända orättvist), nämligen att man diskuterar väldigt mycket hur det goda samtalet ska se ut, men det spelar ju överhuvudtaget ingen roll om inte de politiska institutionerna finns på plats för att se till att detta samtal faktiskt får betydelse. Den deliberativa demokratin har alltid haft nånting djupt utopiskt över sig: idealet är att vi alla deltar i en rationell, prestigelös och sökande debatt, och sen när vi har diskuterat så långt det går så röstar vi om vad vi har kommit fram till. Utifrån det perspektivet blir naturligtvis huvudfrågan: hur säkrar vi en så bra offentlig debatt som möjligt? Men den egentliga frågan är snarare: hur kommer det offentliga samtalet beslutsfattande tillgodo? Och det är inte bara en fråga om IT, utan framför allt en fråga om inställning hos partierna. När det gäller konkreta policyfrågor så är det helt enkelt ganska meningslöst att vilja ha ett bra offentligt samtal om inte partierna lyssnar på vad man säger.

Det är den frågan vi kanske hellre borde diskutera. Hur kan vi utöva påtryckningar på partierna så att de inser att den traditionella representativa modellen, där vi ger dem mandat att göra vad de vill i fyra år, inte längre uppfattas som legitim? Mot slutet av FRA-debatten kändes det definitivt som att de flesta bloggare kunde mer om frågan än de flesta riksdagsledamöter. Om man måste fatta egna beslut, om man måste tänka själv, då måste man också se till att göra sig mer välinformerad. Men om det ska fungera för det politiska systemet så måste partierna visa betydligt mer öppenhet än vad man gjort hittills. Problemet med framför allt Moderaterna men även Folkpartiet har varit att man inte har velat vända sig till folk och föra en diskussion, annat än på ett mycket grundläggande plan. Det nya är att ganska vanliga människor via bloggosfären nu inte bara kan ange en generell inriktning för politiken ("mer jobb, satsa på de äldre, VSO"), utan också delta i policydiskussioner som ett slags extra remissinstans. Att, som Alliansen gör, be om folks åsikter i ett "Samtal med Sverige" uppfattas säkert som innovativt och djärvt, och det ska inte förkastas. Men det är inte det som just informationstekniken kan hjälpa folk att göra. Det är inte just dessa förväntningar som folk ställer på partierna. Det är inte så man vill vara med och delta.

Alltså: i en particentrerad demokrati som den svenska så gäller att så länge partierna vägrar att lyssna så har IT inte spelat nån roll alls för demokratin. Det är i detaljerna, inte i de stora övergripande ideologiska frågorna, som vi ska förvänta oss positiva förändringar, och när partierna lyssnar så tror jag att vi ser att vi kommer närmare det deliberativa idealet än vi var tidigare. Om vi inte ska behöva göra detta till en valfråga genom att hota med att rösta på Piratpartiet så krävs det att ett annat slags partikultur förs in genom att de som är aktiva inom partierna kommer in med en annan bild av hur politik egentligen kan gå till. Detta kommer aldrig att ske inom Socialdemokraterna. Det kan svårligen ske inom Moderaterna. Det skulle mycket väl kunna ske inom Folkpartiet, men där har man inte ens börjat fundera. Alla talar om Barack Obama, men ingen gör nåt, ingen har förstått hur man engagera folk, ingen är intresserad av att ta de risker som krävs för att vinna. Att partiernas medlemsantal fortsätter att sjunka torde vara ytterligare bevis på att folk idag förväntar sig att politik ska gå till på ett annat sätt. Jag önskar att jag kunde avsluta detta inlägg med att säga nånting positivt, men jag vet inte riktigt vad. Som så ofta när det gäller Sverige frustreras man inte så mycket av vad vi har, som vad vi skulle kunna ha, den ouppfyllda potential som ligger i träda. Det gäller även vår demokrati.

Ett stilla republikanskt vemod

Gårdagens kronprinsessförlovning har gjutit nytt liv i monarkidebatten, triggad av t.ex. en exceptionellt märklig artikel på Newsmill. För min egen del var det helt naturligt att milla "glad" inför "kronprinsessan" och "arg" inför "monarkin", eftersom jag försöker hålla personerna borta från sakfrågan, något som inte alla republikaner alltid gör.

Men "arg" beskriver egentligen inte mina känslor särskilt mycket bättre än de andra millningsalternativen "uttråkad", "nyfiken" eller "glad". "Besviken" skulle nog vara bättre. Eller kanske snarare "vemodig". Jag har tidigare hävdat att kanske det starkaste argumentet för en republik är att en demokratiskt vald statschef kan dela makten med riksdag och regering och därmed minska risken för atrociteter* och majoritetstyranni. Detta är fortfarande ett argument, men det är framför allt ett argument för att inte, som många gör, betrakta monarkidebatten som en konstitutionell ickefråga: snarare har vår lösning av statschefsfrågan ett avgörande sammanhang med andra konstitutionella lösningar. Men vi är ju delvis i färd med att skapa ett konstitutionellt ramverk som bygger runt det faktum att vi sitter med en helt och hållet ceremoniell statschef, därav starkare lagprövning, hårdare krav på höga domstolsutnämningar osv. Jag tror också att folk över tiden har börjat väldigt starkt förvänta sig att statschefen ska vara just ceremoniell, och att det skulle vara svårt, för att inte säga orealistiskt, att införa ett system som i Finland, där presidenten har viss makt, för att inte tala om Frankrike eller USA.

Så låt oss då idag tala om traditioner istället, för det är traditionens makt som monarkin till ganska stor del bygger på. Det stilla vemod jag känner uppstår när jag inser att jag förmodligen livet ut kommer att vara medborgare i en stat som jag aldrig helt och hållet kan identifiera mig med, och att detta är nånting negativt. Det går att argumentera för att monarkin är förenlig med demokratin, och på ett sätt är detta givetvis korrekt: Sverige är en monarki och likaledes en demokrati, och eftersom monarken inte ens formellt sett har nån möjlighet att påverka demokratin utgör monarkins fortsatta existens inte ett latent hot mot demokratin (som man t.ex. skulle kunna hävda i Storbritanniens fall, låt vara att det låter lite krystat). Men det är betydligt svårare att hävda att monarkin förkroppsligar eller representerar demokratiska eller medborgerliga värderingar, och det är här mitt problem ligger. Vi har olikt många andra länder egentligen inga traditioner som representerar såna värderingar överhuvudtaget. Till skillnad från äldre tiders monarki behöver dagens monark inte inhämta riksdagens godkännande för att få styra. Han eller hon tar över tronen enbart i kraft av sin person. Vi har en nationaldag som inte firas i någon större utsträckning, och som inte heller firas till åminnelse av uppenbart demokratiska händelser. 6 juni 1523 innebar förvisso att Gustav Vasa valdes till kung, och det var ett viktigt datum i det att det grundlade den moderna svenska statens självständighet. Men det har ingenting med demokrati att göra. 6 juni 1809 innebar en ny regeringsform, men ståndsriksdagen blev kvar, och kungamakten var större och yttrandefriheten mer inskränkt än under frihetstiden. Vi skulle förvisso kunna fira 6 juni till åminnelse av 1974, då vi antog vår nuvarande regeringsform, men vi gör inte det. Och inte ens den representerar nån milstolpe i den svenska demokratins historia: den kodifierar huvudsakligen förändringar som redan införts ett halvsekel tidigare, samtidigt som den bevarar monarkin och i dess ursprungliga variant inte innehöll några egentliga skrivningar om skyddet för de mänskliga rättigheterna, som tillkom några år senare. Dessutom hade de flesta konkreta politiska förändringarna såsom enkammarriksdagen redan införts genom den partiella författningsreformen några år tidigare. Det hindrar inte att man kan eller kanske till och med bör skänka vår nuvarande grundlag en extra tanke den 6 juni - jag gör i alla fall det. Men det är i så fall en tanke som är uppblandad med många "what-might-have-beens".

För ett par år sen, det måste ha varit 2006, hörde jag Robert Putnams Johan Skytte-prisföreläsning. Han talade om hur de europeiska länderna skulle hantera utmaningen att bevara och bygga upp socialt kapital mellan olika grupper i alltmer mångkulturella samhällen. Hans förslag var att satsa just på att bygga upp medborgerliga institutioner och traditioner som folk skulle kunna samlas kring, som i USA. Problemet är att det är väldigt svårt att se vilken roll den svenska monarkin skulle kunna spela i ett sånt sammanhang. De traditioner som den representerar är inte demokratiska. De är inte heller uppenbart begripliga, i den meningen att många människor nog har väldigt svårt att förstå vad monarkin egentligen står för. Det är väldigt svårt att tro att man skulle kunna bygga en medborgerlig lojalitet runt demokratiska värden på monarkin, i synnerhet eftersom de flestas inställning till monarkin verkar vara att "den är ju egentligen inte förenlig med demokratin, men vi kan väl ha den kvar så länge den inte gör nån skada". Ett problem med monarkin är ju just att den har blivit, måste bli, så blodfattig för att överleva att den överhuvudtaget har slutat att spela en egentlig statschefsfunktion, utan att nånting har dykt upp för att ersätta den.

Anta att man då inför en förändring och låter riksdagen godkänna monarken vid varje tronskifte. Skulle det lösa problemet? Man kan förvisso rikta demokratiteoretiska invändningar mot en sån process: om riksdagen bara får säga ja eller nej till en given kandidat har man inte ett reellt val, om monarken väljs på livstid så kan han/hon inte ställas till svars osv. Men ett större problem är nog att huvudaktören i fråga fortfarande inte är riksdagen eller folket utan tronarvingen. Det jag vill komma till är att de demokratiska traditioner vårt land förtjänar måste sätta folket i huvudrollen: vi ska kunna samlas runt dem för att fira vad vi, som folk, har åstadkommit och känna den medborgerliga stolthet som kännetecknar en sann republik. Det är det jag vill men det är inte där vi är idag.

Och det finns i detta sammanhang tillfälle till ett annat slags vemod: vemodet över vår bristfälliga politiska process. Jag har alltid varit djupt pessimistisk rörande utsikterna för en svensk republik. Det finns liksom ingen möjlighet att föra upp kungafrågan på agendan. Vi har haft en omfattande grundlagsutredning, men monarkin har varit ett av få undantag från dess utredningsområde, och det finns inga tecken på att en utredning kommer att komma. Vi har en riksdag där det finns en majoritet för en republik men som inte vill ta i frågan. Och till syvende och sist finns det en folkopinion som av många politiker betraktas som hätsk och oresonlig, och som blint kommer att slå till mot alla försök att rucka på monarkin det minsta. Jag vet inte om det är så. Jag tror att folk fortsätter att hålla fast vid sina åsikter tills det kommer en punkt då man måste börja samla in ny information och ta ställning igen. Jag tror framför allt inte att särskilt många skulle bry sig ett dugg om t.ex. en tronarvinge skulle behöva inhämta riksdagens godkännande för att bli monark, men som jag nämnde ovan så skulle det inte egentligen lösa de stora problemen. Jag vet inte vad som är lösningen. Några statsvetare föreslog för några år sen i "Den konstitutionella revolutionen" att man skulle införa ett riksföreståndarämbete som skulle sköta monarkins representativa uppgifter, medan monarken skulle bli kvar i bakgrunden. Det kanske vore en lösning. En mer realistisk lösning vore kanske hellre att riksdagens talman fick en större och mer offentlig roll, och att man gradvis börjar se mer av talmannen och mindre av kungafamiljen, till dess att några årtionden senare man "med ett pennstreck", för att citera Palme, kan ändra RF och skriva att talmannen är rikets statschef och lämna kungahuset lika konstitutionellt oreglerat som riddarhuset, ständigt närvarande men likafullt bortglömt. Om man sen tycker att det är en bra lösning med talmannen som statschef är en annan sak, men det kan vi ju ändra på då.

*128 träffar på Google.

Kan man överhuvudtaget vara liberal?

Jag borde inte skriva om detta. Jag borde fortsätta tröska igenom mitt senaste försök till utkast till avhandlingsavsnitt inför handledningsmötet på torsdag. Men när Roland PM i stort sett försöker hävda att man antingen måste vara konservativ eller socialist på Svenskans ledarblogg idag måste jag aktningsfullt be om att få gå i svaromål.

Vi kan göra en uppdelning av människors politiska åskådningar enligt två dimensioner: ekonomi och värden. Man kan då få ett fyrfältsdiagram av samma snitt som t.ex. Political Compass, där vänster betyder vänster (i ekonomiskt hänseende), höger betyder höger, upp betyder en auktoritär moralsyn och ner betyder en frihetlig. Det RPM vill hävda är att om man är vänster måste man också befinna sig långt ner, och om man är höger måste man befinna sig långt upp. Om man kollar på de diagram som Political Compass-teamet har skapat över den politiska situationen i några olika länder ser man också mycket riktigt att det är så de centrala politiska skiljelinjerna verkar gå.

RPM vill särskilja två stycken psyken: "Slutsatserna är givna. Antingen är man höger eller vänster, mischmaschet är en myt. Antingen är syftet med ditt liv att först dra ditt strå till stacken eller att först förverkliga dig själv. Det första är högerpsyket, det andra är vänsterpsyket." Detta kan nog också på ett sätt vara korrekt. Som jag tidigare har pekat på så kan vi t.ex. titta på Inglehart-Welzelkartan där man å ena sidan kan skilja på traditionella och sekulära-rationalistiska värderingar, och å andra sidan på överlevnad kontra självförverkligande, något som verkar ha vissa likheter med RPM:s skillnad mellan "att dra sitt strå till stacken" och att "förverkliga sig själv". Vi ser där också en lös korrelation mellan sekulära-rationalistiska värderingar och självförverkligande, med den postkommunistiska världen som det stora undantaget, där sekularism och överlevnadsinstinkt, båda påtvingade av de kommunistiska regimerna, går ihop.

Jag ville från början egentligen bara avfärda RPM:s artikel som konservativt svammel, men jag tror att han har kommit fram till nånting som är ganska intressant, i alla fall om vi fokuserar på skillnaden mellan mentaliteterna och ignorerar hur RPM menar att denna rent sakpolitiskt manifesterar sig. Jag har tidigare skrivit om skillnaderna mellan amerikansk och svensk liberalism, och en av skillnaderna där är att den amerikanska liberalismen i väldigt hög utsträckning förkroppsligar en vänstermentalitet. Den svenska liberalismen, å andra sidan, tenderar ju att betrakta sig själv som en högerrörelse i ekonomiskt hänseende och en frihetsrörelse i värderingshänseende. (RPM verkar också hävda att svenska liberaler därmed måste tycka att de rika ländernas välfärd orsakar de fattiga ländernas misär. Men det är en ekonomisk tes, byggd på marxistisk utsugningsteori, som den svenska liberalismen i sin egenskap av en kapitalistisk rörelse förkastar, och har inget med värdefrågor att göra.)

Jag tror dock att talet om självförverkligande är väldigt centralt. En av anledningarna till att Sverige är det land i världen vars folk lägger störst betoning på självförverkligande är nog att det finns en bred koalition av socialdemokrater och liberaler som förenas kring detta värde. Det är nog helt rätt att påstå att självförverkligande är ett viktigt liberalt värde. Frågan är bara hur man omsätter det till praktisk politik. Och det är där som risken med den stora staten finns: en stor stat och omfattande regler för vad människor får och inte får göra omintetgör detta självförverkligande. Helst borde vi därmed försöka minska ner på staten, för att ge människor mer kontroll över sina pengar och större förmåga att fatta sina egna val. Men om inte det går borde vi försöka eliminera de inslag i den allmänna välfärdsstaten som försvårar för människor att välja själva, som t.ex. när en viss del av din lön varje månad går till arbetsgivaravgifter, utan möjlighet för dig att lägga den på annat och sålunda ta den långsiktiga kontrollen över ditt liv.

Det kan vara vanskligt att stirra sig blind på USA, för där ser den politiska verkligheten annorlunda ut än i andra länder. Det kan också vara vanskligt att stirra sig blind på landdiagrammen i Political Compass, för de skildrar bara enskilda politiska partier. Men mycket av variationen sker inom partierna, och t.ex. mellan generationer. Större delen av den unga svenska borgerligheten skulle förmodligen beskriva sig själv som höger om mitten i ekonomiska frågor och mer frihetlig än traditionell i värdefrågor. Men det får man inte syn på om man bara tittar på partiernas officiella ståndpunkter. Man ska därvidlag, särskilt om man betraktar t.ex. socialdemokraterna, inte heller glömma bort den andra sidan av myntet, nämligen den vänsterkommunitarism som kräver en stark stat för att upprätthålla samhällelig gemenskap och sammanhållning: det "folkhem" som Per Albin lånade av den konservative tänkaren Kjellén. Och där kan det också vara värt att komma ihåg att medan RPM hävdar att grupper som ofta förespråkar låga skatter tenderar att vara religiösa, något som säkert kan vara sant i USA, så är det i alla fall min starka uppfattning att i Sverige går kristendom och socialism hand i hand: jag tror nog man hittar proportionellt sett fler ateister bland den liberala, självförverkligande högern än bland den socialistiska, moralkonservativa vänstern.

Allting är alltid mer komplicerat, och detaljerna riskerar att gå förlorade i generella resonemang. Jag tvivlar inte på att de som står för en frihetlig höger befinner sig i minoritet, generellt sett. Men det gör inte deras åsikter till osammanhängande per se.

Ska vi folkomrösta om kärnkraften?

PJ raljerar över Olof Ruins påstående att svensk konstitutionell praxis kräver att vi ska hålla en ny folkomröstning om kärnkraften nu när alliansen har kommit överens om att bygga nya reaktorer. För mig, som tidigare har uttalat mig väldigt positivt om ökat deltagande i politiken, blir frågan lite knepigare. Men man kan dela upp argumenten för en folkomröstning i tre lösa grupper:

1. Vi ska folkomrösta eftersom det är i enlighet med konstitutionell praxis.
2. Vi ska göra det därför att demokratin kräver att vi inte åsidosätter folkets röst (oavsett vad praxis säger).
3. Vi ska göra det därför att det generellt sett är bra med ökat deltagande.

Som PJ hävdar så kan nog (1) ignoreras. Svensk konstitutionell praxis och konstitutionella konventioner är helt enkelt för dåligt utvecklade. Vi ignorerade folkomröstningsresultatet i högertrafikfrågan, och det är tveksamt om vi följde folkviljan i ATP-frågan. Vår konstitutionella praxis utvecklas ständigt och kan ändras över tid om så behövs.

De flesta argumenten för folkomröstning härrör sig nog från ett slags allmänt hållen åsikt att beslut som har fattats av folket endast kan rivas upp av folket. Och generellt sett håller jag med om detta. Det vore väldigt märkligt om vi beslutade att gå ur EU utan en ny folkomröstning, till exempel. Men problemet med kärnkraftsfrågan är att ingen någonsin har tagit ställning till det förslag som nu ligger på bordet, nämligen att bibehålla kärnkraften under överskådlig tid. Man kan istället se folkomröstningen 1980 som en omröstning om det bästa sättet att bedriva avveckling på. Det blir därmed svårt att säga vilken vilja folket överhuvudtaget uttryckte 1980, om man var för bibehållen kärnkraft eller om man inte var det. Det finns vissa situationer där alternativen är så pass tydliga att det går att ställa folket inför en ja-eller-nejsituation. Antingen går vi med i EU vid en given tidpunkt eller så går vi inte med under överskådlig tid. Det folket röstar för måste rimligen tolkas som folkets vilja som inte kan motsägas utan en ny folkomröstning. Men det enda man egentligen kan säga om 1980 års folkomröstning är att folket inte var för linje 1. Fast det är klart... hade linje 1 ställts mot bibehållen kärnkraft under överskådlig tid hade en seger för linje 1 kunnat tolkas som att det var just den linjen folket var för, och att man därmed inte kunde avveckla enligt linje 2 eller linje 3.

Som man frågar får man svar, och om inte folket styr agendan så kommer inte ett folkomröstningsresultat i en komplicerad fråga som kärnkraften nödvändigtvis att vara en god indikator på folkviljan. Det betyder inte att man inte ska folkomrösta, men man måste i så fall betrakta folkomröstningen som just rådgivande, och ta resultatet för vad det är. I kärnkraftsomröstningens fall tolkades resultatet av riksdagen som att folket sagt ja till avveckling 2010. Det är väldigt oklart hur många av linje 2-väljarna 1980 som ansåg sig säga just detta med sin röst. Jag tror också att det kan vara värt att påminna om att 1980 utgjorde ett slags nadir för den direktdemokratiska idén. På 50-talet hade man varit ganska positivt inställd till folkomröstningar, därav de två folkomröstningar som hölls under den perioden. Men i takt med den centralistiska statssocialismens frammarsch i Sverige minskade tilltron till folkomröstningar. Att man dock röstade om kärnkraften torde väl endast kunna förklaras med att det var en så pass besvärlig fråga både för socialdemokraterna och för regeringen Fälldin. Det är en annan anledning till att man ska vara lite försiktig med folkomröstningsresultat: i Sverige, olikt många andra länder där omröstningar kan tillkomma på medborgarinitiativ, utgör inte folkomröstning ett exempel på att folket tar tillbaka den makt som man delegerat till lagstiftarna, utan på att politikerna lånar ut den makt till folket som nominellt tillhör folket, och på politikernas villkor.

Skulle det vara fel att ha en ny folkomröstning? Nej, det tycker jag inte. Men problemet i svensk politik är att vi har folkomröstningar då och då utan att det finns någon klar konsensus kring, regler för, eller knappt ens debatt runt vilken roll folkomröstningar ska spela i vår demokrati och hur de ska gå till. Det finns en utbredd skepsis mot folkomröstningar inom den svenska liberalismen, och det är folkomröstningar som den om kärnkraften som ger hela institutet ett dåligt rykte, och med rätta.

Vi kan ställa två frågor: (a) När ska man ha en ny folkomröstning i ett ämne som det redan har folkomröstats om? (b) När och hur bör man ha folkomröstningar i framtiden? (Tanken är att om man har vettiga regler för folkomröstningar så följer automatiskt att deras resultat endast kan åsidosättas av en ny folkomröstning eller genom att frågan helt upphör, t.ex. om vi säger ja till att behålla kungahuset genom folkomröstning och det sedan utslocknar på naturlig väg.)

Som svar på (a) säger jag: det är rimligt att kräva folkomröstning om vi ska gå ur EU eller införa euron, eftersom det fanns två tydliga alternativ som mer eller mindre uttömde den logiska rymden. Däremot är det inte nödvändigt med en ny folkomröstning om kärnkraften, låt vara att det inte heller är något större fel med det förslaget.

Vad gäller (b) måste man skilja på ett läge där vi går över till mycket mer deltagande och ett läge där vi bevarar huvuddragen i dagens representativa system. Det är endast i det förra läget som vi kan börja argumentera för en folkomröstning enligt (3) ovan, dvs. att om många olika beslut ska fattas enligt direkt deltagande borde vi rimligen folkomrösta el. dyl. om kärnkraften. Nu finns det givetvis de liberaler som menar att vi aldrig borde ha några folkomröstningar. Det håller jag inte alls med om. Vi kan skilja på frågor där man bör ha folkomröstningar och frågor där man kan men inte måste ha dem. Till de förra hör samtliga konstitutionella frågor där det råder oenighet och även viktiga konstitutionella frågor där det inte råder någon större oenighet, men där det dock finns en viktig poäng i att man kan gå tillbaka och härleda legitimiteten hos vår författning till folkets samtycke. (Det gör att jag tycker att man borde ha antagit 1974 års regeringsform genom en folkomröstning. Det är inte för sent att skriva en ny och bättre författning och anta den på det sättet.) Det är svårare att dra en tydlig gräns för vilka frågor som bör falla inom den senare gruppen. Man kan argumentera för att endast de beslut som ändrar politikens ramar bör ha folkets stöd, och att vi sedan bör lämna det åt politikerna att bedriva politik inom dessa ramar. En grundläggande förutsättning för att det ska vara en acceptabel strategi är att detta ändå medför ett tillräckligt mått av demokratisk förankring. Och det kan finnas en poäng i att ha en politisk process där man tydliggör alternativen och skapar tydliga alternativ där man måste kompromissa med vissa saker för att få andra, vilket skulle vara ett argument för representativ demokrati. Låt oss gå med på det för argumentationens skull, även om jag tror att detta kan göras inom ramar som tillåter betydligt mer deltagande än dem vi har idag. Men problemet är att samtidigt som de representanter väljarna väljer ska stå för det dagliga styret av landet på kort sikt, ska de också ta ställning till de långsiktiga frågor som råkar vara aktuella för stunden, som t.ex. kärnkraften, euron, socialförsäkringssystemen osv. Det är frågor där man måste välja ett system som ska vara på plats under en längre tid, i alla fall sett till huvuddragen, och därför är det väldigt viktigt med demokratisk förankring, men det kan vara omöjligt att säga t.ex. "jag vill ha de rödgrönas kortsiktiga ekonomiska politik, men jag stödjer alliansen i synen på kärnkraftsfrågan".

Och om det då går att särskilja dessa frågor i någon rimlig grad så verkar det som om det vore betydligt lämpligare att avgöra dessa långsiktiga frågor direkt än att låtsas som att politikerna har fått ett demokratiskt mandat att avgöra dem, vilket kanske inte alls är fallet. Om besluten går majoritetsviljan emot riskerar man att få stora legitimitetsproblem, om inte nu så åtminstone på sikt. Men för att man undvika såna problem så krävs det också att man antingen har väldigt tydliga alternativ eller låter alternativen växa fram underifrån och hittar nåt slags lösning för att skilja dem åt, t.ex. genom Alternative Vote (dvs. att väljarna rangordnar de olika alternativen, och att om ingetdera får egen majoritet så tar man bort den linje som fått färst* röster och fördelar dess väljares andrahandsröster till de andra alternativen, och så håller man på tills nåt alternativ fått en majoritet).

Det är värt att komma ihåg att det jag har argumenterat för endast är att det bör vara tillåtet att hålla folkomröstningar i dessa frågor. Det är inget måste, olikt grundläggande konstitutionella frågor. Kärnkraften torde vara en sån fråga där man skulle kunna ha en folkomröstning, men det är inget måste. Ska man undvika en folkomröstning i liknande frågor bör man dock vara väldigt säker på att man har folklig legitimitet för sitt beslut. Det tror jag också att alliansen har. Snarare är det de rödgröna som borde fundera på att gå till folket om de vill sätta sina avvecklingsplaner i verket. Ett beslut att behålla kan alltid omprövas. Ett beslut att avveckla kan det inte.

*Ett godkänt ord enligt svensk språkvård.

Amerikansk och svensk liberalism II: La bouche de la loi

Om man ska skriva om legitimitet kommer man ganska snart in på frågor som befinner sig i en skärningspunkt mellan rättsfilosofi och politisk filosofi. Om statens legitimitet består i att den ger människor skäl att åtlyda dess lagar för deras egen skull hamnar man ganska snabbt i frågan "Vilka skäl kan vi ha att åtlyda lagarna för deras egen skull?" och därmed "Vad är det med lagar som gör att vi har skäl att åtlyda dem för deras egen skull?" och om man inte aktar sig är man snart inne på områden som snarare hör den allmänna rättsläran till. Man skulle möjligen kunna bedriva en viss arbetsdelning i det att den politisk-filosofiska frågan "Varför bör vi åtlyda lagarna?" åtskiljs från den rättsfilosofiska frågan "Varför tenderar vi att åtlyda lagarna?", men man märker också att frågorna går ihop, särskilt om man som jag anser att de flesta människor som åtlyder lagarna i liberala stater också har ganska bra skäl för att göra det, och att uppgiften för liberaler ligger i att visa för dem som inte gör det varför de borde.

Men jag ska inte försöka ge något svar på den frågan idag. Istället ska jag säga att så fort man börjar läsa någonting inom engelskspråkig analytisk politisk filosofi om det filosofiska förhållandet mellan juridik och politik, eller om förhållandet mellan rättsfilosofiska och politisk-filosofiska frågor, så drabbas man av en provinsialism som är helt enastående. När man först möter den oerhört omfattande och livaktiga litteratur som behandlar dessa frågor slås man av ett slags avundsjuka: juridiken är så mycket mer politisk och filosofisk i de engelsktalande länderna, och därmed så mycket mer intressant, och därmed så mycket mer kapabel att användas som ett instrument för att värna människors rätt än i Sverige, där vi är inskränkta och kuvade av arvet efter Hägerström, Lundstedt och Olivecrona. Men snart inser man att provinsialismen gäller för båda parter, ty alla som skriver om förhållandet mellan juridik och politisk filosofi - Raz, Dworkin, Nussbaum, Rawls - verkar förutsätta att vi befinner oss i ett common law-system, oavsett om det är USA, Storbritannien, Indien (Nussbaum), Australien (Kukathas) eller Kanada (Kymlicka, McKinnon). Och på den europeiska kontinenten gör man förvisso inte det.

Nu är rättsvetenskap en nationell vetenskap på ett sätt som filosofi inte är, och det hade kanske varit alla dessa författare förlåtet om de hade tolkat det så att rättsfilosofi skriven på engelska huvudsakligen bör handla om rättssystem i de engelsktalande länderna, som nästan uteslutande är common law. Men politisk filosofi, inte minst liberal sådan, bör ha större ambitioner än så. Även om man gör som den senare Rawls och inskränker sig till att bara filosofera runt liberala, konstitutionella demokratier står det klart att dessa måste innefatta olika rättssystem, dels common law-systemen, dels det som på engelska kallas "civil law"-systemen, dvs. de kontinentala system som tagit inflytande av romersk rätt och Code Napoléon, och sedan de nordiska systemen, som kan ses som en särskild underavdelning av de sistnämnda men som av många betraktas som en egen gren, eftersom receptionen av romersk rätt varit mindre omfattande här, och vi har egna inhemska rättstraditioner att falla tillbaka på.

Det finns en märkbar stolthet över common law-systemen bland de engelskspråkiga författarna. För att tala med Hayek (som också satte värde på common law) kan man säga att common law har vuxit fram som ett spontant organiserat juridiskt system, där domare i avgörande fall har försökt hitta fram till rätten, och där tidigare beslut fått en prejudicerande verkan som sedan legat till grund för följande beslut, utan att det har funnits något egentligt behov av att lagstifta. Lagstiftning förekommer givetvis, och har vuxit sig betydligt mer omfattande under de senaste århundradena, men har också kunnat åsidosättas av domarna när så har befunnits motiverat, vilket delvis förklarar alla de bisarra lagar som man ibland hittar i England och USA: eftersom de inte tillämpas kan de lika gärna vara kvar. Rättstillämpningen anses följa det allmänna rättsmedvetandet såsom det har utvecklats under århundradena hellre än statsmaktens infall, låt vara att parlamentet i Storbritannien har mycket omfattande möjligheter att stifta lagar som domstolarna måste rätta sig efter.

Framför allt är mitt intryck att domstolarna anser sig svara på själva sakfrågan, "Har detta agerande varit rätt? Har X brutit mot det tillåtna, antingen gentemot det allmänna eller gentemot käranden Y?" medan domstolarna i de kontinentala rättssystemen mer anser sig böra svara på frågan: "Vad anser lagen om detta agerande? Har X brutit mot lagens krav?" På detta sätt blir domstolen la bouche de la loi, lagens språkrör, hellre än den instans som själv finner lagen, som i common law. I common law tar domarna stöd i den skrivna lagen för att finna rätten, medan i Norden tar man stöd av det allmänna rättsmedvetandet för att uttolka den skrivna lagen. Brittiska domstolar har traditionellt sett varit förbjudna att konsultera parlamentets protokoll för att få hjälp med att tolka lagen, medan svenska domstolar betraktar förarbetena, bland annat utskottsbetänkanden och kammarprotokoll, som sina viktigaste hjälpmedel.

Men om common law är spontant framvuxen ur det allmänna rättsmedvetandet följer ju också att den är överlägsen endast om alternativen inte är det. Civil law tänks alltså vara recipierad utifrån och kodifierad enligt suveränens önskemål utan koppling till det allmänna rättsmedvetandet. Jag kommer här framför allt att tänka på John Mikhail, rättsvetare vid Georgetown, som har försökt utveckla en universell moralisk grammatik, en moralisk motsvarighet till Chomskys teori om en medfödd språklig förmåga, där juridiska termer och begrepp spelar väldigt stor roll. Mikhail tänker sig nämligen att vi är ett slags "medfödda jurister" och att vi redan vid tidig ålder kan göra väldigt avancerade distinktioner mellan olika juridiska begrepp, utan att någon har presenterat sådana distinktioner för oss, vilket därmed endast kan förklaras av att vi har en medfödd förmåga att göra det (det berömda så kallade poverty of the stimulus-argumentet). Poängen här är att Mikhail inskränker sitt resonemang endast till sådana begrepp som har vuxit fram genom common law, eftersom dessa, eftersom de har vuxit fram ur det allmänna rättsmedvetandet, kan tänkas vara medfödda. Därmed torde också följa att de kontinentala rättssystemens begrepp och distinktioner inte är det, eller i alla fall inte till samma grad.

Denna bild är givetvis i varierande grad förenklad. Inte minst den nordiska rätten beror i högre grad än den kontinentala på prejudikat och rättspraxis, och lekmannainflytandet bevarar dess flexibilitet och lyhördhet. Men det finns givetvis viktiga process- och straffrättsliga skillnader: i amerikansk rätt får ingen två gånger utsättas för fara för liv och lem, vilket betyder att den som frikänns av juryn går fri för alltid, medan i svensk rätt är det självklart att åklagaren har rätt att överklaga en friande dom till högre instans. I amerikansk rätt betyder ett erkännande att frågan om straff automatiskt kommer upp, och hörsägen får inte tas i beaktande av juryn när man avgör skuldfrågan, medan i svensk rätt råder fri bevisvärdering, vilket innebär att både erkännande och hörsägen ska ges det bevisvärde det har av domstolen. Både nordisk rätt och common law har ansett det vara viktigt att man ska prövas av sina jämlikar, men det har lett till ett nämndemannaförfarande i Sverige och ett juryförfarande i de engelskspråkiga länderna.

Så vad spelar då detta för roll för den politiska filosofin? Jag tror att det spelar en ganska omfattande roll, mer omfattande än jag kan utveckla här. När t.ex. Rawls lyfter fram HD som "the supreme exemplar of public reason", dvs. den instans som mest av allt måste argumentera utifrån skäl som är oberoende av någon enskild rimlig genomgripande doktrin om det goda, låter detta ganska märkligt i svenska öron. Inte så att svenska HD borde tillåtas att lyfta fram argument som t.ex. är hämtade från någon viss religion eller moralteori, utan mest att det är ett väldigt märkligt krav att ställa på en domstol i t.ex. ett svenskt rättsväsende, eftersom argumentation i svåra juridiska frågor, särskilt i högsta instans, ofta består av ett ganska tekniskt utvärderande av olika förarbetsuttalanden, möjligen med viss hjälp från allmängiltiga juridiska principer och den allmänna rättskänslan. Men återigen avgör man inte själva sakfrågan, utan vad lagen säger om själva sakfrågan.

Framför allt kan vi inte förvänta oss att domstolarna ska värna vår rätt om inte den skrivna lagen, den som bestäms av demokratiskt valda församlingar, inte gör det. Att svenska HD skulle hitta på en implicerad rätt till privatliv som i Roe v. Wade är nästan otänkbart. I de sämsta fallen resulterar svensk rättstillämpning i ett slags ovilja att överhuvudtaget pröva de materiella förutsättningarna för att ett visst rättsligt förhållande ska vara uppfyllt. Om det nu står i RF 1:1 att all offentlig makt i Sverige utgår från folket och att den svenska folkstyrelsen förverkligas bl.a. genom kommunalt självstyre skulle man ju förvänta sig att svenska domstolar prövar vad som krävs av ett kommunalt självstyre för att folkstyrelsen ska kunna förverkligas. Men icke, utan riksdagen kan lägga vilka restriktioner som helst på det kommunala självstyret (t.ex. utjämningssystemet) utan att det möter några hinder. Det är i sig inget stort problem rent sakpolitiskt, men det är ett problem att så mycket av våra grundlagar bara är tomma ord, och att det inte bara beror på hur de är skrivna utan även på rättstillämpningen.

Anledningen till att rättsfilosofin har en ojämförligt mycket svagare ställning i det offentliga samtalet i Sverige än i USA kan vara att den helt enkelt inte har så mycket att säga om politiska frågor. Ska man fundera kring liberalismens förutsättningar mot en nordisk bakgrund kanske man helt enkelt ska hoppa över att säga någonting alls om juridiken, för den har kanske ingen påverkan. Och det i sig är väl den skillnad mellan amerikansk och svensk liberalism som jag ville peka på i detta inlägg: amerikansk liberalism är starkt uppbunden med medborgarrättsrörelsen, som i mångt och mycket vann sina största segrar på den juridiska arenan, och som också utkämpar sina viktigaste strider där idag. Det går inte att undvika att säga någonting om det juridiska systemet i USA om man vill säga någonting om politiken. Det gör det kanske inte heller i Sverige, men man behöver inte säga lika mycket. Insikten om detta, och vad det får för konsekvenser för en liberalism som försöker ha ett genuint globalt tilltal, har ännu inte spritt sig inom den analytiska filosofin.

Till sist en brasklapp: liberaler har de senaste 30 åren fört en kamp för kodifiering, för stärkt skydd för mänskliga rättigheter, för konstitutionalism, vars största seger än så länge måste sägas vara Europakonventionens införlivande med svensk grundlag - förmodligen av större vikt än ett eventuellt avskaffande av uppenbarhetsrekvisitet. EU-medlemskapet har inneburit en juridisering av politiken, och fler och fler förväntar sig att domstolarna ska värna deras rätt. Men många av de centrala mål som liberaler har kämpat för har gällt just den rättsliga utformningen: det är lagarna som styr hur domstolarna agerar, och vill man att domstolarna ska värna de mänskliga rättigheterna i ökad utsträckning får man ändra grundlagen, hellre än att ägna sig åt rättsfilosofisk argumentation. Men ändå innebär de senaste årtiondenas framgångar att förhållandet mellan juridik och politisk filosofi kommer att bli mer komplicerat i Sverige än tidigare. Det är möjligt att vi ser en konvergens, och att europeiska liberaler måste intressera sig betydligt mer för t.ex. Europa- och EG-domstolarnas sätt att resonera kring rätt, demokrati och rättigheter i framtiden. Men än så länge kvarstår skillnaderna.

Tankar om legitimitet

Jag har inte skrivit så värst mycket rena filosofiska inlägg på sistone, eftersom jag i stort sett har försökt genomföra det projekt jag skisserade rörande undvikandet av tragedi, och har än så länge inte haft så mycket att tillägga runt det. Jag skrev då att det jag försökte argumentera emot var idén om att det centrala liberala projektet var att offentligt berättiga staten för dess medborgare. Jag uttryckte en tveksamhet om att detta överhuvudtaget var möjligt, och föreslog att man då skulle fokusera på att försöka minimera politikens tragiska konsekvenser.

Men det finns en komplicerande faktor, och det är att offentligt berättigande av många författare har haft en nära koppling till legitimitetsbegreppet. Hos de flesta liberala filosofer som har skrivit om detta hittar man inte någon djupare diskussion om exakt vad det innebär att staten är legitim, utan man tycks helt enkelt ta legitimitet som ett grundläggande moraliskt begrepp som avgör om en stat är moraliskt acceptabel eller inte. Utifrån det perspektivet skulle man ju helt enkelt kunna skära av kopplingen mellan offentligt berättigande och legitimitet och komma på något annat legitimitetsbegrepp som passar bättre.

Om man söker på "authority" i Stanford Encyclopedia of Philosophy får man en kortfattad diskussion av vad som egentligen menas med legitimitet ur ett moralfilosofiskt perspektiv, tillsammans med en uppmaning till politiska filosofer att inte gräva ner sig alltför mycket i de exakta definitionerna. Artikelförfattaren, Tom Cristiano vid Arizona, diskuterar tre definitioner av legitim politisk myndighet: berättigat tvång, förmågan att pålägga plikter på folk, samt rätten att styra. Som Cristiano säger så fångar de olika definitionerna olika delar av legitimitetsbegreppet, så jag ska inte försöka argumentera för endast en aspekt till de andras nackdel.

En legitim stat har rätt att utfärda lagar och upprätthålla dem. Betyder det därmed att alla människor har övervägande skäl att åtlyda dem? Nej, det skulle jag inte vilja hävda. Om en person drivs av sitt samvete till att värnpliktsvägra eller till andra former av civil olydnad behöver vi inte säga antingen att (1) personen ifråga var irrationell eller begick något slags epistemiskt fel, eller (2) att personen inte ansåg att staten var legitim. Jag skulle vilja hävda att det är möjligt att anse att staten är legitim samtidigt som man i ett enskilt fall inte känner att man kan agera som lagen kräver. Detta gäller samtidigt som staten också har rätt att upprätthålla lagen och bestraffa dem som bryter mot den.

Så har man då rätt att göra vad man vill trots att lagen är legitim? Nej, naturligtvis inte. Man har inte rätt att begå mord på oskyldiga, till exempel. Faktum är att man inte har rätt att begå mord på oskyldiga även om lagen tillåter det, eller om det inte finns någon lag alls. Och förmodligen har en stat som är illegitim rätt att upprätthålla en lag som förbjuder mord trots att regimen är illegitim. Det jag ville komma till är bara är att det är att kräva för mycket av människor om vi förväntar oss att de alltid ska åtlyda legitima lagar. Däremot måste de betrakta det faktum att lagen är legitim som ett skäl som talar för att lyda lagen, och förmodligen också erkänna statens rätt att upprätthålla lagen - vilket ju många som bedriver civil olydnad också anser.

Det jag ville komma till är då nånting i denna stil: en legitim stat ger människor ett skäl att åtlyda dess lagar (och staten en rätt att upprätthålla dem). Detta måste vara den praktiska effekten av att en stat är legitim. Det kan inte bara vara något slags löst moraliskt begrepp, utan måste ha en viss praktisk effekt. Denna definition kan tolkas både de dicto och de re. Man skulle kunna ställa upp något slags kriterium för vad som krävs för att en stat ska vara legitim, och sedan hävda att när en stat uppfyller detta kriterium har medborgarna ett skäl att åtlyda dess lagar, men man kan också diskutera vad som krävs av en stat för att medborgarna ska ha ett skäl att åtlyda dess lagar, och sedan hävda att staten då per definition är legitim. Tidigare har jag mest betraktat legitimitetsbegreppet på det förra sättet, men nu börjar jag förstå att det kanske ska betraktas på det senare.

För varför är offentligt berättigande så nära kopplat till legitimitet? Man skulle ju bara kunna säga på måfå att en stat som kan berättigas offentligt är bra, och att en stat som är legitim är bra, så de begreppen har ungefär samma extension. Men man kan också säga såhär: att berättiga staten offentligt innebär att vi vänder oss till de berörda människorna och talar till dem i termer som de kan förstå, som är offentligt gångbara oavsett vem som lyssnar, och när vi har gjort detta har vi gett alla människor ett skäl att åtlyda statens lagar, och därmed är ju staten legitim! Så då är ju offentligt berättigande och legitimitet kopplade till varandra nästan per definition. Och då blir det ju plötsligt mycket mer problematiskt att säga att vi ska hoppa över offentligt berättigande och ägna oss åt nånting annat.

Jag tror att ett viktigt grundantagande som jag gör är att legitimitet är nånting väldigt grundläggande, nånting som inte utgör slutpunkten för staten utan snarare dess början, från vilken man kan gå vidare med vidare politik och filosoferande, och ta sikte på andra mål, t.ex. rättvisa. Om jag har rätt i att de teorier om offentligt berättigande som finns idag lider av stora problem och mynnar ut i att ingenting egentligen kan berättigas betyder det att vi redan idag kan förhålla oss till lagen lite som vi vill: om vi har bra skäl att bryta lagen kan vi göra det, och det faktum att lagen är lag spelar ingen roll. Vi kan aldrig invända mot någon som t.ex. inte betalar sin TV-licens genom att säga att "lagar ska följas", utan måste övertyga den personen att hon har en moralisk plikt att betala sin TV-licens, något som kanske inte alltid gäller (särskilt inte om alla som har en dator med Internetuppkoppling ska behöva betala licens, som ju ibland diskuteras).

Det kan ju tyckas som att detta inte är något problem. Jag har läst en kommentator till Locke som menade att Lockes diskussion om legitimitet visar att det inte kan finnas någon legitim myndighet, men att vi kan ha skäl att åtlyda illegitima myndigheter ändå. Men som alltid i filosofi eller all vetenskap har man något slags utgångspunkt som man börjar ifrån, och målet är att "rädda fenomenen". I mitt fall utgår jag ifrån det moderna liberala pluralistiska projektet, som tar samhällets mångfald inom snart sagt alla områden för given, och går vidare därifrån och frågar sig hur vi kan etablera en stat som är legitim och helst också rättvis. Så då borde vi väl först och främst se om vi kan rädda legitimiteten på något sätt.

Ett problem är att många liberaler anser att det faktum att många verkar tycka att staten är legitim inte betyder att den är legitim. Kanske anser de att om folk skulle bli filosofer skulle de börja förstå att de kanske egentligen inte har skäl att lyda lagen, eftersom det visar sig att staten egentligen inte är offentligt berättigad, och därmed skulle de sluta tycka att den är legitim. Kanske är det bara det väldigt enkla konstaterandet (som ju t.ex. Hayek kraftigt bestrider) att människor måste kunna förstå varför staten är inrättad som den är, varför staten är legitim. Och jag har i dagsläget inte egentligen något bra svar på det här problemet. Men nog är det frapperande att det inte finns särskilt många människor som helt struntar i lagarna. Många människor bryter mot lagen. Men skulle man pressa dem och trycka på att de faktiskt bryter mot lagar som har stiftats på ett demokratiskt och rättssäkert sätt, och ta upp konsekvenserna av att folk kan bryta mot lagen lite hursomhelst, skulle de åtminstone känna sig lite skamsna och mena att "ja, ja, man ska inte bryta mot lagen, men att inte betala sin TV-licens/fildela/köpa ut åt sina kompisar är väl inte så farligt". Kanske är det bara det som krävs för att de ska anse att det faktum att lagen är lag är ett skäl för att åtlyda den, även om de anser sig ha övervägande skäl att inte göra det, och kanske är det bara det som krävs för att staten ska vara legitim.

Men det här är ju inte särskilt övertygande. Folk som inte har en egentlig anledning att betrakta staten som legitim kan ju lika gärna ändra sig när de känner för det. Men skulle man återigen pressa folk och fråga dem: "Varför tycker du att lagar ska följas?" skulle de nog kunna dra upp anledningar som är bra, vettiga och som är rumsrena i det offentliga samtalet: man ska lyda lagarna för att vi lever i en demokrati, man ska lyda lagarna för tänk om alla kunde bryta lagarna hur som helst, man kan lika gärna lyda lagarna eftersom de drabbar alla lika, osv. På det sättet uttrycker vi något slags idé om att samhället är en gemenskap som syftar till allas vinning, och om att en demokrati som beaktar alla människors lika värde och värnar allas likhet inför lagen har rätt att upprätthålla sina lagar. (Väldigt få som blir ertappade med att begå ett småbrott som t.ex. fortkörning skulle ju hävda att de helt underkänner polisens och domstolarnas rätt att upprätthålla lagarna och bestraffa en för ens brott, och att det enda skälet till att man lyder deras utslag är att man inte har tillräckligt stor vapenmakt för att stå emot dem. Detta gäller till och med många som anser sig oskyldigt dömda.)

Vi får se vad allt detta mynnar ut i. Men väldigt mycket liberal teori just nu handlar om att ge och ta skäl i något slags offentligt samtal, och jag är inte särskilt optimistisk om att det offentliga samtalet kan uppfylla den funktionen. Det verkar som att många människor är fullt kapabla att förstå och acceptera bra och vettiga skäl för varför staten är legitim och handlar därefter, och kanske borde vi börja där istället. Jag tror att vi måste vara mycket mer känsliga inför den politiska verkligheten än vad många liberala tänkare tenderar att vara, men jag är också medveten om att det riskerar att leda till att liberal filosofi får ett väldigt lokalt och tidsbundet uttryck: vad händer om vi plötsligt får en stor mängd människor som helt förkastar statens legitimitet, även om de fortsätter att lyda lagarna av andra skäl? Kan vi komma på något slags teori om varför staten ändå är legitim för dem? Jag har tidigare hintat om att vi kanske skulle kunna åsidosätta folks invändningar om vi genom demokratiska institutioner gav dem tillräckligt inflytande över beslutsfattandet, men jag är mycket mer tveksam till det nu. Vi får som sagt se om jag kommer på något. För en gångs skull påstår jag mig inte ha alla svar.