Gårdagens kronprinsessförlovning har gjutit nytt liv i monarkidebatten, triggad av t.ex. en exceptionellt märklig artikel på Newsmill. För min egen del var det helt naturligt att milla "glad" inför "kronprinsessan" och "arg" inför "monarkin", eftersom jag försöker hålla personerna borta från sakfrågan, något som inte alla republikaner alltid gör.
Men "arg" beskriver egentligen inte mina känslor särskilt mycket bättre än de andra millningsalternativen "uttråkad", "nyfiken" eller "glad". "Besviken" skulle nog vara bättre. Eller kanske snarare "vemodig". Jag har tidigare hävdat att kanske det starkaste argumentet för en republik är att en demokratiskt vald statschef kan dela makten med riksdag och regering och därmed minska risken för atrociteter* och majoritetstyranni. Detta är fortfarande ett argument, men det är framför allt ett argument för att inte, som många gör, betrakta monarkidebatten som en konstitutionell ickefråga: snarare har vår lösning av statschefsfrågan ett avgörande sammanhang med andra konstitutionella lösningar. Men vi är ju delvis i färd med att skapa ett konstitutionellt ramverk som bygger runt det faktum att vi sitter med en helt och hållet ceremoniell statschef, därav starkare lagprövning, hårdare krav på höga domstolsutnämningar osv. Jag tror också att folk över tiden har börjat väldigt starkt förvänta sig att statschefen ska vara just ceremoniell, och att det skulle vara svårt, för att inte säga orealistiskt, att införa ett system som i Finland, där presidenten har viss makt, för att inte tala om Frankrike eller USA.
Så låt oss då idag tala om traditioner istället, för det är traditionens makt som monarkin till ganska stor del bygger på. Det stilla vemod jag känner uppstår när jag inser att jag förmodligen livet ut kommer att vara medborgare i en stat som jag aldrig helt och hållet kan identifiera mig med, och att detta är nånting negativt. Det går att argumentera för att monarkin är förenlig med demokratin, och på ett sätt är detta givetvis korrekt: Sverige är en monarki och likaledes en demokrati, och eftersom monarken inte ens formellt sett har nån möjlighet att påverka demokratin utgör monarkins fortsatta existens inte ett latent hot mot demokratin (som man t.ex. skulle kunna hävda i Storbritanniens fall, låt vara att det låter lite krystat). Men det är betydligt svårare att hävda att monarkin förkroppsligar eller representerar demokratiska eller medborgerliga värderingar, och det är här mitt problem ligger. Vi har olikt många andra länder egentligen inga traditioner som representerar såna värderingar överhuvudtaget. Till skillnad från äldre tiders monarki behöver dagens monark inte inhämta riksdagens godkännande för att få styra. Han eller hon tar över tronen enbart i kraft av sin person. Vi har en nationaldag som inte firas i någon större utsträckning, och som inte heller firas till åminnelse av uppenbart demokratiska händelser. 6 juni 1523 innebar förvisso att Gustav Vasa valdes till kung, och det var ett viktigt datum i det att det grundlade den moderna svenska statens självständighet. Men det har ingenting med demokrati att göra. 6 juni 1809 innebar en ny regeringsform, men ståndsriksdagen blev kvar, och kungamakten var större och yttrandefriheten mer inskränkt än under frihetstiden. Vi skulle förvisso kunna fira 6 juni till åminnelse av 1974, då vi antog vår nuvarande regeringsform, men vi gör inte det. Och inte ens den representerar nån milstolpe i den svenska demokratins historia: den kodifierar huvudsakligen förändringar som redan införts ett halvsekel tidigare, samtidigt som den bevarar monarkin och i dess ursprungliga variant inte innehöll några egentliga skrivningar om skyddet för de mänskliga rättigheterna, som tillkom några år senare. Dessutom hade de flesta konkreta politiska förändringarna såsom enkammarriksdagen redan införts genom den partiella författningsreformen några år tidigare. Det hindrar inte att man kan eller kanske till och med bör skänka vår nuvarande grundlag en extra tanke den 6 juni - jag gör i alla fall det. Men det är i så fall en tanke som är uppblandad med många "what-might-have-beens".
För ett par år sen, det måste ha varit 2006, hörde jag Robert Putnams Johan Skytte-prisföreläsning. Han talade om hur de europeiska länderna skulle hantera utmaningen att bevara och bygga upp socialt kapital mellan olika grupper i alltmer mångkulturella samhällen. Hans förslag var att satsa just på att bygga upp medborgerliga institutioner och traditioner som folk skulle kunna samlas kring, som i USA. Problemet är att det är väldigt svårt att se vilken roll den svenska monarkin skulle kunna spela i ett sånt sammanhang. De traditioner som den representerar är inte demokratiska. De är inte heller uppenbart begripliga, i den meningen att många människor nog har väldigt svårt att förstå vad monarkin egentligen står för. Det är väldigt svårt att tro att man skulle kunna bygga en medborgerlig lojalitet runt demokratiska värden på monarkin, i synnerhet eftersom de flestas inställning till monarkin verkar vara att "den är ju egentligen inte förenlig med demokratin, men vi kan väl ha den kvar så länge den inte gör nån skada". Ett problem med monarkin är ju just att den har blivit, måste bli, så blodfattig för att överleva att den överhuvudtaget har slutat att spela en egentlig statschefsfunktion, utan att nånting har dykt upp för att ersätta den.
Anta att man då inför en förändring och låter riksdagen godkänna monarken vid varje tronskifte. Skulle det lösa problemet? Man kan förvisso rikta demokratiteoretiska invändningar mot en sån process: om riksdagen bara får säga ja eller nej till en given kandidat har man inte ett reellt val, om monarken väljs på livstid så kan han/hon inte ställas till svars osv. Men ett större problem är nog att huvudaktören i fråga fortfarande inte är riksdagen eller folket utan tronarvingen. Det jag vill komma till är att de demokratiska traditioner vårt land förtjänar måste sätta folket i huvudrollen: vi ska kunna samlas runt dem för att fira vad vi, som folk, har åstadkommit och känna den medborgerliga stolthet som kännetecknar en sann republik. Det är det jag vill men det är inte där vi är idag.
Och det finns i detta sammanhang tillfälle till ett annat slags vemod: vemodet över vår bristfälliga politiska process. Jag har alltid varit djupt pessimistisk rörande utsikterna för en svensk republik. Det finns liksom ingen möjlighet att föra upp kungafrågan på agendan. Vi har haft en omfattande grundlagsutredning, men monarkin har varit ett av få undantag från dess utredningsområde, och det finns inga tecken på att en utredning kommer att komma. Vi har en riksdag där det finns en majoritet för en republik men som inte vill ta i frågan. Och till syvende och sist finns det en folkopinion som av många politiker betraktas som hätsk och oresonlig, och som blint kommer att slå till mot alla försök att rucka på monarkin det minsta. Jag vet inte om det är så. Jag tror att folk fortsätter att hålla fast vid sina åsikter tills det kommer en punkt då man måste börja samla in ny information och ta ställning igen. Jag tror framför allt inte att särskilt många skulle bry sig ett dugg om t.ex. en tronarvinge skulle behöva inhämta riksdagens godkännande för att bli monark, men som jag nämnde ovan så skulle det inte egentligen lösa de stora problemen. Jag vet inte vad som är lösningen. Några statsvetare föreslog för några år sen i "Den konstitutionella revolutionen" att man skulle införa ett riksföreståndarämbete som skulle sköta monarkins representativa uppgifter, medan monarken skulle bli kvar i bakgrunden. Det kanske vore en lösning. En mer realistisk lösning vore kanske hellre att riksdagens talman fick en större och mer offentlig roll, och att man gradvis börjar se mer av talmannen och mindre av kungafamiljen, till dess att några årtionden senare man "med ett pennstreck", för att citera Palme, kan ändra RF och skriva att talmannen är rikets statschef och lämna kungahuset lika konstitutionellt oreglerat som riddarhuset, ständigt närvarande men likafullt bortglömt. Om man sen tycker att det är en bra lösning med talmannen som statschef är en annan sak, men det kan vi ju ändra på då.
*128 träffar på Google.
onsdag 25 februari 2009
måndag 9 februari 2009
Kan man överhuvudtaget vara liberal?
Jag borde inte skriva om detta. Jag borde fortsätta tröska igenom mitt senaste försök till utkast till avhandlingsavsnitt inför handledningsmötet på torsdag. Men när Roland PM i stort sett försöker hävda att man antingen måste vara konservativ eller socialist på Svenskans ledarblogg idag måste jag aktningsfullt be om att få gå i svaromål.
Vi kan göra en uppdelning av människors politiska åskådningar enligt två dimensioner: ekonomi och värden. Man kan då få ett fyrfältsdiagram av samma snitt som t.ex. Political Compass, där vänster betyder vänster (i ekonomiskt hänseende), höger betyder höger, upp betyder en auktoritär moralsyn och ner betyder en frihetlig. Det RPM vill hävda är att om man är vänster måste man också befinna sig långt ner, och om man är höger måste man befinna sig långt upp. Om man kollar på de diagram som Political Compass-teamet har skapat över den politiska situationen i några olika länder ser man också mycket riktigt att det är så de centrala politiska skiljelinjerna verkar gå.
RPM vill särskilja två stycken psyken: "Slutsatserna är givna. Antingen är man höger eller vänster, mischmaschet är en myt. Antingen är syftet med ditt liv att först dra ditt strå till stacken eller att först förverkliga dig själv. Det första är högerpsyket, det andra är vänsterpsyket." Detta kan nog också på ett sätt vara korrekt. Som jag tidigare har pekat på så kan vi t.ex. titta på Inglehart-Welzelkartan där man å ena sidan kan skilja på traditionella och sekulära-rationalistiska värderingar, och å andra sidan på överlevnad kontra självförverkligande, något som verkar ha vissa likheter med RPM:s skillnad mellan "att dra sitt strå till stacken" och att "förverkliga sig själv". Vi ser där också en lös korrelation mellan sekulära-rationalistiska värderingar och självförverkligande, med den postkommunistiska världen som det stora undantaget, där sekularism och överlevnadsinstinkt, båda påtvingade av de kommunistiska regimerna, går ihop.
Jag ville från början egentligen bara avfärda RPM:s artikel som konservativt svammel, men jag tror att han har kommit fram till nånting som är ganska intressant, i alla fall om vi fokuserar på skillnaden mellan mentaliteterna och ignorerar hur RPM menar att denna rent sakpolitiskt manifesterar sig. Jag har tidigare skrivit om skillnaderna mellan amerikansk och svensk liberalism, och en av skillnaderna där är att den amerikanska liberalismen i väldigt hög utsträckning förkroppsligar en vänstermentalitet. Den svenska liberalismen, å andra sidan, tenderar ju att betrakta sig själv som en högerrörelse i ekonomiskt hänseende och en frihetsrörelse i värderingshänseende. (RPM verkar också hävda att svenska liberaler därmed måste tycka att de rika ländernas välfärd orsakar de fattiga ländernas misär. Men det är en ekonomisk tes, byggd på marxistisk utsugningsteori, som den svenska liberalismen i sin egenskap av en kapitalistisk rörelse förkastar, och har inget med värdefrågor att göra.)
Jag tror dock att talet om självförverkligande är väldigt centralt. En av anledningarna till att Sverige är det land i världen vars folk lägger störst betoning på självförverkligande är nog att det finns en bred koalition av socialdemokrater och liberaler som förenas kring detta värde. Det är nog helt rätt att påstå att självförverkligande är ett viktigt liberalt värde. Frågan är bara hur man omsätter det till praktisk politik. Och det är där som risken med den stora staten finns: en stor stat och omfattande regler för vad människor får och inte får göra omintetgör detta självförverkligande. Helst borde vi därmed försöka minska ner på staten, för att ge människor mer kontroll över sina pengar och större förmåga att fatta sina egna val. Men om inte det går borde vi försöka eliminera de inslag i den allmänna välfärdsstaten som försvårar för människor att välja själva, som t.ex. när en viss del av din lön varje månad går till arbetsgivaravgifter, utan möjlighet för dig att lägga den på annat och sålunda ta den långsiktiga kontrollen över ditt liv.
Det kan vara vanskligt att stirra sig blind på USA, för där ser den politiska verkligheten annorlunda ut än i andra länder. Det kan också vara vanskligt att stirra sig blind på landdiagrammen i Political Compass, för de skildrar bara enskilda politiska partier. Men mycket av variationen sker inom partierna, och t.ex. mellan generationer. Större delen av den unga svenska borgerligheten skulle förmodligen beskriva sig själv som höger om mitten i ekonomiska frågor och mer frihetlig än traditionell i värdefrågor. Men det får man inte syn på om man bara tittar på partiernas officiella ståndpunkter. Man ska därvidlag, särskilt om man betraktar t.ex. socialdemokraterna, inte heller glömma bort den andra sidan av myntet, nämligen den vänsterkommunitarism som kräver en stark stat för att upprätthålla samhällelig gemenskap och sammanhållning: det "folkhem" som Per Albin lånade av den konservative tänkaren Kjellén. Och där kan det också vara värt att komma ihåg att medan RPM hävdar att grupper som ofta förespråkar låga skatter tenderar att vara religiösa, något som säkert kan vara sant i USA, så är det i alla fall min starka uppfattning att i Sverige går kristendom och socialism hand i hand: jag tror nog man hittar proportionellt sett fler ateister bland den liberala, självförverkligande högern än bland den socialistiska, moralkonservativa vänstern.
Allting är alltid mer komplicerat, och detaljerna riskerar att gå förlorade i generella resonemang. Jag tvivlar inte på att de som står för en frihetlig höger befinner sig i minoritet, generellt sett. Men det gör inte deras åsikter till osammanhängande per se.
Vi kan göra en uppdelning av människors politiska åskådningar enligt två dimensioner: ekonomi och värden. Man kan då få ett fyrfältsdiagram av samma snitt som t.ex. Political Compass, där vänster betyder vänster (i ekonomiskt hänseende), höger betyder höger, upp betyder en auktoritär moralsyn och ner betyder en frihetlig. Det RPM vill hävda är att om man är vänster måste man också befinna sig långt ner, och om man är höger måste man befinna sig långt upp. Om man kollar på de diagram som Political Compass-teamet har skapat över den politiska situationen i några olika länder ser man också mycket riktigt att det är så de centrala politiska skiljelinjerna verkar gå.
RPM vill särskilja två stycken psyken: "Slutsatserna är givna. Antingen är man höger eller vänster, mischmaschet är en myt. Antingen är syftet med ditt liv att först dra ditt strå till stacken eller att först förverkliga dig själv. Det första är högerpsyket, det andra är vänsterpsyket." Detta kan nog också på ett sätt vara korrekt. Som jag tidigare har pekat på så kan vi t.ex. titta på Inglehart-Welzelkartan där man å ena sidan kan skilja på traditionella och sekulära-rationalistiska värderingar, och å andra sidan på överlevnad kontra självförverkligande, något som verkar ha vissa likheter med RPM:s skillnad mellan "att dra sitt strå till stacken" och att "förverkliga sig själv". Vi ser där också en lös korrelation mellan sekulära-rationalistiska värderingar och självförverkligande, med den postkommunistiska världen som det stora undantaget, där sekularism och överlevnadsinstinkt, båda påtvingade av de kommunistiska regimerna, går ihop.
Jag ville från början egentligen bara avfärda RPM:s artikel som konservativt svammel, men jag tror att han har kommit fram till nånting som är ganska intressant, i alla fall om vi fokuserar på skillnaden mellan mentaliteterna och ignorerar hur RPM menar att denna rent sakpolitiskt manifesterar sig. Jag har tidigare skrivit om skillnaderna mellan amerikansk och svensk liberalism, och en av skillnaderna där är att den amerikanska liberalismen i väldigt hög utsträckning förkroppsligar en vänstermentalitet. Den svenska liberalismen, å andra sidan, tenderar ju att betrakta sig själv som en högerrörelse i ekonomiskt hänseende och en frihetsrörelse i värderingshänseende. (RPM verkar också hävda att svenska liberaler därmed måste tycka att de rika ländernas välfärd orsakar de fattiga ländernas misär. Men det är en ekonomisk tes, byggd på marxistisk utsugningsteori, som den svenska liberalismen i sin egenskap av en kapitalistisk rörelse förkastar, och har inget med värdefrågor att göra.)
Jag tror dock att talet om självförverkligande är väldigt centralt. En av anledningarna till att Sverige är det land i världen vars folk lägger störst betoning på självförverkligande är nog att det finns en bred koalition av socialdemokrater och liberaler som förenas kring detta värde. Det är nog helt rätt att påstå att självförverkligande är ett viktigt liberalt värde. Frågan är bara hur man omsätter det till praktisk politik. Och det är där som risken med den stora staten finns: en stor stat och omfattande regler för vad människor får och inte får göra omintetgör detta självförverkligande. Helst borde vi därmed försöka minska ner på staten, för att ge människor mer kontroll över sina pengar och större förmåga att fatta sina egna val. Men om inte det går borde vi försöka eliminera de inslag i den allmänna välfärdsstaten som försvårar för människor att välja själva, som t.ex. när en viss del av din lön varje månad går till arbetsgivaravgifter, utan möjlighet för dig att lägga den på annat och sålunda ta den långsiktiga kontrollen över ditt liv.
Det kan vara vanskligt att stirra sig blind på USA, för där ser den politiska verkligheten annorlunda ut än i andra länder. Det kan också vara vanskligt att stirra sig blind på landdiagrammen i Political Compass, för de skildrar bara enskilda politiska partier. Men mycket av variationen sker inom partierna, och t.ex. mellan generationer. Större delen av den unga svenska borgerligheten skulle förmodligen beskriva sig själv som höger om mitten i ekonomiska frågor och mer frihetlig än traditionell i värdefrågor. Men det får man inte syn på om man bara tittar på partiernas officiella ståndpunkter. Man ska därvidlag, särskilt om man betraktar t.ex. socialdemokraterna, inte heller glömma bort den andra sidan av myntet, nämligen den vänsterkommunitarism som kräver en stark stat för att upprätthålla samhällelig gemenskap och sammanhållning: det "folkhem" som Per Albin lånade av den konservative tänkaren Kjellén. Och där kan det också vara värt att komma ihåg att medan RPM hävdar att grupper som ofta förespråkar låga skatter tenderar att vara religiösa, något som säkert kan vara sant i USA, så är det i alla fall min starka uppfattning att i Sverige går kristendom och socialism hand i hand: jag tror nog man hittar proportionellt sett fler ateister bland den liberala, självförverkligande högern än bland den socialistiska, moralkonservativa vänstern.
Allting är alltid mer komplicerat, och detaljerna riskerar att gå förlorade i generella resonemang. Jag tvivlar inte på att de som står för en frihetlig höger befinner sig i minoritet, generellt sett. Men det gör inte deras åsikter till osammanhängande per se.
torsdag 5 februari 2009
Ska vi folkomrösta om kärnkraften?
PJ raljerar över Olof Ruins påstående att svensk konstitutionell praxis kräver att vi ska hålla en ny folkomröstning om kärnkraften nu när alliansen har kommit överens om att bygga nya reaktorer. För mig, som tidigare har uttalat mig väldigt positivt om ökat deltagande i politiken, blir frågan lite knepigare. Men man kan dela upp argumenten för en folkomröstning i tre lösa grupper:
1. Vi ska folkomrösta eftersom det är i enlighet med konstitutionell praxis.
2. Vi ska göra det därför att demokratin kräver att vi inte åsidosätter folkets röst (oavsett vad praxis säger).
3. Vi ska göra det därför att det generellt sett är bra med ökat deltagande.
Som PJ hävdar så kan nog (1) ignoreras. Svensk konstitutionell praxis och konstitutionella konventioner är helt enkelt för dåligt utvecklade. Vi ignorerade folkomröstningsresultatet i högertrafikfrågan, och det är tveksamt om vi följde folkviljan i ATP-frågan. Vår konstitutionella praxis utvecklas ständigt och kan ändras över tid om så behövs.
De flesta argumenten för folkomröstning härrör sig nog från ett slags allmänt hållen åsikt att beslut som har fattats av folket endast kan rivas upp av folket. Och generellt sett håller jag med om detta. Det vore väldigt märkligt om vi beslutade att gå ur EU utan en ny folkomröstning, till exempel. Men problemet med kärnkraftsfrågan är att ingen någonsin har tagit ställning till det förslag som nu ligger på bordet, nämligen att bibehålla kärnkraften under överskådlig tid. Man kan istället se folkomröstningen 1980 som en omröstning om det bästa sättet att bedriva avveckling på. Det blir därmed svårt att säga vilken vilja folket överhuvudtaget uttryckte 1980, om man var för bibehållen kärnkraft eller om man inte var det. Det finns vissa situationer där alternativen är så pass tydliga att det går att ställa folket inför en ja-eller-nejsituation. Antingen går vi med i EU vid en given tidpunkt eller så går vi inte med under överskådlig tid. Det folket röstar för måste rimligen tolkas som folkets vilja som inte kan motsägas utan en ny folkomröstning. Men det enda man egentligen kan säga om 1980 års folkomröstning är att folket inte var för linje 1. Fast det är klart... hade linje 1 ställts mot bibehållen kärnkraft under överskådlig tid hade en seger för linje 1 kunnat tolkas som att det var just den linjen folket var för, och att man därmed inte kunde avveckla enligt linje 2 eller linje 3.
Som man frågar får man svar, och om inte folket styr agendan så kommer inte ett folkomröstningsresultat i en komplicerad fråga som kärnkraften nödvändigtvis att vara en god indikator på folkviljan. Det betyder inte att man inte ska folkomrösta, men man måste i så fall betrakta folkomröstningen som just rådgivande, och ta resultatet för vad det är. I kärnkraftsomröstningens fall tolkades resultatet av riksdagen som att folket sagt ja till avveckling 2010. Det är väldigt oklart hur många av linje 2-väljarna 1980 som ansåg sig säga just detta med sin röst. Jag tror också att det kan vara värt att påminna om att 1980 utgjorde ett slags nadir för den direktdemokratiska idén. På 50-talet hade man varit ganska positivt inställd till folkomröstningar, därav de två folkomröstningar som hölls under den perioden. Men i takt med den centralistiska statssocialismens frammarsch i Sverige minskade tilltron till folkomröstningar. Att man dock röstade om kärnkraften torde väl endast kunna förklaras med att det var en så pass besvärlig fråga både för socialdemokraterna och för regeringen Fälldin. Det är en annan anledning till att man ska vara lite försiktig med folkomröstningsresultat: i Sverige, olikt många andra länder där omröstningar kan tillkomma på medborgarinitiativ, utgör inte folkomröstning ett exempel på att folket tar tillbaka den makt som man delegerat till lagstiftarna, utan på att politikerna lånar ut den makt till folket som nominellt tillhör folket, och på politikernas villkor.
Skulle det vara fel att ha en ny folkomröstning? Nej, det tycker jag inte. Men problemet i svensk politik är att vi har folkomröstningar då och då utan att det finns någon klar konsensus kring, regler för, eller knappt ens debatt runt vilken roll folkomröstningar ska spela i vår demokrati och hur de ska gå till. Det finns en utbredd skepsis mot folkomröstningar inom den svenska liberalismen, och det är folkomröstningar som den om kärnkraften som ger hela institutet ett dåligt rykte, och med rätta.
Vi kan ställa två frågor: (a) När ska man ha en ny folkomröstning i ett ämne som det redan har folkomröstats om? (b) När och hur bör man ha folkomröstningar i framtiden? (Tanken är att om man har vettiga regler för folkomröstningar så följer automatiskt att deras resultat endast kan åsidosättas av en ny folkomröstning eller genom att frågan helt upphör, t.ex. om vi säger ja till att behålla kungahuset genom folkomröstning och det sedan utslocknar på naturlig väg.)
Som svar på (a) säger jag: det är rimligt att kräva folkomröstning om vi ska gå ur EU eller införa euron, eftersom det fanns två tydliga alternativ som mer eller mindre uttömde den logiska rymden. Däremot är det inte nödvändigt med en ny folkomröstning om kärnkraften, låt vara att det inte heller är något större fel med det förslaget.
Vad gäller (b) måste man skilja på ett läge där vi går över till mycket mer deltagande och ett läge där vi bevarar huvuddragen i dagens representativa system. Det är endast i det förra läget som vi kan börja argumentera för en folkomröstning enligt (3) ovan, dvs. att om många olika beslut ska fattas enligt direkt deltagande borde vi rimligen folkomrösta el. dyl. om kärnkraften. Nu finns det givetvis de liberaler som menar att vi aldrig borde ha några folkomröstningar. Det håller jag inte alls med om. Vi kan skilja på frågor där man bör ha folkomröstningar och frågor där man kan men inte måste ha dem. Till de förra hör samtliga konstitutionella frågor där det råder oenighet och även viktiga konstitutionella frågor där det inte råder någon större oenighet, men där det dock finns en viktig poäng i att man kan gå tillbaka och härleda legitimiteten hos vår författning till folkets samtycke. (Det gör att jag tycker att man borde ha antagit 1974 års regeringsform genom en folkomröstning. Det är inte för sent att skriva en ny och bättre författning och anta den på det sättet.) Det är svårare att dra en tydlig gräns för vilka frågor som bör falla inom den senare gruppen. Man kan argumentera för att endast de beslut som ändrar politikens ramar bör ha folkets stöd, och att vi sedan bör lämna det åt politikerna att bedriva politik inom dessa ramar. En grundläggande förutsättning för att det ska vara en acceptabel strategi är att detta ändå medför ett tillräckligt mått av demokratisk förankring. Och det kan finnas en poäng i att ha en politisk process där man tydliggör alternativen och skapar tydliga alternativ där man måste kompromissa med vissa saker för att få andra, vilket skulle vara ett argument för representativ demokrati. Låt oss gå med på det för argumentationens skull, även om jag tror att detta kan göras inom ramar som tillåter betydligt mer deltagande än dem vi har idag. Men problemet är att samtidigt som de representanter väljarna väljer ska stå för det dagliga styret av landet på kort sikt, ska de också ta ställning till de långsiktiga frågor som råkar vara aktuella för stunden, som t.ex. kärnkraften, euron, socialförsäkringssystemen osv. Det är frågor där man måste välja ett system som ska vara på plats under en längre tid, i alla fall sett till huvuddragen, och därför är det väldigt viktigt med demokratisk förankring, men det kan vara omöjligt att säga t.ex. "jag vill ha de rödgrönas kortsiktiga ekonomiska politik, men jag stödjer alliansen i synen på kärnkraftsfrågan".
Och om det då går att särskilja dessa frågor i någon rimlig grad så verkar det som om det vore betydligt lämpligare att avgöra dessa långsiktiga frågor direkt än att låtsas som att politikerna har fått ett demokratiskt mandat att avgöra dem, vilket kanske inte alls är fallet. Om besluten går majoritetsviljan emot riskerar man att få stora legitimitetsproblem, om inte nu så åtminstone på sikt. Men för att man undvika såna problem så krävs det också att man antingen har väldigt tydliga alternativ eller låter alternativen växa fram underifrån och hittar nåt slags lösning för att skilja dem åt, t.ex. genom Alternative Vote (dvs. att väljarna rangordnar de olika alternativen, och att om ingetdera får egen majoritet så tar man bort den linje som fått färst* röster och fördelar dess väljares andrahandsröster till de andra alternativen, och så håller man på tills nåt alternativ fått en majoritet).
Det är värt att komma ihåg att det jag har argumenterat för endast är att det bör vara tillåtet att hålla folkomröstningar i dessa frågor. Det är inget måste, olikt grundläggande konstitutionella frågor. Kärnkraften torde vara en sån fråga där man skulle kunna ha en folkomröstning, men det är inget måste. Ska man undvika en folkomröstning i liknande frågor bör man dock vara väldigt säker på att man har folklig legitimitet för sitt beslut. Det tror jag också att alliansen har. Snarare är det de rödgröna som borde fundera på att gå till folket om de vill sätta sina avvecklingsplaner i verket. Ett beslut att behålla kan alltid omprövas. Ett beslut att avveckla kan det inte.
*Ett godkänt ord enligt svensk språkvård.
1. Vi ska folkomrösta eftersom det är i enlighet med konstitutionell praxis.
2. Vi ska göra det därför att demokratin kräver att vi inte åsidosätter folkets röst (oavsett vad praxis säger).
3. Vi ska göra det därför att det generellt sett är bra med ökat deltagande.
Som PJ hävdar så kan nog (1) ignoreras. Svensk konstitutionell praxis och konstitutionella konventioner är helt enkelt för dåligt utvecklade. Vi ignorerade folkomröstningsresultatet i högertrafikfrågan, och det är tveksamt om vi följde folkviljan i ATP-frågan. Vår konstitutionella praxis utvecklas ständigt och kan ändras över tid om så behövs.
De flesta argumenten för folkomröstning härrör sig nog från ett slags allmänt hållen åsikt att beslut som har fattats av folket endast kan rivas upp av folket. Och generellt sett håller jag med om detta. Det vore väldigt märkligt om vi beslutade att gå ur EU utan en ny folkomröstning, till exempel. Men problemet med kärnkraftsfrågan är att ingen någonsin har tagit ställning till det förslag som nu ligger på bordet, nämligen att bibehålla kärnkraften under överskådlig tid. Man kan istället se folkomröstningen 1980 som en omröstning om det bästa sättet att bedriva avveckling på. Det blir därmed svårt att säga vilken vilja folket överhuvudtaget uttryckte 1980, om man var för bibehållen kärnkraft eller om man inte var det. Det finns vissa situationer där alternativen är så pass tydliga att det går att ställa folket inför en ja-eller-nejsituation. Antingen går vi med i EU vid en given tidpunkt eller så går vi inte med under överskådlig tid. Det folket röstar för måste rimligen tolkas som folkets vilja som inte kan motsägas utan en ny folkomröstning. Men det enda man egentligen kan säga om 1980 års folkomröstning är att folket inte var för linje 1. Fast det är klart... hade linje 1 ställts mot bibehållen kärnkraft under överskådlig tid hade en seger för linje 1 kunnat tolkas som att det var just den linjen folket var för, och att man därmed inte kunde avveckla enligt linje 2 eller linje 3.
Som man frågar får man svar, och om inte folket styr agendan så kommer inte ett folkomröstningsresultat i en komplicerad fråga som kärnkraften nödvändigtvis att vara en god indikator på folkviljan. Det betyder inte att man inte ska folkomrösta, men man måste i så fall betrakta folkomröstningen som just rådgivande, och ta resultatet för vad det är. I kärnkraftsomröstningens fall tolkades resultatet av riksdagen som att folket sagt ja till avveckling 2010. Det är väldigt oklart hur många av linje 2-väljarna 1980 som ansåg sig säga just detta med sin röst. Jag tror också att det kan vara värt att påminna om att 1980 utgjorde ett slags nadir för den direktdemokratiska idén. På 50-talet hade man varit ganska positivt inställd till folkomröstningar, därav de två folkomröstningar som hölls under den perioden. Men i takt med den centralistiska statssocialismens frammarsch i Sverige minskade tilltron till folkomröstningar. Att man dock röstade om kärnkraften torde väl endast kunna förklaras med att det var en så pass besvärlig fråga både för socialdemokraterna och för regeringen Fälldin. Det är en annan anledning till att man ska vara lite försiktig med folkomröstningsresultat: i Sverige, olikt många andra länder där omröstningar kan tillkomma på medborgarinitiativ, utgör inte folkomröstning ett exempel på att folket tar tillbaka den makt som man delegerat till lagstiftarna, utan på att politikerna lånar ut den makt till folket som nominellt tillhör folket, och på politikernas villkor.
Skulle det vara fel att ha en ny folkomröstning? Nej, det tycker jag inte. Men problemet i svensk politik är att vi har folkomröstningar då och då utan att det finns någon klar konsensus kring, regler för, eller knappt ens debatt runt vilken roll folkomröstningar ska spela i vår demokrati och hur de ska gå till. Det finns en utbredd skepsis mot folkomröstningar inom den svenska liberalismen, och det är folkomröstningar som den om kärnkraften som ger hela institutet ett dåligt rykte, och med rätta.
Vi kan ställa två frågor: (a) När ska man ha en ny folkomröstning i ett ämne som det redan har folkomröstats om? (b) När och hur bör man ha folkomröstningar i framtiden? (Tanken är att om man har vettiga regler för folkomröstningar så följer automatiskt att deras resultat endast kan åsidosättas av en ny folkomröstning eller genom att frågan helt upphör, t.ex. om vi säger ja till att behålla kungahuset genom folkomröstning och det sedan utslocknar på naturlig väg.)
Som svar på (a) säger jag: det är rimligt att kräva folkomröstning om vi ska gå ur EU eller införa euron, eftersom det fanns två tydliga alternativ som mer eller mindre uttömde den logiska rymden. Däremot är det inte nödvändigt med en ny folkomröstning om kärnkraften, låt vara att det inte heller är något större fel med det förslaget.
Vad gäller (b) måste man skilja på ett läge där vi går över till mycket mer deltagande och ett läge där vi bevarar huvuddragen i dagens representativa system. Det är endast i det förra läget som vi kan börja argumentera för en folkomröstning enligt (3) ovan, dvs. att om många olika beslut ska fattas enligt direkt deltagande borde vi rimligen folkomrösta el. dyl. om kärnkraften. Nu finns det givetvis de liberaler som menar att vi aldrig borde ha några folkomröstningar. Det håller jag inte alls med om. Vi kan skilja på frågor där man bör ha folkomröstningar och frågor där man kan men inte måste ha dem. Till de förra hör samtliga konstitutionella frågor där det råder oenighet och även viktiga konstitutionella frågor där det inte råder någon större oenighet, men där det dock finns en viktig poäng i att man kan gå tillbaka och härleda legitimiteten hos vår författning till folkets samtycke. (Det gör att jag tycker att man borde ha antagit 1974 års regeringsform genom en folkomröstning. Det är inte för sent att skriva en ny och bättre författning och anta den på det sättet.) Det är svårare att dra en tydlig gräns för vilka frågor som bör falla inom den senare gruppen. Man kan argumentera för att endast de beslut som ändrar politikens ramar bör ha folkets stöd, och att vi sedan bör lämna det åt politikerna att bedriva politik inom dessa ramar. En grundläggande förutsättning för att det ska vara en acceptabel strategi är att detta ändå medför ett tillräckligt mått av demokratisk förankring. Och det kan finnas en poäng i att ha en politisk process där man tydliggör alternativen och skapar tydliga alternativ där man måste kompromissa med vissa saker för att få andra, vilket skulle vara ett argument för representativ demokrati. Låt oss gå med på det för argumentationens skull, även om jag tror att detta kan göras inom ramar som tillåter betydligt mer deltagande än dem vi har idag. Men problemet är att samtidigt som de representanter väljarna väljer ska stå för det dagliga styret av landet på kort sikt, ska de också ta ställning till de långsiktiga frågor som råkar vara aktuella för stunden, som t.ex. kärnkraften, euron, socialförsäkringssystemen osv. Det är frågor där man måste välja ett system som ska vara på plats under en längre tid, i alla fall sett till huvuddragen, och därför är det väldigt viktigt med demokratisk förankring, men det kan vara omöjligt att säga t.ex. "jag vill ha de rödgrönas kortsiktiga ekonomiska politik, men jag stödjer alliansen i synen på kärnkraftsfrågan".
Och om det då går att särskilja dessa frågor i någon rimlig grad så verkar det som om det vore betydligt lämpligare att avgöra dessa långsiktiga frågor direkt än att låtsas som att politikerna har fått ett demokratiskt mandat att avgöra dem, vilket kanske inte alls är fallet. Om besluten går majoritetsviljan emot riskerar man att få stora legitimitetsproblem, om inte nu så åtminstone på sikt. Men för att man undvika såna problem så krävs det också att man antingen har väldigt tydliga alternativ eller låter alternativen växa fram underifrån och hittar nåt slags lösning för att skilja dem åt, t.ex. genom Alternative Vote (dvs. att väljarna rangordnar de olika alternativen, och att om ingetdera får egen majoritet så tar man bort den linje som fått färst* röster och fördelar dess väljares andrahandsröster till de andra alternativen, och så håller man på tills nåt alternativ fått en majoritet).
Det är värt att komma ihåg att det jag har argumenterat för endast är att det bör vara tillåtet att hålla folkomröstningar i dessa frågor. Det är inget måste, olikt grundläggande konstitutionella frågor. Kärnkraften torde vara en sån fråga där man skulle kunna ha en folkomröstning, men det är inget måste. Ska man undvika en folkomröstning i liknande frågor bör man dock vara väldigt säker på att man har folklig legitimitet för sitt beslut. Det tror jag också att alliansen har. Snarare är det de rödgröna som borde fundera på att gå till folket om de vill sätta sina avvecklingsplaner i verket. Ett beslut att behålla kan alltid omprövas. Ett beslut att avveckla kan det inte.
*Ett godkänt ord enligt svensk språkvård.
måndag 19 januari 2009
Amerikansk och svensk liberalism II: La bouche de la loi
Om man ska skriva om legitimitet kommer man ganska snart in på frågor som befinner sig i en skärningspunkt mellan rättsfilosofi och politisk filosofi. Om statens legitimitet består i att den ger människor skäl att åtlyda dess lagar för deras egen skull hamnar man ganska snabbt i frågan "Vilka skäl kan vi ha att åtlyda lagarna för deras egen skull?" och därmed "Vad är det med lagar som gör att vi har skäl att åtlyda dem för deras egen skull?" och om man inte aktar sig är man snart inne på områden som snarare hör den allmänna rättsläran till. Man skulle möjligen kunna bedriva en viss arbetsdelning i det att den politisk-filosofiska frågan "Varför bör vi åtlyda lagarna?" åtskiljs från den rättsfilosofiska frågan "Varför tenderar vi att åtlyda lagarna?", men man märker också att frågorna går ihop, särskilt om man som jag anser att de flesta människor som åtlyder lagarna i liberala stater också har ganska bra skäl för att göra det, och att uppgiften för liberaler ligger i att visa för dem som inte gör det varför de borde.
Men jag ska inte försöka ge något svar på den frågan idag. Istället ska jag säga att så fort man börjar läsa någonting inom engelskspråkig analytisk politisk filosofi om det filosofiska förhållandet mellan juridik och politik, eller om förhållandet mellan rättsfilosofiska och politisk-filosofiska frågor, så drabbas man av en provinsialism som är helt enastående. När man först möter den oerhört omfattande och livaktiga litteratur som behandlar dessa frågor slås man av ett slags avundsjuka: juridiken är så mycket mer politisk och filosofisk i de engelsktalande länderna, och därmed så mycket mer intressant, och därmed så mycket mer kapabel att användas som ett instrument för att värna människors rätt än i Sverige, där vi är inskränkta och kuvade av arvet efter Hägerström, Lundstedt och Olivecrona. Men snart inser man att provinsialismen gäller för båda parter, ty alla som skriver om förhållandet mellan juridik och politisk filosofi - Raz, Dworkin, Nussbaum, Rawls - verkar förutsätta att vi befinner oss i ett common law-system, oavsett om det är USA, Storbritannien, Indien (Nussbaum), Australien (Kukathas) eller Kanada (Kymlicka, McKinnon). Och på den europeiska kontinenten gör man förvisso inte det.
Nu är rättsvetenskap en nationell vetenskap på ett sätt som filosofi inte är, och det hade kanske varit alla dessa författare förlåtet om de hade tolkat det så att rättsfilosofi skriven på engelska huvudsakligen bör handla om rättssystem i de engelsktalande länderna, som nästan uteslutande är common law. Men politisk filosofi, inte minst liberal sådan, bör ha större ambitioner än så. Även om man gör som den senare Rawls och inskränker sig till att bara filosofera runt liberala, konstitutionella demokratier står det klart att dessa måste innefatta olika rättssystem, dels common law-systemen, dels det som på engelska kallas "civil law"-systemen, dvs. de kontinentala system som tagit inflytande av romersk rätt och Code Napoléon, och sedan de nordiska systemen, som kan ses som en särskild underavdelning av de sistnämnda men som av många betraktas som en egen gren, eftersom receptionen av romersk rätt varit mindre omfattande här, och vi har egna inhemska rättstraditioner att falla tillbaka på.
Det finns en märkbar stolthet över common law-systemen bland de engelskspråkiga författarna. För att tala med Hayek (som också satte värde på common law) kan man säga att common law har vuxit fram som ett spontant organiserat juridiskt system, där domare i avgörande fall har försökt hitta fram till rätten, och där tidigare beslut fått en prejudicerande verkan som sedan legat till grund för följande beslut, utan att det har funnits något egentligt behov av att lagstifta. Lagstiftning förekommer givetvis, och har vuxit sig betydligt mer omfattande under de senaste århundradena, men har också kunnat åsidosättas av domarna när så har befunnits motiverat, vilket delvis förklarar alla de bisarra lagar som man ibland hittar i England och USA: eftersom de inte tillämpas kan de lika gärna vara kvar. Rättstillämpningen anses följa det allmänna rättsmedvetandet såsom det har utvecklats under århundradena hellre än statsmaktens infall, låt vara att parlamentet i Storbritannien har mycket omfattande möjligheter att stifta lagar som domstolarna måste rätta sig efter.
Framför allt är mitt intryck att domstolarna anser sig svara på själva sakfrågan, "Har detta agerande varit rätt? Har X brutit mot det tillåtna, antingen gentemot det allmänna eller gentemot käranden Y?" medan domstolarna i de kontinentala rättssystemen mer anser sig böra svara på frågan: "Vad anser lagen om detta agerande? Har X brutit mot lagens krav?" På detta sätt blir domstolen la bouche de la loi, lagens språkrör, hellre än den instans som själv finner lagen, som i common law. I common law tar domarna stöd i den skrivna lagen för att finna rätten, medan i Norden tar man stöd av det allmänna rättsmedvetandet för att uttolka den skrivna lagen. Brittiska domstolar har traditionellt sett varit förbjudna att konsultera parlamentets protokoll för att få hjälp med att tolka lagen, medan svenska domstolar betraktar förarbetena, bland annat utskottsbetänkanden och kammarprotokoll, som sina viktigaste hjälpmedel.
Men om common law är spontant framvuxen ur det allmänna rättsmedvetandet följer ju också att den är överlägsen endast om alternativen inte är det. Civil law tänks alltså vara recipierad utifrån och kodifierad enligt suveränens önskemål utan koppling till det allmänna rättsmedvetandet. Jag kommer här framför allt att tänka på John Mikhail, rättsvetare vid Georgetown, som har försökt utveckla en universell moralisk grammatik, en moralisk motsvarighet till Chomskys teori om en medfödd språklig förmåga, där juridiska termer och begrepp spelar väldigt stor roll. Mikhail tänker sig nämligen att vi är ett slags "medfödda jurister" och att vi redan vid tidig ålder kan göra väldigt avancerade distinktioner mellan olika juridiska begrepp, utan att någon har presenterat sådana distinktioner för oss, vilket därmed endast kan förklaras av att vi har en medfödd förmåga att göra det (det berömda så kallade poverty of the stimulus-argumentet). Poängen här är att Mikhail inskränker sitt resonemang endast till sådana begrepp som har vuxit fram genom common law, eftersom dessa, eftersom de har vuxit fram ur det allmänna rättsmedvetandet, kan tänkas vara medfödda. Därmed torde också följa att de kontinentala rättssystemens begrepp och distinktioner inte är det, eller i alla fall inte till samma grad.
Denna bild är givetvis i varierande grad förenklad. Inte minst den nordiska rätten beror i högre grad än den kontinentala på prejudikat och rättspraxis, och lekmannainflytandet bevarar dess flexibilitet och lyhördhet. Men det finns givetvis viktiga process- och straffrättsliga skillnader: i amerikansk rätt får ingen två gånger utsättas för fara för liv och lem, vilket betyder att den som frikänns av juryn går fri för alltid, medan i svensk rätt är det självklart att åklagaren har rätt att överklaga en friande dom till högre instans. I amerikansk rätt betyder ett erkännande att frågan om straff automatiskt kommer upp, och hörsägen får inte tas i beaktande av juryn när man avgör skuldfrågan, medan i svensk rätt råder fri bevisvärdering, vilket innebär att både erkännande och hörsägen ska ges det bevisvärde det har av domstolen. Både nordisk rätt och common law har ansett det vara viktigt att man ska prövas av sina jämlikar, men det har lett till ett nämndemannaförfarande i Sverige och ett juryförfarande i de engelskspråkiga länderna.
Så vad spelar då detta för roll för den politiska filosofin? Jag tror att det spelar en ganska omfattande roll, mer omfattande än jag kan utveckla här. När t.ex. Rawls lyfter fram HD som "the supreme exemplar of public reason", dvs. den instans som mest av allt måste argumentera utifrån skäl som är oberoende av någon enskild rimlig genomgripande doktrin om det goda, låter detta ganska märkligt i svenska öron. Inte så att svenska HD borde tillåtas att lyfta fram argument som t.ex. är hämtade från någon viss religion eller moralteori, utan mest att det är ett väldigt märkligt krav att ställa på en domstol i t.ex. ett svenskt rättsväsende, eftersom argumentation i svåra juridiska frågor, särskilt i högsta instans, ofta består av ett ganska tekniskt utvärderande av olika förarbetsuttalanden, möjligen med viss hjälp från allmängiltiga juridiska principer och den allmänna rättskänslan. Men återigen avgör man inte själva sakfrågan, utan vad lagen säger om själva sakfrågan.
Framför allt kan vi inte förvänta oss att domstolarna ska värna vår rätt om inte den skrivna lagen, den som bestäms av demokratiskt valda församlingar, inte gör det. Att svenska HD skulle hitta på en implicerad rätt till privatliv som i Roe v. Wade är nästan otänkbart. I de sämsta fallen resulterar svensk rättstillämpning i ett slags ovilja att överhuvudtaget pröva de materiella förutsättningarna för att ett visst rättsligt förhållande ska vara uppfyllt. Om det nu står i RF 1:1 att all offentlig makt i Sverige utgår från folket och att den svenska folkstyrelsen förverkligas bl.a. genom kommunalt självstyre skulle man ju förvänta sig att svenska domstolar prövar vad som krävs av ett kommunalt självstyre för att folkstyrelsen ska kunna förverkligas. Men icke, utan riksdagen kan lägga vilka restriktioner som helst på det kommunala självstyret (t.ex. utjämningssystemet) utan att det möter några hinder. Det är i sig inget stort problem rent sakpolitiskt, men det är ett problem att så mycket av våra grundlagar bara är tomma ord, och att det inte bara beror på hur de är skrivna utan även på rättstillämpningen.
Anledningen till att rättsfilosofin har en ojämförligt mycket svagare ställning i det offentliga samtalet i Sverige än i USA kan vara att den helt enkelt inte har så mycket att säga om politiska frågor. Ska man fundera kring liberalismens förutsättningar mot en nordisk bakgrund kanske man helt enkelt ska hoppa över att säga någonting alls om juridiken, för den har kanske ingen påverkan. Och det i sig är väl den skillnad mellan amerikansk och svensk liberalism som jag ville peka på i detta inlägg: amerikansk liberalism är starkt uppbunden med medborgarrättsrörelsen, som i mångt och mycket vann sina största segrar på den juridiska arenan, och som också utkämpar sina viktigaste strider där idag. Det går inte att undvika att säga någonting om det juridiska systemet i USA om man vill säga någonting om politiken. Det gör det kanske inte heller i Sverige, men man behöver inte säga lika mycket. Insikten om detta, och vad det får för konsekvenser för en liberalism som försöker ha ett genuint globalt tilltal, har ännu inte spritt sig inom den analytiska filosofin.
Till sist en brasklapp: liberaler har de senaste 30 åren fört en kamp för kodifiering, för stärkt skydd för mänskliga rättigheter, för konstitutionalism, vars största seger än så länge måste sägas vara Europakonventionens införlivande med svensk grundlag - förmodligen av större vikt än ett eventuellt avskaffande av uppenbarhetsrekvisitet. EU-medlemskapet har inneburit en juridisering av politiken, och fler och fler förväntar sig att domstolarna ska värna deras rätt. Men många av de centrala mål som liberaler har kämpat för har gällt just den rättsliga utformningen: det är lagarna som styr hur domstolarna agerar, och vill man att domstolarna ska värna de mänskliga rättigheterna i ökad utsträckning får man ändra grundlagen, hellre än att ägna sig åt rättsfilosofisk argumentation. Men ändå innebär de senaste årtiondenas framgångar att förhållandet mellan juridik och politisk filosofi kommer att bli mer komplicerat i Sverige än tidigare. Det är möjligt att vi ser en konvergens, och att europeiska liberaler måste intressera sig betydligt mer för t.ex. Europa- och EG-domstolarnas sätt att resonera kring rätt, demokrati och rättigheter i framtiden. Men än så länge kvarstår skillnaderna.
Men jag ska inte försöka ge något svar på den frågan idag. Istället ska jag säga att så fort man börjar läsa någonting inom engelskspråkig analytisk politisk filosofi om det filosofiska förhållandet mellan juridik och politik, eller om förhållandet mellan rättsfilosofiska och politisk-filosofiska frågor, så drabbas man av en provinsialism som är helt enastående. När man först möter den oerhört omfattande och livaktiga litteratur som behandlar dessa frågor slås man av ett slags avundsjuka: juridiken är så mycket mer politisk och filosofisk i de engelsktalande länderna, och därmed så mycket mer intressant, och därmed så mycket mer kapabel att användas som ett instrument för att värna människors rätt än i Sverige, där vi är inskränkta och kuvade av arvet efter Hägerström, Lundstedt och Olivecrona. Men snart inser man att provinsialismen gäller för båda parter, ty alla som skriver om förhållandet mellan juridik och politisk filosofi - Raz, Dworkin, Nussbaum, Rawls - verkar förutsätta att vi befinner oss i ett common law-system, oavsett om det är USA, Storbritannien, Indien (Nussbaum), Australien (Kukathas) eller Kanada (Kymlicka, McKinnon). Och på den europeiska kontinenten gör man förvisso inte det.
Nu är rättsvetenskap en nationell vetenskap på ett sätt som filosofi inte är, och det hade kanske varit alla dessa författare förlåtet om de hade tolkat det så att rättsfilosofi skriven på engelska huvudsakligen bör handla om rättssystem i de engelsktalande länderna, som nästan uteslutande är common law. Men politisk filosofi, inte minst liberal sådan, bör ha större ambitioner än så. Även om man gör som den senare Rawls och inskränker sig till att bara filosofera runt liberala, konstitutionella demokratier står det klart att dessa måste innefatta olika rättssystem, dels common law-systemen, dels det som på engelska kallas "civil law"-systemen, dvs. de kontinentala system som tagit inflytande av romersk rätt och Code Napoléon, och sedan de nordiska systemen, som kan ses som en särskild underavdelning av de sistnämnda men som av många betraktas som en egen gren, eftersom receptionen av romersk rätt varit mindre omfattande här, och vi har egna inhemska rättstraditioner att falla tillbaka på.
Det finns en märkbar stolthet över common law-systemen bland de engelskspråkiga författarna. För att tala med Hayek (som också satte värde på common law) kan man säga att common law har vuxit fram som ett spontant organiserat juridiskt system, där domare i avgörande fall har försökt hitta fram till rätten, och där tidigare beslut fått en prejudicerande verkan som sedan legat till grund för följande beslut, utan att det har funnits något egentligt behov av att lagstifta. Lagstiftning förekommer givetvis, och har vuxit sig betydligt mer omfattande under de senaste århundradena, men har också kunnat åsidosättas av domarna när så har befunnits motiverat, vilket delvis förklarar alla de bisarra lagar som man ibland hittar i England och USA: eftersom de inte tillämpas kan de lika gärna vara kvar. Rättstillämpningen anses följa det allmänna rättsmedvetandet såsom det har utvecklats under århundradena hellre än statsmaktens infall, låt vara att parlamentet i Storbritannien har mycket omfattande möjligheter att stifta lagar som domstolarna måste rätta sig efter.
Framför allt är mitt intryck att domstolarna anser sig svara på själva sakfrågan, "Har detta agerande varit rätt? Har X brutit mot det tillåtna, antingen gentemot det allmänna eller gentemot käranden Y?" medan domstolarna i de kontinentala rättssystemen mer anser sig böra svara på frågan: "Vad anser lagen om detta agerande? Har X brutit mot lagens krav?" På detta sätt blir domstolen la bouche de la loi, lagens språkrör, hellre än den instans som själv finner lagen, som i common law. I common law tar domarna stöd i den skrivna lagen för att finna rätten, medan i Norden tar man stöd av det allmänna rättsmedvetandet för att uttolka den skrivna lagen. Brittiska domstolar har traditionellt sett varit förbjudna att konsultera parlamentets protokoll för att få hjälp med att tolka lagen, medan svenska domstolar betraktar förarbetena, bland annat utskottsbetänkanden och kammarprotokoll, som sina viktigaste hjälpmedel.
Men om common law är spontant framvuxen ur det allmänna rättsmedvetandet följer ju också att den är överlägsen endast om alternativen inte är det. Civil law tänks alltså vara recipierad utifrån och kodifierad enligt suveränens önskemål utan koppling till det allmänna rättsmedvetandet. Jag kommer här framför allt att tänka på John Mikhail, rättsvetare vid Georgetown, som har försökt utveckla en universell moralisk grammatik, en moralisk motsvarighet till Chomskys teori om en medfödd språklig förmåga, där juridiska termer och begrepp spelar väldigt stor roll. Mikhail tänker sig nämligen att vi är ett slags "medfödda jurister" och att vi redan vid tidig ålder kan göra väldigt avancerade distinktioner mellan olika juridiska begrepp, utan att någon har presenterat sådana distinktioner för oss, vilket därmed endast kan förklaras av att vi har en medfödd förmåga att göra det (det berömda så kallade poverty of the stimulus-argumentet). Poängen här är att Mikhail inskränker sitt resonemang endast till sådana begrepp som har vuxit fram genom common law, eftersom dessa, eftersom de har vuxit fram ur det allmänna rättsmedvetandet, kan tänkas vara medfödda. Därmed torde också följa att de kontinentala rättssystemens begrepp och distinktioner inte är det, eller i alla fall inte till samma grad.
Denna bild är givetvis i varierande grad förenklad. Inte minst den nordiska rätten beror i högre grad än den kontinentala på prejudikat och rättspraxis, och lekmannainflytandet bevarar dess flexibilitet och lyhördhet. Men det finns givetvis viktiga process- och straffrättsliga skillnader: i amerikansk rätt får ingen två gånger utsättas för fara för liv och lem, vilket betyder att den som frikänns av juryn går fri för alltid, medan i svensk rätt är det självklart att åklagaren har rätt att överklaga en friande dom till högre instans. I amerikansk rätt betyder ett erkännande att frågan om straff automatiskt kommer upp, och hörsägen får inte tas i beaktande av juryn när man avgör skuldfrågan, medan i svensk rätt råder fri bevisvärdering, vilket innebär att både erkännande och hörsägen ska ges det bevisvärde det har av domstolen. Både nordisk rätt och common law har ansett det vara viktigt att man ska prövas av sina jämlikar, men det har lett till ett nämndemannaförfarande i Sverige och ett juryförfarande i de engelskspråkiga länderna.
Så vad spelar då detta för roll för den politiska filosofin? Jag tror att det spelar en ganska omfattande roll, mer omfattande än jag kan utveckla här. När t.ex. Rawls lyfter fram HD som "the supreme exemplar of public reason", dvs. den instans som mest av allt måste argumentera utifrån skäl som är oberoende av någon enskild rimlig genomgripande doktrin om det goda, låter detta ganska märkligt i svenska öron. Inte så att svenska HD borde tillåtas att lyfta fram argument som t.ex. är hämtade från någon viss religion eller moralteori, utan mest att det är ett väldigt märkligt krav att ställa på en domstol i t.ex. ett svenskt rättsväsende, eftersom argumentation i svåra juridiska frågor, särskilt i högsta instans, ofta består av ett ganska tekniskt utvärderande av olika förarbetsuttalanden, möjligen med viss hjälp från allmängiltiga juridiska principer och den allmänna rättskänslan. Men återigen avgör man inte själva sakfrågan, utan vad lagen säger om själva sakfrågan.
Framför allt kan vi inte förvänta oss att domstolarna ska värna vår rätt om inte den skrivna lagen, den som bestäms av demokratiskt valda församlingar, inte gör det. Att svenska HD skulle hitta på en implicerad rätt till privatliv som i Roe v. Wade är nästan otänkbart. I de sämsta fallen resulterar svensk rättstillämpning i ett slags ovilja att överhuvudtaget pröva de materiella förutsättningarna för att ett visst rättsligt förhållande ska vara uppfyllt. Om det nu står i RF 1:1 att all offentlig makt i Sverige utgår från folket och att den svenska folkstyrelsen förverkligas bl.a. genom kommunalt självstyre skulle man ju förvänta sig att svenska domstolar prövar vad som krävs av ett kommunalt självstyre för att folkstyrelsen ska kunna förverkligas. Men icke, utan riksdagen kan lägga vilka restriktioner som helst på det kommunala självstyret (t.ex. utjämningssystemet) utan att det möter några hinder. Det är i sig inget stort problem rent sakpolitiskt, men det är ett problem att så mycket av våra grundlagar bara är tomma ord, och att det inte bara beror på hur de är skrivna utan även på rättstillämpningen.
Anledningen till att rättsfilosofin har en ojämförligt mycket svagare ställning i det offentliga samtalet i Sverige än i USA kan vara att den helt enkelt inte har så mycket att säga om politiska frågor. Ska man fundera kring liberalismens förutsättningar mot en nordisk bakgrund kanske man helt enkelt ska hoppa över att säga någonting alls om juridiken, för den har kanske ingen påverkan. Och det i sig är väl den skillnad mellan amerikansk och svensk liberalism som jag ville peka på i detta inlägg: amerikansk liberalism är starkt uppbunden med medborgarrättsrörelsen, som i mångt och mycket vann sina största segrar på den juridiska arenan, och som också utkämpar sina viktigaste strider där idag. Det går inte att undvika att säga någonting om det juridiska systemet i USA om man vill säga någonting om politiken. Det gör det kanske inte heller i Sverige, men man behöver inte säga lika mycket. Insikten om detta, och vad det får för konsekvenser för en liberalism som försöker ha ett genuint globalt tilltal, har ännu inte spritt sig inom den analytiska filosofin.
Till sist en brasklapp: liberaler har de senaste 30 åren fört en kamp för kodifiering, för stärkt skydd för mänskliga rättigheter, för konstitutionalism, vars största seger än så länge måste sägas vara Europakonventionens införlivande med svensk grundlag - förmodligen av större vikt än ett eventuellt avskaffande av uppenbarhetsrekvisitet. EU-medlemskapet har inneburit en juridisering av politiken, och fler och fler förväntar sig att domstolarna ska värna deras rätt. Men många av de centrala mål som liberaler har kämpat för har gällt just den rättsliga utformningen: det är lagarna som styr hur domstolarna agerar, och vill man att domstolarna ska värna de mänskliga rättigheterna i ökad utsträckning får man ändra grundlagen, hellre än att ägna sig åt rättsfilosofisk argumentation. Men ändå innebär de senaste årtiondenas framgångar att förhållandet mellan juridik och politisk filosofi kommer att bli mer komplicerat i Sverige än tidigare. Det är möjligt att vi ser en konvergens, och att europeiska liberaler måste intressera sig betydligt mer för t.ex. Europa- och EG-domstolarnas sätt att resonera kring rätt, demokrati och rättigheter i framtiden. Men än så länge kvarstår skillnaderna.
tisdag 23 december 2008
Tankar om legitimitet
Jag har inte skrivit så värst mycket rena filosofiska inlägg på sistone, eftersom jag i stort sett har försökt genomföra det projekt jag skisserade rörande undvikandet av tragedi, och har än så länge inte haft så mycket att tillägga runt det. Jag skrev då att det jag försökte argumentera emot var idén om att det centrala liberala projektet var att offentligt berättiga staten för dess medborgare. Jag uttryckte en tveksamhet om att detta överhuvudtaget var möjligt, och föreslog att man då skulle fokusera på att försöka minimera politikens tragiska konsekvenser.
Men det finns en komplicerande faktor, och det är att offentligt berättigande av många författare har haft en nära koppling till legitimitetsbegreppet. Hos de flesta liberala filosofer som har skrivit om detta hittar man inte någon djupare diskussion om exakt vad det innebär att staten är legitim, utan man tycks helt enkelt ta legitimitet som ett grundläggande moraliskt begrepp som avgör om en stat är moraliskt acceptabel eller inte. Utifrån det perspektivet skulle man ju helt enkelt kunna skära av kopplingen mellan offentligt berättigande och legitimitet och komma på något annat legitimitetsbegrepp som passar bättre.
Om man söker på "authority" i Stanford Encyclopedia of Philosophy får man en kortfattad diskussion av vad som egentligen menas med legitimitet ur ett moralfilosofiskt perspektiv, tillsammans med en uppmaning till politiska filosofer att inte gräva ner sig alltför mycket i de exakta definitionerna. Artikelförfattaren, Tom Cristiano vid Arizona, diskuterar tre definitioner av legitim politisk myndighet: berättigat tvång, förmågan att pålägga plikter på folk, samt rätten att styra. Som Cristiano säger så fångar de olika definitionerna olika delar av legitimitetsbegreppet, så jag ska inte försöka argumentera för endast en aspekt till de andras nackdel.
En legitim stat har rätt att utfärda lagar och upprätthålla dem. Betyder det därmed att alla människor har övervägande skäl att åtlyda dem? Nej, det skulle jag inte vilja hävda. Om en person drivs av sitt samvete till att värnpliktsvägra eller till andra former av civil olydnad behöver vi inte säga antingen att (1) personen ifråga var irrationell eller begick något slags epistemiskt fel, eller (2) att personen inte ansåg att staten var legitim. Jag skulle vilja hävda att det är möjligt att anse att staten är legitim samtidigt som man i ett enskilt fall inte känner att man kan agera som lagen kräver. Detta gäller samtidigt som staten också har rätt att upprätthålla lagen och bestraffa dem som bryter mot den.
Så har man då rätt att göra vad man vill trots att lagen är legitim? Nej, naturligtvis inte. Man har inte rätt att begå mord på oskyldiga, till exempel. Faktum är att man inte har rätt att begå mord på oskyldiga även om lagen tillåter det, eller om det inte finns någon lag alls. Och förmodligen har en stat som är illegitim rätt att upprätthålla en lag som förbjuder mord trots att regimen är illegitim. Det jag ville komma till är bara är att det är att kräva för mycket av människor om vi förväntar oss att de alltid ska åtlyda legitima lagar. Däremot måste de betrakta det faktum att lagen är legitim som ett skäl som talar för att lyda lagen, och förmodligen också erkänna statens rätt att upprätthålla lagen - vilket ju många som bedriver civil olydnad också anser.
Det jag ville komma till är då nånting i denna stil: en legitim stat ger människor ett skäl att åtlyda dess lagar (och staten en rätt att upprätthålla dem). Detta måste vara den praktiska effekten av att en stat är legitim. Det kan inte bara vara något slags löst moraliskt begrepp, utan måste ha en viss praktisk effekt. Denna definition kan tolkas både de dicto och de re. Man skulle kunna ställa upp något slags kriterium för vad som krävs för att en stat ska vara legitim, och sedan hävda att när en stat uppfyller detta kriterium har medborgarna ett skäl att åtlyda dess lagar, men man kan också diskutera vad som krävs av en stat för att medborgarna ska ha ett skäl att åtlyda dess lagar, och sedan hävda att staten då per definition är legitim. Tidigare har jag mest betraktat legitimitetsbegreppet på det förra sättet, men nu börjar jag förstå att det kanske ska betraktas på det senare.
För varför är offentligt berättigande så nära kopplat till legitimitet? Man skulle ju bara kunna säga på måfå att en stat som kan berättigas offentligt är bra, och att en stat som är legitim är bra, så de begreppen har ungefär samma extension. Men man kan också säga såhär: att berättiga staten offentligt innebär att vi vänder oss till de berörda människorna och talar till dem i termer som de kan förstå, som är offentligt gångbara oavsett vem som lyssnar, och när vi har gjort detta har vi gett alla människor ett skäl att åtlyda statens lagar, och därmed är ju staten legitim! Så då är ju offentligt berättigande och legitimitet kopplade till varandra nästan per definition. Och då blir det ju plötsligt mycket mer problematiskt att säga att vi ska hoppa över offentligt berättigande och ägna oss åt nånting annat.
Jag tror att ett viktigt grundantagande som jag gör är att legitimitet är nånting väldigt grundläggande, nånting som inte utgör slutpunkten för staten utan snarare dess början, från vilken man kan gå vidare med vidare politik och filosoferande, och ta sikte på andra mål, t.ex. rättvisa. Om jag har rätt i att de teorier om offentligt berättigande som finns idag lider av stora problem och mynnar ut i att ingenting egentligen kan berättigas betyder det att vi redan idag kan förhålla oss till lagen lite som vi vill: om vi har bra skäl att bryta lagen kan vi göra det, och det faktum att lagen är lag spelar ingen roll. Vi kan aldrig invända mot någon som t.ex. inte betalar sin TV-licens genom att säga att "lagar ska följas", utan måste övertyga den personen att hon har en moralisk plikt att betala sin TV-licens, något som kanske inte alltid gäller (särskilt inte om alla som har en dator med Internetuppkoppling ska behöva betala licens, som ju ibland diskuteras).
Det kan ju tyckas som att detta inte är något problem. Jag har läst en kommentator till Locke som menade att Lockes diskussion om legitimitet visar att det inte kan finnas någon legitim myndighet, men att vi kan ha skäl att åtlyda illegitima myndigheter ändå. Men som alltid i filosofi eller all vetenskap har man något slags utgångspunkt som man börjar ifrån, och målet är att "rädda fenomenen". I mitt fall utgår jag ifrån det moderna liberala pluralistiska projektet, som tar samhällets mångfald inom snart sagt alla områden för given, och går vidare därifrån och frågar sig hur vi kan etablera en stat som är legitim och helst också rättvis. Så då borde vi väl först och främst se om vi kan rädda legitimiteten på något sätt.
Ett problem är att många liberaler anser att det faktum att många verkar tycka att staten är legitim inte betyder att den är legitim. Kanske anser de att om folk skulle bli filosofer skulle de börja förstå att de kanske egentligen inte har skäl att lyda lagen, eftersom det visar sig att staten egentligen inte är offentligt berättigad, och därmed skulle de sluta tycka att den är legitim. Kanske är det bara det väldigt enkla konstaterandet (som ju t.ex. Hayek kraftigt bestrider) att människor måste kunna förstå varför staten är inrättad som den är, varför staten är legitim. Och jag har i dagsläget inte egentligen något bra svar på det här problemet. Men nog är det frapperande att det inte finns särskilt många människor som helt struntar i lagarna. Många människor bryter mot lagen. Men skulle man pressa dem och trycka på att de faktiskt bryter mot lagar som har stiftats på ett demokratiskt och rättssäkert sätt, och ta upp konsekvenserna av att folk kan bryta mot lagen lite hursomhelst, skulle de åtminstone känna sig lite skamsna och mena att "ja, ja, man ska inte bryta mot lagen, men att inte betala sin TV-licens/fildela/köpa ut åt sina kompisar är väl inte så farligt". Kanske är det bara det som krävs för att de ska anse att det faktum att lagen är lag är ett skäl för att åtlyda den, även om de anser sig ha övervägande skäl att inte göra det, och kanske är det bara det som krävs för att staten ska vara legitim.
Men det här är ju inte särskilt övertygande. Folk som inte har en egentlig anledning att betrakta staten som legitim kan ju lika gärna ändra sig när de känner för det. Men skulle man återigen pressa folk och fråga dem: "Varför tycker du att lagar ska följas?" skulle de nog kunna dra upp anledningar som är bra, vettiga och som är rumsrena i det offentliga samtalet: man ska lyda lagarna för att vi lever i en demokrati, man ska lyda lagarna för tänk om alla kunde bryta lagarna hur som helst, man kan lika gärna lyda lagarna eftersom de drabbar alla lika, osv. På det sättet uttrycker vi något slags idé om att samhället är en gemenskap som syftar till allas vinning, och om att en demokrati som beaktar alla människors lika värde och värnar allas likhet inför lagen har rätt att upprätthålla sina lagar. (Väldigt få som blir ertappade med att begå ett småbrott som t.ex. fortkörning skulle ju hävda att de helt underkänner polisens och domstolarnas rätt att upprätthålla lagarna och bestraffa en för ens brott, och att det enda skälet till att man lyder deras utslag är att man inte har tillräckligt stor vapenmakt för att stå emot dem. Detta gäller till och med många som anser sig oskyldigt dömda.)
Vi får se vad allt detta mynnar ut i. Men väldigt mycket liberal teori just nu handlar om att ge och ta skäl i något slags offentligt samtal, och jag är inte särskilt optimistisk om att det offentliga samtalet kan uppfylla den funktionen. Det verkar som att många människor är fullt kapabla att förstå och acceptera bra och vettiga skäl för varför staten är legitim och handlar därefter, och kanske borde vi börja där istället. Jag tror att vi måste vara mycket mer känsliga inför den politiska verkligheten än vad många liberala tänkare tenderar att vara, men jag är också medveten om att det riskerar att leda till att liberal filosofi får ett väldigt lokalt och tidsbundet uttryck: vad händer om vi plötsligt får en stor mängd människor som helt förkastar statens legitimitet, även om de fortsätter att lyda lagarna av andra skäl? Kan vi komma på något slags teori om varför staten ändå är legitim för dem? Jag har tidigare hintat om att vi kanske skulle kunna åsidosätta folks invändningar om vi genom demokratiska institutioner gav dem tillräckligt inflytande över beslutsfattandet, men jag är mycket mer tveksam till det nu. Vi får som sagt se om jag kommer på något. För en gångs skull påstår jag mig inte ha alla svar.
Men det finns en komplicerande faktor, och det är att offentligt berättigande av många författare har haft en nära koppling till legitimitetsbegreppet. Hos de flesta liberala filosofer som har skrivit om detta hittar man inte någon djupare diskussion om exakt vad det innebär att staten är legitim, utan man tycks helt enkelt ta legitimitet som ett grundläggande moraliskt begrepp som avgör om en stat är moraliskt acceptabel eller inte. Utifrån det perspektivet skulle man ju helt enkelt kunna skära av kopplingen mellan offentligt berättigande och legitimitet och komma på något annat legitimitetsbegrepp som passar bättre.
Om man söker på "authority" i Stanford Encyclopedia of Philosophy får man en kortfattad diskussion av vad som egentligen menas med legitimitet ur ett moralfilosofiskt perspektiv, tillsammans med en uppmaning till politiska filosofer att inte gräva ner sig alltför mycket i de exakta definitionerna. Artikelförfattaren, Tom Cristiano vid Arizona, diskuterar tre definitioner av legitim politisk myndighet: berättigat tvång, förmågan att pålägga plikter på folk, samt rätten att styra. Som Cristiano säger så fångar de olika definitionerna olika delar av legitimitetsbegreppet, så jag ska inte försöka argumentera för endast en aspekt till de andras nackdel.
En legitim stat har rätt att utfärda lagar och upprätthålla dem. Betyder det därmed att alla människor har övervägande skäl att åtlyda dem? Nej, det skulle jag inte vilja hävda. Om en person drivs av sitt samvete till att värnpliktsvägra eller till andra former av civil olydnad behöver vi inte säga antingen att (1) personen ifråga var irrationell eller begick något slags epistemiskt fel, eller (2) att personen inte ansåg att staten var legitim. Jag skulle vilja hävda att det är möjligt att anse att staten är legitim samtidigt som man i ett enskilt fall inte känner att man kan agera som lagen kräver. Detta gäller samtidigt som staten också har rätt att upprätthålla lagen och bestraffa dem som bryter mot den.
Så har man då rätt att göra vad man vill trots att lagen är legitim? Nej, naturligtvis inte. Man har inte rätt att begå mord på oskyldiga, till exempel. Faktum är att man inte har rätt att begå mord på oskyldiga även om lagen tillåter det, eller om det inte finns någon lag alls. Och förmodligen har en stat som är illegitim rätt att upprätthålla en lag som förbjuder mord trots att regimen är illegitim. Det jag ville komma till är bara är att det är att kräva för mycket av människor om vi förväntar oss att de alltid ska åtlyda legitima lagar. Däremot måste de betrakta det faktum att lagen är legitim som ett skäl som talar för att lyda lagen, och förmodligen också erkänna statens rätt att upprätthålla lagen - vilket ju många som bedriver civil olydnad också anser.
Det jag ville komma till är då nånting i denna stil: en legitim stat ger människor ett skäl att åtlyda dess lagar (och staten en rätt att upprätthålla dem). Detta måste vara den praktiska effekten av att en stat är legitim. Det kan inte bara vara något slags löst moraliskt begrepp, utan måste ha en viss praktisk effekt. Denna definition kan tolkas både de dicto och de re. Man skulle kunna ställa upp något slags kriterium för vad som krävs för att en stat ska vara legitim, och sedan hävda att när en stat uppfyller detta kriterium har medborgarna ett skäl att åtlyda dess lagar, men man kan också diskutera vad som krävs av en stat för att medborgarna ska ha ett skäl att åtlyda dess lagar, och sedan hävda att staten då per definition är legitim. Tidigare har jag mest betraktat legitimitetsbegreppet på det förra sättet, men nu börjar jag förstå att det kanske ska betraktas på det senare.
För varför är offentligt berättigande så nära kopplat till legitimitet? Man skulle ju bara kunna säga på måfå att en stat som kan berättigas offentligt är bra, och att en stat som är legitim är bra, så de begreppen har ungefär samma extension. Men man kan också säga såhär: att berättiga staten offentligt innebär att vi vänder oss till de berörda människorna och talar till dem i termer som de kan förstå, som är offentligt gångbara oavsett vem som lyssnar, och när vi har gjort detta har vi gett alla människor ett skäl att åtlyda statens lagar, och därmed är ju staten legitim! Så då är ju offentligt berättigande och legitimitet kopplade till varandra nästan per definition. Och då blir det ju plötsligt mycket mer problematiskt att säga att vi ska hoppa över offentligt berättigande och ägna oss åt nånting annat.
Jag tror att ett viktigt grundantagande som jag gör är att legitimitet är nånting väldigt grundläggande, nånting som inte utgör slutpunkten för staten utan snarare dess början, från vilken man kan gå vidare med vidare politik och filosoferande, och ta sikte på andra mål, t.ex. rättvisa. Om jag har rätt i att de teorier om offentligt berättigande som finns idag lider av stora problem och mynnar ut i att ingenting egentligen kan berättigas betyder det att vi redan idag kan förhålla oss till lagen lite som vi vill: om vi har bra skäl att bryta lagen kan vi göra det, och det faktum att lagen är lag spelar ingen roll. Vi kan aldrig invända mot någon som t.ex. inte betalar sin TV-licens genom att säga att "lagar ska följas", utan måste övertyga den personen att hon har en moralisk plikt att betala sin TV-licens, något som kanske inte alltid gäller (särskilt inte om alla som har en dator med Internetuppkoppling ska behöva betala licens, som ju ibland diskuteras).
Det kan ju tyckas som att detta inte är något problem. Jag har läst en kommentator till Locke som menade att Lockes diskussion om legitimitet visar att det inte kan finnas någon legitim myndighet, men att vi kan ha skäl att åtlyda illegitima myndigheter ändå. Men som alltid i filosofi eller all vetenskap har man något slags utgångspunkt som man börjar ifrån, och målet är att "rädda fenomenen". I mitt fall utgår jag ifrån det moderna liberala pluralistiska projektet, som tar samhällets mångfald inom snart sagt alla områden för given, och går vidare därifrån och frågar sig hur vi kan etablera en stat som är legitim och helst också rättvis. Så då borde vi väl först och främst se om vi kan rädda legitimiteten på något sätt.
Ett problem är att många liberaler anser att det faktum att många verkar tycka att staten är legitim inte betyder att den är legitim. Kanske anser de att om folk skulle bli filosofer skulle de börja förstå att de kanske egentligen inte har skäl att lyda lagen, eftersom det visar sig att staten egentligen inte är offentligt berättigad, och därmed skulle de sluta tycka att den är legitim. Kanske är det bara det väldigt enkla konstaterandet (som ju t.ex. Hayek kraftigt bestrider) att människor måste kunna förstå varför staten är inrättad som den är, varför staten är legitim. Och jag har i dagsläget inte egentligen något bra svar på det här problemet. Men nog är det frapperande att det inte finns särskilt många människor som helt struntar i lagarna. Många människor bryter mot lagen. Men skulle man pressa dem och trycka på att de faktiskt bryter mot lagar som har stiftats på ett demokratiskt och rättssäkert sätt, och ta upp konsekvenserna av att folk kan bryta mot lagen lite hursomhelst, skulle de åtminstone känna sig lite skamsna och mena att "ja, ja, man ska inte bryta mot lagen, men att inte betala sin TV-licens/fildela/köpa ut åt sina kompisar är väl inte så farligt". Kanske är det bara det som krävs för att de ska anse att det faktum att lagen är lag är ett skäl för att åtlyda den, även om de anser sig ha övervägande skäl att inte göra det, och kanske är det bara det som krävs för att staten ska vara legitim.
Men det här är ju inte särskilt övertygande. Folk som inte har en egentlig anledning att betrakta staten som legitim kan ju lika gärna ändra sig när de känner för det. Men skulle man återigen pressa folk och fråga dem: "Varför tycker du att lagar ska följas?" skulle de nog kunna dra upp anledningar som är bra, vettiga och som är rumsrena i det offentliga samtalet: man ska lyda lagarna för att vi lever i en demokrati, man ska lyda lagarna för tänk om alla kunde bryta lagarna hur som helst, man kan lika gärna lyda lagarna eftersom de drabbar alla lika, osv. På det sättet uttrycker vi något slags idé om att samhället är en gemenskap som syftar till allas vinning, och om att en demokrati som beaktar alla människors lika värde och värnar allas likhet inför lagen har rätt att upprätthålla sina lagar. (Väldigt få som blir ertappade med att begå ett småbrott som t.ex. fortkörning skulle ju hävda att de helt underkänner polisens och domstolarnas rätt att upprätthålla lagarna och bestraffa en för ens brott, och att det enda skälet till att man lyder deras utslag är att man inte har tillräckligt stor vapenmakt för att stå emot dem. Detta gäller till och med många som anser sig oskyldigt dömda.)
Vi får se vad allt detta mynnar ut i. Men väldigt mycket liberal teori just nu handlar om att ge och ta skäl i något slags offentligt samtal, och jag är inte särskilt optimistisk om att det offentliga samtalet kan uppfylla den funktionen. Det verkar som att många människor är fullt kapabla att förstå och acceptera bra och vettiga skäl för varför staten är legitim och handlar därefter, och kanske borde vi börja där istället. Jag tror att vi måste vara mycket mer känsliga inför den politiska verkligheten än vad många liberala tänkare tenderar att vara, men jag är också medveten om att det riskerar att leda till att liberal filosofi får ett väldigt lokalt och tidsbundet uttryck: vad händer om vi plötsligt får en stor mängd människor som helt förkastar statens legitimitet, även om de fortsätter att lyda lagarna av andra skäl? Kan vi komma på något slags teori om varför staten ändå är legitim för dem? Jag har tidigare hintat om att vi kanske skulle kunna åsidosätta folks invändningar om vi genom demokratiska institutioner gav dem tillräckligt inflytande över beslutsfattandet, men jag är mycket mer tveksam till det nu. Vi får som sagt se om jag kommer på något. För en gångs skull påstår jag mig inte ha alla svar.
torsdag 18 december 2008
Små steg i rätt riktning
Så har då äntligen Grundlagsutredningen presenterat sitt förslag, och det positiva är att det är en enig beredning, något som jag inte trott var möjligt, framför allt med tanke på Vänsterpartiets inställning till sänkta personvalsspärrar. Jag har ju tidigare skrivit en hel del om författningspolitik generellt, så jag ska försöka att inte göra någon detaljanalys - en sån kan man t.ex. hitta här. Jag har egentligen alltid undrat om utredningen skulle föreslå några som helst förändringar, med tanke på att den tillsattes av den dåvarande socialdemokratiska regeringen när Persson och Nuder blev irriterade över att Miljöpartiet kunde utöva utpressning mot sossarna och ville se om det fanns stöd för majoritetsval. (Ett sådant stöd hade man knappast i det egna partiet.) Den frågan kom ju bort ganska snabbt, får man väl lov att säga såhär i efterhand.
Det är lätt att peka på det som inte gjordes men som borde ha gjorts. Vi fick framför allt inga skilda valdagar. Vi fick en sänkning av personvalsspärren men inte ett fullständigt avskaffande, och fem procent är fortfarande ganska mycket. Vi fick ingen avskaffad valprövningsnämnd, utan riksdagen prövar fortfarande efter riksdagsval om den tillträdande riksdagen är lagenligt vald, utan möjlighet till överklagande. Och framför allt måste man väl konstatera att vi inte fick en bred folklig debatt om författningen. För att det skulle ha skett borde man nog ha tagit med alla delar av författningen (även avsnitten om monarkin och statsskickets grunder) liksom bredare demokratifrågor, t.ex. partiernas roll, men framför allt arbetat på ett helt annat sätt, kanske helt utan representanter för riksdagens partier.
Sverige är ett land som idag inte tycks lida av allvarliga och angelägna strukturella brister inom det politiska eller ekonomiska området, till skillnad från t.ex. Italien. Vår demokrati fungerar med normala mått mätt ganska bra. The Economist har till och med hävdat att Sverige är världens mest demokratiska land, vilket man kan ställa sig lite undrande över. Men det som ändå, både på ekonomins och demokratins område väcker en viss känsla av frustration är att vi inte ens är i närheten av att förverkliga vår potential. De förändringar som föreslås är inte helt marginella. Ett slopat uppenbarhetsrekvisit är väldigt viktigt, därför att även om Europakonventionen skyddar många av våra medborgerliga rättigheter måste skyddet för demokratins procedurer vara lika starkt. Men det är fortfarande så att en majoritet av svenskarna bara går till valurnorna vart fjärde år, vilket som utredningen visar är unikt i västvärlden. Det kommer fortfarande att vara så att de interna partistrukturerna missgynnar kandidater med utländsk bakgrund, trots att väljarna genom sitt personval uttrycker att man vill se dem som sina representanter i riksdagen. Och i den debatt om svenskkontrakt och svenska värderingar som just nu förs har vi återigen missat chansen att låta grundlagen utgöra grundvalen för vad folk uppfattar att Sverige som politisk gemenskap står för (även om inte alla medborgare håller med om vad som står i den).
Men man kan också se det från ett annat håll. Grundlagsfrågor är sådant som vi kan och kommer att tycka olika om. Att vi lyckas enas om åtminstone några reformer som tar den svenska författningen i rätt riktning är i det sammanhanget positivt. Kanske måste vi inse att det alltid, för alla, oavsett politisk inriktning, kommer att finnas ett glapp mellan vad man vill ha och vad man kommer att få. Sossarna ville göra det omöjligt för riksdagen att sälja av statlig egendom med enkel majoritet, för att ge sig själva vetorätt över statens ägande. Det fick de inte igenom, och det ska vi vara tacksamma för. Jag skulle vilja avskaffa monarkin och dela makten mellan riksdagen och en demokratiskt utsedd president. Det var inte ens med på dagordningen. Men det är sånt man kanske måste acceptera. Det kan komma en dag då den debatten också förs på allvar, men vi är inte där än, och min gissning är att vi inte kommer att komma dit som ett resultat av principiella överväganden, utan först när något slags skandal eller oacceptabel situation inträffar.
Men det jag inte riktigt kommer ifrån är just själva processen: att vi låter innehållet i våra grundlagar bestämmas av politikerna snarare än genom en principiell och bred folklig debatt. Det går att lägga fram bra och sakliga argument för i stort sett alla de författningspolitiska ståndpunkter som Socialdemokraterna har. Men det går likafullt inte att undvika känslan av att man har just de ståndpunkter man har därför att det gynnar egenintresset. Partiets makt blir större om man inte har personval. Möjligheten för socialdemokratiska regeringar att bestämma blir större om inte domstolarna kan lägga sig i, likaså för socialdemokratiska fullmäktigemajoriteter om möjligheten till kommunala folkinitiativ begränsas. Eftersom väljarna ofta använder lokalvalen som en möjlighet att uttrycka missnöje med sittande regering, och eftersom sittande regeringar ofta har lägre opinionsstöd i mitten på mandatperioderna, och eftersom de flesta sittande regeringar i Sverige är socialdemokratiska, gynnas socialdemokraterna av en gemensam valdag. Som jag tidigare sagt vill man ge sig själva vetorätt genom att kräva kvalificerad majoritet (eller två riksdagsbeslut) för avyttring av statlig egendom, men inte för tvångsinlösning, statliga köp av företag eller införande av statliga monopol. I debattartikeln på Newsmill säger man dessutom att man ville minska andelen utjämningsmandat, vilket ju skulle leda till att stora partier gynnas på de små partierna bekostnad - att det skulle kunna leda till att regeringar kommer till makten som överhuvudtaget inte fick väljarnas mandat bekommer dem inte. (Att man i den socialdemokratiska debattartikeln sen listar fem grundprinciper som man har tagit som utgångspunkt för sitt arbete, men inte säger någonting om mänskliga rättigheter eller rättsstaten i någon av dem bekräftar ju bara vad jag skrev i förra inlägget, nämligen att man är helt ointresserade av de frågorna.)
Konsekvent och genomgående ser vi att partiintresset ljuger inte. Det förhållandet att den konstitutionella debatten åtminstone i viss utsträckning drivs av makthunger hellre än av principiella argument utifrån respekten för demokratin och den enskilda människans okränkbarhet är ett allvarligt problem, och det ger den konstitutionella debatten en känsla av ovärdighet, at vara en fasad för ett politiskt spel. De föreslagna författningsförändringarna är små steg i rätt riktning. Vi får mer deltagande genom införandet av kommunala folkinitiativ (även om fullmäktige kan avslå dem med två tredjedelars majoritet) och vi får ett större skydd för de medborgerliga rättigheterna genom uppenbarhetsrekvisitets avskaffande, införandet av en rätt till rättvis rättegång och till integritet, en stärkt roll för riksdagsutskotten och en mer rättssäker domarutnämning, för att nämna några punkter. Men vi får absolut inte tolka utredningens förslag och det kommande propositionsarbetet som att debatten kring demokratins grundvalar därmed har avslutats i vår tid. Snarare måste vi se till att den bara har börjat.
Det är lätt att peka på det som inte gjordes men som borde ha gjorts. Vi fick framför allt inga skilda valdagar. Vi fick en sänkning av personvalsspärren men inte ett fullständigt avskaffande, och fem procent är fortfarande ganska mycket. Vi fick ingen avskaffad valprövningsnämnd, utan riksdagen prövar fortfarande efter riksdagsval om den tillträdande riksdagen är lagenligt vald, utan möjlighet till överklagande. Och framför allt måste man väl konstatera att vi inte fick en bred folklig debatt om författningen. För att det skulle ha skett borde man nog ha tagit med alla delar av författningen (även avsnitten om monarkin och statsskickets grunder) liksom bredare demokratifrågor, t.ex. partiernas roll, men framför allt arbetat på ett helt annat sätt, kanske helt utan representanter för riksdagens partier.
Sverige är ett land som idag inte tycks lida av allvarliga och angelägna strukturella brister inom det politiska eller ekonomiska området, till skillnad från t.ex. Italien. Vår demokrati fungerar med normala mått mätt ganska bra. The Economist har till och med hävdat att Sverige är världens mest demokratiska land, vilket man kan ställa sig lite undrande över. Men det som ändå, både på ekonomins och demokratins område väcker en viss känsla av frustration är att vi inte ens är i närheten av att förverkliga vår potential. De förändringar som föreslås är inte helt marginella. Ett slopat uppenbarhetsrekvisit är väldigt viktigt, därför att även om Europakonventionen skyddar många av våra medborgerliga rättigheter måste skyddet för demokratins procedurer vara lika starkt. Men det är fortfarande så att en majoritet av svenskarna bara går till valurnorna vart fjärde år, vilket som utredningen visar är unikt i västvärlden. Det kommer fortfarande att vara så att de interna partistrukturerna missgynnar kandidater med utländsk bakgrund, trots att väljarna genom sitt personval uttrycker att man vill se dem som sina representanter i riksdagen. Och i den debatt om svenskkontrakt och svenska värderingar som just nu förs har vi återigen missat chansen att låta grundlagen utgöra grundvalen för vad folk uppfattar att Sverige som politisk gemenskap står för (även om inte alla medborgare håller med om vad som står i den).
Men man kan också se det från ett annat håll. Grundlagsfrågor är sådant som vi kan och kommer att tycka olika om. Att vi lyckas enas om åtminstone några reformer som tar den svenska författningen i rätt riktning är i det sammanhanget positivt. Kanske måste vi inse att det alltid, för alla, oavsett politisk inriktning, kommer att finnas ett glapp mellan vad man vill ha och vad man kommer att få. Sossarna ville göra det omöjligt för riksdagen att sälja av statlig egendom med enkel majoritet, för att ge sig själva vetorätt över statens ägande. Det fick de inte igenom, och det ska vi vara tacksamma för. Jag skulle vilja avskaffa monarkin och dela makten mellan riksdagen och en demokratiskt utsedd president. Det var inte ens med på dagordningen. Men det är sånt man kanske måste acceptera. Det kan komma en dag då den debatten också förs på allvar, men vi är inte där än, och min gissning är att vi inte kommer att komma dit som ett resultat av principiella överväganden, utan först när något slags skandal eller oacceptabel situation inträffar.
Men det jag inte riktigt kommer ifrån är just själva processen: att vi låter innehållet i våra grundlagar bestämmas av politikerna snarare än genom en principiell och bred folklig debatt. Det går att lägga fram bra och sakliga argument för i stort sett alla de författningspolitiska ståndpunkter som Socialdemokraterna har. Men det går likafullt inte att undvika känslan av att man har just de ståndpunkter man har därför att det gynnar egenintresset. Partiets makt blir större om man inte har personval. Möjligheten för socialdemokratiska regeringar att bestämma blir större om inte domstolarna kan lägga sig i, likaså för socialdemokratiska fullmäktigemajoriteter om möjligheten till kommunala folkinitiativ begränsas. Eftersom väljarna ofta använder lokalvalen som en möjlighet att uttrycka missnöje med sittande regering, och eftersom sittande regeringar ofta har lägre opinionsstöd i mitten på mandatperioderna, och eftersom de flesta sittande regeringar i Sverige är socialdemokratiska, gynnas socialdemokraterna av en gemensam valdag. Som jag tidigare sagt vill man ge sig själva vetorätt genom att kräva kvalificerad majoritet (eller två riksdagsbeslut) för avyttring av statlig egendom, men inte för tvångsinlösning, statliga köp av företag eller införande av statliga monopol. I debattartikeln på Newsmill säger man dessutom att man ville minska andelen utjämningsmandat, vilket ju skulle leda till att stora partier gynnas på de små partierna bekostnad - att det skulle kunna leda till att regeringar kommer till makten som överhuvudtaget inte fick väljarnas mandat bekommer dem inte. (Att man i den socialdemokratiska debattartikeln sen listar fem grundprinciper som man har tagit som utgångspunkt för sitt arbete, men inte säger någonting om mänskliga rättigheter eller rättsstaten i någon av dem bekräftar ju bara vad jag skrev i förra inlägget, nämligen att man är helt ointresserade av de frågorna.)
Konsekvent och genomgående ser vi att partiintresset ljuger inte. Det förhållandet att den konstitutionella debatten åtminstone i viss utsträckning drivs av makthunger hellre än av principiella argument utifrån respekten för demokratin och den enskilda människans okränkbarhet är ett allvarligt problem, och det ger den konstitutionella debatten en känsla av ovärdighet, at vara en fasad för ett politiskt spel. De föreslagna författningsförändringarna är små steg i rätt riktning. Vi får mer deltagande genom införandet av kommunala folkinitiativ (även om fullmäktige kan avslå dem med två tredjedelars majoritet) och vi får ett större skydd för de medborgerliga rättigheterna genom uppenbarhetsrekvisitets avskaffande, införandet av en rätt till rättvis rättegång och till integritet, en stärkt roll för riksdagsutskotten och en mer rättssäker domarutnämning, för att nämna några punkter. Men vi får absolut inte tolka utredningens förslag och det kommande propositionsarbetet som att debatten kring demokratins grundvalar därmed har avslutats i vår tid. Snarare måste vi se till att den bara har börjat.
måndag 1 december 2008
Det är alltid mer komplicerat
För ett par dagar sedan förstod jag äntligen Kent. Som väldigt många andra har jag naturligtvis lyssnat på det mesta de har producerat genom åren, men det var först när jag läste Andres Lokkos recension av den senaste samlingsboxen som jag såg hur bitarna föll på plats. Det ska nog till en kritiker som Lokko för att se hur texter som på ytan verkar vara helt obegripliga, eller åtminstone i grund och botten verkar handla om helt typiska popämnen egentligen utgör väldigt djupsinta försök att orientera sig i det postsocialdemokratiska Sverige, Sverige efter Olof Palme och finanskrisen:
Men Kent är egentligen inget politiskt band. De ägnar sig åt att analysera och beskriva samhället mer än att kritisera det. Skillnaden blir tydlig när man jämför med BBC:s nya dramaserie, med Kenneth Branagh som Wallander. För att ge brittiska tittare en blixtintroduktion till det samhällskritiska budskapet hos Mankell låter man TV:s debattprogram stå på som bakgrundsljud där en politiker summerar samhällsutvecklingen ungefär i stil med att "vår statsminister blev mördad, ekonomin kollapsade, och nu har vi blivit ett helt vanligt land". Och i det vanliga landet Sverige sker saker som inte skulle kunnat ske i Sverige, det socialdemokratiska landet, vilket förser Wallander med saker att göra.
Jag tror att poängen med detta inlägg framträder i själva skrivandeprocessen: så fort jag försöker skriva något om den socialdemokratiska drömmen och hur vi ska förhålla oss till den så tvekar jag, därför att jag inte vet vad som är rätt svar. Det är alltid nånting annat, några andras, nånting som vi som 80-talister har att förhålla oss till men aldrig var delaktiga i, nånting som kanske till och med bara var en myt: kanske fanns det aldrig någon stor socialdemokratisk "berättelse" vars fall Mankell och Kent analyserar utifrån sina skilda ståndpunkter? Hur ska vi kunna veta? Vi började skolan 1992, året då ekonomin föll. Mina politiska minnen börjar bokstavligen med Berlinmurens fall, 500 procents ränta och hur vi möttes i skolan med medlidande kommentarer som "Det brukade vara mycket bättre, men nu när ni börjar skolan så har vi inga pengar."
Ja, hur ska man egentligen förhålla sig till ett sådant budskap? Hur ska man egentligen kunna förhålla sig till hur saker och ting brukade vara, när de ligger i det förflutna? Sjöwall-Wahlöös och Mankells samhällskritik riktar sig mot den socialdemokratiska berättelse som de var med om att skriva men som visade sig ohållbar, medan t.ex. Kent och Arne Dahl ställer sig frågan: jaha, så vad ska vi göra nu då? Det är intressant att jämföra Mankell med Arne Dahl, för även fast det finns många likheter (båda är samhällskritiska författare från vänster som tar in internationella dimensioner i sina författarskap) känns det ändå som att just berättelsen om den folkhemsdröm som försvann inte är lika närvarande hos Dahl. Jag vill gärna tro att det är en generationsfråga, men jag vet inte. Och vad ska man då göra av den samhällskritik som vår generation kommer att skriva, vi som bara känner den socialdemokratiska drömmen som något som föregick oss? Tja, förhoppningsvis kommer vi att kräva rätten att själva formulera våra egna visioner om vad vi vill att vårt samhälle ska vara, precis som 68-generationen en gång gjorde.
Allting är alltid mer komplicerat. I England märker jag hur folk som skriver om Sverige, t.ex. Polly Toynbee, hänger kvar vid den gamla socialdemokratiska bilden av Sverige som om ingenting hade hänt, eller så är det av ondo om någonting händer. Det är först när de konservativa har börjat driva införandet av friskolor som deras huvudförslag inom skolpolitiken som folk har börjat få upp ögonen för att Sverige från 90-talet och framåt faktiskt också har kännetecknats av en hel del valfrihetsreformer. Och den svenska modellen bygger inte bara på mycket välfärd, utan också på insikten att systemen måste utformas så att de är hållbara för en liten, öppen, exportberoende ekonomi. Till skillnad från Storbritannien har staten aldrig varit en stor företagsägare i Sverige. Det finns nämligen ingen anledning att anta att staten skulle vara en särskilt bra företagsägare, och om inte företagen är väl skötta klarar de inte den internationella konkurrensen, och det gynnar knappast de anställda.
Jag tänker på att allting alltid är mer komplicerat när jag läser Ola Larsmos artikel om svenska värderingar, i samband med moderaternas förslag om ett svenskkontrakt, där en av aspekterna är att man vill föra vidare svenska värderingar "om jämställdhet och så vidare", för att citera Per Schlingmann. Larsmo förhåller sig vist nog ganska skeptisk till talet om svenska värderingar, men påstår dock att för honom utgör jämlikhet kanske kärnan i de svenska värderingarna.
Jag ska inte vara alltför polemisk. Jämlikhet är förmodligen ett ganska bra förslag, i den meningen att det förmodligen fångar en hel del av de värderingar folk faktiskt har. Ett annat förslag skulle kunna från World Values Survey och den så kallade Inglehart-Welzelkartan, där Sverige är det land som allra tydligast kombinerar sekulära värderingar med "self expression", alltså att förverkliga sig själv hellre än att bara fokusera på överlevnad. Svenskarna fokuserar mer på självförverkligande än något annat folk i världen gör. Och detta för mig vidare, till Berggren & Trägårdhs provokativt betitlade bok "Är svensken människa?", där de, från vad jag förstår, hävdar att poängen med den svenska modellen egentligen är att en stark stat gör människor oberoende av varandra och därmed fria att leva sina liv som de vill.
Och då har vi kanske rört oss ett stycke bort ifrån jämlikhet som det enda värdet. Då har vi hittat fram till en svensk modell som egentligen inte är socialistisk utan i grunden liberal, som inte bejakar det solidariska, homogena klassintresset utan istället skillnaderna och mångfalden. Med anknytning till mitt senaste inlägg vill jag säga att jag tror att vi måste ha ett frihetsbegrepp, inte bara ett jämlikhetsbegrepp, om vi ska förstå detta. Jag tror att det ligger en hel del i tanken på den svenska modellen som i grunden både solidarisk och frihetsbejakande, men det är just denna dubbelhet som kommer bort i bruset, som ofta ignoreras av folk som betraktar Sverige utifrån, oavsett om det är "Wallander"-producenterna eller Polly Toynbee.
Och därför måste det finnas en samhällskritik som är lika dubbel. Där det finns ofrihet, där det finns förmynderi, där måste det också finnas samhällskritik. Det gör det inte idag. Men vi får se, kanske kommer det att ändras med tiden. Niklas Ekdal har försökt göra upp med vänsterdominansen inom deckarbranschen. Vi får se om andra följer efter.
Och vi kommer inte längre
Vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja
Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra
Men Kent är egentligen inget politiskt band. De ägnar sig åt att analysera och beskriva samhället mer än att kritisera det. Skillnaden blir tydlig när man jämför med BBC:s nya dramaserie, med Kenneth Branagh som Wallander. För att ge brittiska tittare en blixtintroduktion till det samhällskritiska budskapet hos Mankell låter man TV:s debattprogram stå på som bakgrundsljud där en politiker summerar samhällsutvecklingen ungefär i stil med att "vår statsminister blev mördad, ekonomin kollapsade, och nu har vi blivit ett helt vanligt land". Och i det vanliga landet Sverige sker saker som inte skulle kunnat ske i Sverige, det socialdemokratiska landet, vilket förser Wallander med saker att göra.
Jag tror att poängen med detta inlägg framträder i själva skrivandeprocessen: så fort jag försöker skriva något om den socialdemokratiska drömmen och hur vi ska förhålla oss till den så tvekar jag, därför att jag inte vet vad som är rätt svar. Det är alltid nånting annat, några andras, nånting som vi som 80-talister har att förhålla oss till men aldrig var delaktiga i, nånting som kanske till och med bara var en myt: kanske fanns det aldrig någon stor socialdemokratisk "berättelse" vars fall Mankell och Kent analyserar utifrån sina skilda ståndpunkter? Hur ska vi kunna veta? Vi började skolan 1992, året då ekonomin föll. Mina politiska minnen börjar bokstavligen med Berlinmurens fall, 500 procents ränta och hur vi möttes i skolan med medlidande kommentarer som "Det brukade vara mycket bättre, men nu när ni börjar skolan så har vi inga pengar."
Ja, hur ska man egentligen förhålla sig till ett sådant budskap? Hur ska man egentligen kunna förhålla sig till hur saker och ting brukade vara, när de ligger i det förflutna? Sjöwall-Wahlöös och Mankells samhällskritik riktar sig mot den socialdemokratiska berättelse som de var med om att skriva men som visade sig ohållbar, medan t.ex. Kent och Arne Dahl ställer sig frågan: jaha, så vad ska vi göra nu då? Det är intressant att jämföra Mankell med Arne Dahl, för även fast det finns många likheter (båda är samhällskritiska författare från vänster som tar in internationella dimensioner i sina författarskap) känns det ändå som att just berättelsen om den folkhemsdröm som försvann inte är lika närvarande hos Dahl. Jag vill gärna tro att det är en generationsfråga, men jag vet inte. Och vad ska man då göra av den samhällskritik som vår generation kommer att skriva, vi som bara känner den socialdemokratiska drömmen som något som föregick oss? Tja, förhoppningsvis kommer vi att kräva rätten att själva formulera våra egna visioner om vad vi vill att vårt samhälle ska vara, precis som 68-generationen en gång gjorde.
Allting är alltid mer komplicerat. I England märker jag hur folk som skriver om Sverige, t.ex. Polly Toynbee, hänger kvar vid den gamla socialdemokratiska bilden av Sverige som om ingenting hade hänt, eller så är det av ondo om någonting händer. Det är först när de konservativa har börjat driva införandet av friskolor som deras huvudförslag inom skolpolitiken som folk har börjat få upp ögonen för att Sverige från 90-talet och framåt faktiskt också har kännetecknats av en hel del valfrihetsreformer. Och den svenska modellen bygger inte bara på mycket välfärd, utan också på insikten att systemen måste utformas så att de är hållbara för en liten, öppen, exportberoende ekonomi. Till skillnad från Storbritannien har staten aldrig varit en stor företagsägare i Sverige. Det finns nämligen ingen anledning att anta att staten skulle vara en särskilt bra företagsägare, och om inte företagen är väl skötta klarar de inte den internationella konkurrensen, och det gynnar knappast de anställda.
Jag tänker på att allting alltid är mer komplicerat när jag läser Ola Larsmos artikel om svenska värderingar, i samband med moderaternas förslag om ett svenskkontrakt, där en av aspekterna är att man vill föra vidare svenska värderingar "om jämställdhet och så vidare", för att citera Per Schlingmann. Larsmo förhåller sig vist nog ganska skeptisk till talet om svenska värderingar, men påstår dock att för honom utgör jämlikhet kanske kärnan i de svenska värderingarna.
Jag ska inte vara alltför polemisk. Jämlikhet är förmodligen ett ganska bra förslag, i den meningen att det förmodligen fångar en hel del av de värderingar folk faktiskt har. Ett annat förslag skulle kunna från World Values Survey och den så kallade Inglehart-Welzelkartan, där Sverige är det land som allra tydligast kombinerar sekulära värderingar med "self expression", alltså att förverkliga sig själv hellre än att bara fokusera på överlevnad. Svenskarna fokuserar mer på självförverkligande än något annat folk i världen gör. Och detta för mig vidare, till Berggren & Trägårdhs provokativt betitlade bok "Är svensken människa?", där de, från vad jag förstår, hävdar att poängen med den svenska modellen egentligen är att en stark stat gör människor oberoende av varandra och därmed fria att leva sina liv som de vill.
Och då har vi kanske rört oss ett stycke bort ifrån jämlikhet som det enda värdet. Då har vi hittat fram till en svensk modell som egentligen inte är socialistisk utan i grunden liberal, som inte bejakar det solidariska, homogena klassintresset utan istället skillnaderna och mångfalden. Med anknytning till mitt senaste inlägg vill jag säga att jag tror att vi måste ha ett frihetsbegrepp, inte bara ett jämlikhetsbegrepp, om vi ska förstå detta. Jag tror att det ligger en hel del i tanken på den svenska modellen som i grunden både solidarisk och frihetsbejakande, men det är just denna dubbelhet som kommer bort i bruset, som ofta ignoreras av folk som betraktar Sverige utifrån, oavsett om det är "Wallander"-producenterna eller Polly Toynbee.
Och därför måste det finnas en samhällskritik som är lika dubbel. Där det finns ofrihet, där det finns förmynderi, där måste det också finnas samhällskritik. Det gör det inte idag. Men vi får se, kanske kommer det att ändras med tiden. Niklas Ekdal har försökt göra upp med vänsterdominansen inom deckarbranschen. Vi får se om andra följer efter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)