70% bra, 30% dålig?

Tony Blair fick ha makten över Labourpartiet i 13 år och Storbritannien i 10 år. Det känns inte som att det finns så mycket mer att tillägga utöver det jag skrev om tredje vägen för ett par dagar sedan, och det som andra har sagt. Men ett par kommentarer:

Kriget i Irak har varit ett misslyckande. Ett opinionsmässigt misslyckande. Förmodligen ett militärt misslyckande. Redan ett humanitärt misslyckande. Det finns många skäl till varför Blair valde att gå i krig i Irak. Men ett av dem måste ha varit insikten om värdet i att bevara den transatlantiska alliansen, i det läge som rådde något mer än ett år efter 11 september, 2001. Bush hade uppenbarligen bestämt sig för att gå in i Irak. Blair hade kunnat två sina händer genom att hålla sig borta från kriget. Hade han gjort det, då hade han förmodligen inte stått i Sedgefield igår och tillkännagivit sin avgång. Men vilka hade konsekvenserna blivit för den angloamerikanska relation som fortsätter även efter att hans tid är slut? Frågan är inte vad som faktiskt skulle ha hänt, frågan är givetvis vilken bedömning Blair själv gjorde i detta läge. När några år har förflutit brukar läget klarna runt kriser som denna; vi får hoppas att så sker även här.

Blair lämnar efter sig åtminstone två förändrade partier: sitt eget och torypartiet. New Labour börjar mer och mer gå på tomgång, samtidigt som David Cameron gör sitt bästa för att fördriva minnet av Thatcher-tiden. Han har lyckats ta Tories från att vara ett litet, skränande, irrelevant parti till att bli potentiella regeringsbildare. Det är ett radikalt annorlunda läge än under Iain Duncan Smith, William Hague eller till och med Michael Howard, som ju ändå lyckades leda partiet framåt i 2005 års val. Egentligen är det bara den oseriösa, flaggviftande euroskepticism som Tories har behövt dras med sedan 70-talet som lever kvar, och som inte visar några tecken på att avta under Cameron. Att Blair inte har lyckats ta och vinna en genomgripande Europadebatt, utan snarare har sopat problemen under mattan, får också hamna på minuskontot. Hur Tories ens ska vara i närheten att kunna hantera EU-frågorna på ett intellektuellt koherent sätt vid ett eventuellt maktövertagande återstår att se. Men vem vet - kanske kan de visa sig vara mer ansvarstagande när ansvaret är deras att ta.

Tredje vägen bar med sig vissa 90-talsförhoppningar om medborgarskap, deltagande och lokalism. Så värst mycket med det har det nu inte blivit. Devolutionen till Skottland framstår kanske som den viktigaste reformen, men om man tänker på hur mycket som utlovades från början (genomgripande reform av överhuset, en allvarlig funderare på proportionell representation, kanske till och med en konstitution som finns på papper) så bidde det en tumme av en vante. Med glättiga utspel och tomma pekpinnar har man försökt styra den offentliga förvaltningen så gott man nu har kunnat. Så värst mycket deltagande och lokalism blir det inte när till exempel skolor och sjukhus fortfarande ligger på statlig nivå. De lokala myndigheternas roll blir ofta att försöka hålla ordning, samla skräp, och ibland samordna olika lokala aktörer till gemensamma insatser för olika saker. Då får man också ett valdeltagande i lokalval som ofta ligger på 30-40%.

Men ändå. I jämförelse med Blair framstår Jacques Chirac och Gerhard Schröder som de opportunistiska dussinpolitiker de oftast var. I jämförelse med det sant reformistiska New Labour ser man hur traditionalistiska och hur lite ifrågasättande, drivande och samhällskritiska de svenska socialdemokraterna ändå är. Blair skapade inte bara en politisk brytning med det gamla. Han gav röst åt en ideologi, som jag ändå tror kan ha framtiden för sig, i Frankrike, USA, Östeuropa. Misstagen kan vi aldrig glömma. Men det är ibland bättre att göra fel än att göra ingenting alls.