Kvalitet på högskolan?

Nu är Högskoleverket klara med sin granskning av alla högskoleutbildningar, och resultaten presenteras på DN Debatt. Lite pinsamt är att notera att Uppsala har högst antal utbildningar i landet vars examensrätt har ifrågasatts, men så blir det nog när man har ansvar för en stor mängd småspråk från A-nivå till forskarutbildning med bara någon enstaka disputerad lärare, som fallet är i jämförande indoeuropeisk språkforskning, för att ta ett exempel, även om jag inte vet om examensrätten ifrågasattes just i det fallet.

Hursomhelst: HSV pekar på problemet med att lärosätena inte får några finansiella incitament för att höja kvaliteten, utan endast för att godkänna studenter. Istället för att pengarna slaviskt ska följa studenten så vill man att 5-10 procent ska fördelas efter kvalitet. Spontant känns det som ett ganska bra förslag. Det går att höja kvaliteten på högskolan, om bara viljan finns. Det viktiga är också att HSV föreslår att lärosätena själva får en stark ställning när det handlar om att bedöma kvaliteten. Detta peer-reviewsystem är väldigt viktigt, eftersom alternativet blir att politruker lägger in politiska värderingar i begreppet "kvalitet".

Man kan ju leka med tankeexperimentet att alla pengar skulle fördelas efter kvalitet. Man kan verkligen fråga sig om dagens skillnader mellan hum-sam och tek-nat i fråga om finansieringsnivåer skulle vara så stora då. Om utbildningarna på statskunskapen och biologin vore lika bra, kvalitetsmässigt, så skulle de också få lika mycket pengar. Detta väcker en hel del komplicerade frågeställningar, som främst har att göra med kommensurabiliteten hos kvaliteten på utbildningar från olika vetenskapsområden. Det är en sak att man kan bedöma att nationalekonomin i Lund är bättre än i Skövde, men det är en helt annan sak att bedöma om nationalekonomin i Lund är bättre än matematiken. Det kanske går teoretiskt, men det är nog väldigt svårt att göra i praktiken.

Det blir lite mer marknadstänkande med ett större kvalitetsfokus. Lärosätena kommer att behöva söka andra vinstmaximerande strategier än att bara pressa igenom så många studenter som möjligt. Mindre lärosäten kommer kanske att (som idag) behöva ställa kvalitet kontra kvantitet mot varandra, medan större lärosäten snarare kan använda sin kvalitet som ett argument.

Eller? Kommer man verkligen att behöva ställa kvalitet och kvantitet mot varandra? Det beror väl på vad man menar med kvalitet? Om man tar det Kvalitetsmanifest som SFS utarbetat sägs kvalitet även inbegripa sådana saker som mångfald i utbildningen och en jämn könsfördelning. Nja, det låter snarare som en fråga för antagnings- och urvalssystemen och det interna mångfalds- och jämställdhetsarbetet, liksom en fråga om hur samhället i stort gestaltar sig. (SFS verkar dock ha bättrat sig från det utkast som först förelåg, och som vi från Halvera.nu i vintras fick möjlighet att kommentera. Om jag minns rätt innehöll kvalitet där även sådana saker som att alla studenter lyckades genomföra sin utbildning, vilket minst sagt är lite tveksamt, även om det kan finnas sådana aspekter också.)

Det finns en sak som jag saknar från HSV:s rapport: internationell benchmarking. Det känns extremt svårt att avgöra hur väl svenska utbildningar står sig i en internationell jämförelse. HSV nämner något om det på DN Debatt, men framför allt borde det vara en viktig komponent i lärosätenas dagliga kvalitetsarbete. I högskolesektorn liksom många andra samhällssektorer har vi i Sverige svårt att gå utanför våra egna gränser och ta emot intryck och idéer utifrån. Det är en brist som vi inte har råd med i Bolognaprocessens tidevarv.