tisdag 22 maj 2007

Äntligen!

Linda Nordfors, som driver Sveriges enda konstbyrå, bryter skarpt med de rådande kulturpolitiska normerna på DN Kultur, genom att ifrågasätta att privat finansierad kultur på kommersiell basis verkligen skulle vara så fruktansvärt. Låt mig citera ett längre stycke:



Som konstnär som gärna arbetar med kommersiella förtecken får jag ofta frågan: "Men gör du vad du egentligen vill?" Den frågan bygger på en föreställning att vissa pengar lättare suddar ut personlig vilja och integritet än andra. Frågan förutsätter att det är skillnad på mig och på de konstnärer som får sin huvudsakliga försörjning från bidrag och stöd av olika slag. De följer sitt konstnärliga kall, jag ligger i riskzonen att förblindas av mammon. Är det någon som på fullt allvar tror att konstnärer av en slump känner inspiration att arbeta med barnteater samtidigt som det anslås en ansenlig summa pengar för att stödja barnkultur? Och är det någon som dömer ut det som skapas på grund av detta sammanhang, eller bedömer man de enskilda verken utifrån sin egen kvalitet?
Nordfors pekar på ett allmänt problem med statlig kulturpolitik: man kan inte finansiera allt. Så då måste man sätta ner kriterier för vad som ska finansieras och inte. Om dessa kriterier överhuvudtaget ska bli verkningsfulla så måste de operationaliseras. Men det är givetvis också så att man då, som Nordfors konstaterar, (o)medvetet styr kulturskapandet i en viss riktning. Även väldigt allmänna, icke-diskriminerande kriterier som "kvalitet" eller "mångfald" riskerar att bli gränssättande och styrande, i alla fall när det utarbetas en praxis för hur dessa begrepp ska tolkas. Den som har makten över kriterierna och deras tolkning får en makt över kulturen som endast alternativa finansieringskällor kan bryta. Och riktigt farligt blir det ju om man frångår de allmänna kriterierna för att särskilt inrikta sig på vissa områden eller vissa perspektiv. (Forskningspolitiken har ju enligt vissa ibland riskerat att hamna i det träsket.)

Jag har ingen anledning att förutsätta att Linda Nordfors vill gå hela vägen och slutligen ifrågasätta statens rätt att använda skattebetalarnas pengar för att finansiera sina kulturella favoritprojekt. Men att ifrågasätta den idealisering av den demokratiska centralismen som ganska ofta framskymtar i finansieringsdebatten är ett modigt och viktigt första steg.

1 kommentar:

Anonym sa...

"Den som har makten över kriterierna och deras tolkning får en makt över kulturen som endast alternativa finansieringskällor kan bryta. Och riktigt farligt blir det ju om man frångår de allmänna kriterierna för att särskilt inrikta sig på vissa områden eller vissa perspektiv."

Ja, absolut. Men jag ser lika stora farligheter med den sfär inom vilken den kommersiella konsten verkar.

Dessa områden och perspektiv som kan komma att styra var checkhäftet landar borde granskas närmare. Och därför finns den ifrågasättande konsten. Men att lösa problemet med denna konst, som står utanför de gråputtrande institutionerna, är inte att lära den att "skriva och räkna". Kastas denna konst ut på nyttosavannen, tvingas den in i ett minst lika förljuget system.