Platon om makt och rätt

För ett par veckor sedan köpte jag på mig ett utrangerat biblioteksexemplar innehållande Claes Lindskogs översättning av "Gorgias" och Ellen Westers översättning av "Symposion" (Gästabudet) för 20 kr. Bättre värde för pengarna kan man knappast få till priset av en Daimglass.

En sak man slås av genom dialogen är den närmast Kristusliknande etik som resulterar av att Platon/Sokrates lägger ett så oerhört stort värde vid att söka göra det rätta, oavsett vad. Doktrinen dras till sin närmast absurda slutsats när Sokrates hävdar att eftersom det är värre att göra orätt än att lida orätt, borde man, om man hatade sin fiende som hade gjort en själv orätt, inte åtala och bestraffa honom, utan hellre använda sin talekonst till att driva åtal mot sig själv och sina vänner, fastän oskyldiga, och bli bestraffade inför folkförsamlingen. Liknelsen med att vända andra kinden till är uppenbar, men precis som i evangelierna väntar rättvisan efter döden: de rättrådiga hamnar i himlen/de lycksaligas öar, medan de orättrådiga hamnar i helvetet/Tartaros.

Det finns också någonting tydligt kantianskt över Sokrates insisterande på att det är gott och förnuftigt i sig att handla i enlighet med dygden och söka det rätta, även om man inte står att vinna materiella fördelar på detta. På samma sätt menar också Sokrates/Platon att bara för att man vill någonting betyder inte det att det är det bästa för en själv. Denna idé, att självförverkligande inte är det samma som lustmaximering, kommer igen hos Aristoteles (och ganska många grekiska tänkare generellt), och är ett vanligt återkommande tema hos moderna neoaristoteliker (och då tänker jag inte på Ayn Rand, som är ett annat kapitel, utan snarare på Martha Nussbaum).

Vi ser också ett par idéer som kommer igen i den senare dialogen "Staten", främst det att politik, statskonst, kan liknas vid andra konster och likaledes kräva samma sorts expertis. Sokrates tar här upp en liknelse som inte förekommer ens i den mer tydligt fascistiska "Staten": han liknar diskussionen om statens ändamål mellan å ena sidan honom själv, och å andra sidan sofister och retorer som Gorgias, Polos och Kallikles (Sokrates opponenter i dialogen), med folket som domare, vid en diskussion mellan en läkare och en kock, med en skara barn som domare. På samma sätt som Sokrates/Platon vill föreskriva folket hårda och tydliga regler i dygdens tjänst, så vill läkaren föreskriva barnen medicin och åderlåtning för att göra dem friska. Men däremot vill sofisterna gå folket till mötes och göra allt vad det ber om, på samma sätt som kocken, för att vinna diskussionen, utlovar att göda barnen med godsaker. Och på samma sätt som barnen dömer till fördel för kocken, så dömer folket till förmån för sofisterna. Och på samma sätt som en vis, paternalistiskt välvillig person kan se att barnen har fel, så kan Sokrates se att folket har fel om sitt eget bästa. Liknelsen kastar en mörk skugga över den soliga, förnuftiga stig man vanligen trampar upp i sällskap med Platon. Med en duns återvänder man till 2000-talet och finner att filosofins möjligheter trots allt är rätt begränsade.