Ett val mellan pest och vinterkräksjuka

Så har då Nicolas Sarkozy vunnit det franska presidentvalet. Skulle jag stått med ett röstkort i handen i söndags hade jag nog röstat på samma sätt som majoriteten av det franska folket. Men lockelsen att gå ut i det franska solskenet, ta en promenad genom Tuilerierna och låta klockan passera förbi 20 utan att masa mig till vallokalen hade nog varit stark. Några reflektioner:

Sarkozy har lovat att få Frankrike på fötter, men frågan är om hans ekonomiska program är starkt nog. Att avskaffa 35-timmarsveckan borde göra en hel del, men Frankrike har fortfarande inte fått en president som inser det grundläggande värdet av frihandel. Ju längre de franska industrierna och jordbruken skyddas av protektionism, desto längre efter halkar de.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta om en fransk president, men Sarkozys idé om ett minifördrag för EU verkar vara ett vettigt förslag. Lös de institutionella frågorna, möjliggör vidare utvidgning, försök hitta en konstitution som inte bara har en realistisk chans att få stöd från alla EU-länder, utan som också kan hålla i flera årtionden. Att Sarkozy tar detta steg är viktigt; nu väntar vi bara på att David Cameron ska klargöra att även en eventuell toryregering efter 2009/2010 kommer att spela en konstruktiv roll i Europa.

Sarkozy skulle naturligtvis förneka det, men Frankrike är ett delat land. Det är väldigt oklart hur detta kommer att påverkas av Sarkozys tid i Elyséepalatset. Å ena sidan lider Frankrike av kraftiga insider/outsider-problem på arbetsmarknaden, som gör att många unga flyttar till England eller Tyskland på jakt efter jobb. (För comic relief, läs Martin Newlands artikel i Guardian/Observer. Ett par intressanta poänger, men inget som skulle hålla kvar en 28-årig arbetslös akademiker i Paris.) Om Sarkozy kan starta igång Frankrikes ekonomi och få folk i arbete kan kanske dessa problem minska.

Men å andra sidan: Sarkozy får Mauricio Rojas att verka som Masoud Kamali. Det krävs ett annat tilltal för att få banlieuernas unga att känna någon form av förtroende för den franska republiken. Kanske var det synd att Sarkozy övergav sitt förslag om affirmative action (som socialisterna motsatte sig). Något måste i alla fall göras, och det är oklart om Sarkozy har den medvetenhet om detta som krävs.

Till sist: att skåda hur den franska vänstern i form av PCF och PS faller tillbaka i inre fraktionsstrider är alltid roligt. Men vänstern har fortfarande en roll att spela i fransk politik, och det är viktigt att det är Ségolène Royal och inte Laurent Fabius och dennes gelikar som får sista ordet. Royal står för en konstruktiv vänster, vilket är mer än vad man kan säga om många andra i hennes parti.