Kielos x 2 om identitetspolitik

Egentligen varje inlägg jag hittills har läst av Katrine Kielos har givit uppslag till tankar och funderingar, vilket måste vara ett betyg så gott som något för en blogg. Här två uppmärksammade artiklar om identitetspolitik, dels i Tiden, och dels på Jonas Morians blogg.

Kielos' tes är att Mona Sahlins politik är en form av identitetspolitik, och därmed strider mot det som socialdemokratin står för. Precis som Bo Rothstein har uppmärksammat menar Kielos att det verkar finnas en tydlig konflikt mellan identitetspolitik och visionen om en generell välfärdsstat, där identitetspolitiken förutsätter särbehandling för att motverka diskriminering. Hon skriver:

Svensk socialdemokrati förespråkar generella politiska lösningar. Vår välfärdspolitik omfattar alla, inte bara människor med låga inkomster. Vår rörelse har motsatt sig behovsprövade system eftersom de delar upp människor i ”mottagare” och ”betalare” vilket skapar intressemotsättningar. Vi menar att behovsprövade system är förnedrande för ”mottagaren” som tvingas in i en identitet av hjälplöshet och tacksamhetsskuld gentemot de mer priviligerade. Ett sådant system legitimerar bara ett i grunden orättvist klassamhälle.

Mnja. Även generella system ger ju definitivt upphov till nettobetalare och -mottagare, och många har nog ganska bra koll på vilken grupp av dessa de tillhör. Den taktiska knorren med den generella välfärdspolitiken är ju dock att man genom progressiv beskattning kan ta ut så mycket skatt från höginkomsttagarna att man kan få även medianväljaren att tjäna på välfärdssystemen. Det finns en del forskning som visar att denna egenskap hos den svenska välfärdsmodellen är ganska viktig, och att den upprätthåller det opinionsmässiga stödet för välfärdsstaten på ett annat sätt än i t.ex. USA. Om socialdemokraterna vore socialliberaler i Rawls' anda skulle ju den vanliga medelklassen säkerligen behöva räkna med att lägga undan en tusenlapp i månaden för sina barns universitetsutbildning, medan de hemlösa skulle plockas bort från Stockholms gator och ges mat och husrum istället för att behöva tigga. Kielos själv (liksom många andra socialdemokrater) erkänner som sagt öppet att det inte primärt är de fattiga som är föremål för välfärdsstatens uppmärksamhet, utan folk som har det bättre ställt.

Men åter till identitetspolitiken, för jag tycker att det finns många poänger i Kielos' kritik av Sahlin. Som liberal menar jag att det är självklart att det samhälle man vill sträva efter med hänsyn till kön, etnicitet eller sexualitet är ett samhälle där människors livsval inte struktureras efter dessa kategorier. Kanske är det det Kielos menar med att "dekonstruera begrepp som etnicitet, sexualitet, kön och ras". Målet är att göra dessa egenskaper till egenskaper som alla andra som en individ har. Människors livsval struktureras inte på ett avgörande sätt av om de blir skalliga tidigt eller inte, om inte människor själva gör ett val att lyfta fram denna sida hos sig själva. På samma sätt bör det förhålla sig med etnicitet, sexualitet, kön och ras. Men problemet med identitetspolitiken, som Kielos är inne på, är ju just att den lyfter fram dessa egenskaper hos individer, utan att egentligen sikta på att reducera deras betydelse för individernas handlande. Tillåter identitetspolitiken en egentligen att säga "Nu är vi klara, nu är individerna befriade från sina bojor, nu lägger vi ner särbehandlingen"? Ett övergripande, mer filosofiskt problem med identitetspolitik (och kvotering generellt) är att den gör utfallet till självändamål och inte processen, vilket ju också förutsätter att man centralt har bestämt vad utfallet ska bli, vilket kan vara problematiskt i vissa fall.

Men framför allt kan identitetspolitik verka osynliggörande genom att den lyfter fram vissa drag hos människors identitet istället för andra. Kan vi egentligen säga: "De här dragen hos en människa är så viktiga att vi bör lyfta fram dessa istället för andra?" Det kommer alltid att finnas vissa som vill framhäva andra egenskaper hos sig själva. För svarta kvinnor under medborgarrättsrörelsen kunde deras identitet som svarta ofta vara en viktigare determinant för deras beteende än deras identitet som kvinnor. Är det då rimligt att skapa en identitetspolitik som tar hänsyn till kön men inte till ras? Nej, naturligtvis inte, skulle en identitetspolitiker svara, vi bör ta hänsyn till både kön och ras. Men religion? Politisk åskådning? Yrkeskategori? Civilstånd? Födelseort? Bostadssituation? Det är inte omöjligt att tänka sig vissa förment befriade män i Hyresgästföreningen för vilka deras identitet som hyresgäster är viktigare än deras identitet som män. För att inte tala om den så kallade "studentrörelsen"...

Poängen: identitetspolitik syftar till vissa gruppers lika representation, men inte till den enskilda människans befrielse och kontroll över sitt eget liv. Jag tror inte att man ska utesluta positiv särbehandling i dess mildaste form, och jag tror definitivt inte att man ska blunda för de strukturer som finns i samhället (även om man ibland måste ha lite empiri på fötterna innan man fastslår att det finns strukturer), men målsättningen måste ständigt vara att ge individen i all hennes komplexitet fritt spelrum att forma sitt eget liv. Den grundinställningen verkar identitetspolitiken sakna, men det är den knappast ensam om.