Jag var på väg att skriva att inget av detta naturligtvis framskymtar i Le Figaros omfattande bokslut över Chirac-eran, men sista meningen röjer dock en viss kritik: "Hans kopplingar till kontinentens sista 'dinosaurier', något som han aldrig förnekade, kunde ge intrycket av att han motsatte sig yngre afrikanska generationers strävanden." (Endast ungefärligt översatt.) Mer än så blir det inte i kritikväg. Men mer avslöjande är nästan citatet i samma artikel från en (icke namngiven) ex-minister: "I 120-130 länder ger Jacques Chirac ifrån sig en positiv image." Ja, jo, det må vara sant, men i hur många länder skulle det fortfarande vara fallet om alla de länderna blev demokratier, och om Frankrikes syn på frihandel och EU:s exporttullar klargjordes för dem, särskilt länderna utanför Cotonou-området?På visit i Tunisien proklamerade Chirac att eftersom ”de viktigaste mänskliga rättigheterna är rätten till mat, till hälsa, utbildning och bostad”, så är de mänskliga rättigheterna i Tunisien ”högt utvecklade”. Strunta med andra ord i dissidenterna som misshandlas av polisen.
När Gerhard Schröder förlorade förbundsdagsvalet drog jag en djup suck av lättnad, och det verkar som att Angela Merkels tillträde har medfört en mer realistisk Rysslandspolitik. (Ju mer nyheter som kommer ut från Ryssland om utvecklingen där, desto mer skrämmande och i grunden oroande framstår Schröders helt okritiska krälande inför Putin.) Sarkozys tillträde till presidentposten i Frankrike medför förhoppningsvis en liknande omorientering, men jag är lite för dåligt påläst för att kunna känna någon större optimism. Att han verkar vilja återuppliva det fransk-amerikanska partnerskapet efter fyra års misstro är dock ett positivt tecken. Att han å andra sidan fortfarande verkar värna om protektionism och industrinostalgi tyder dock på att Afrikas hopp till Frankrike åter verkar vara felställt, även om den nye presidenten förhoppningsvis har en mer universalistisk syn på det där med värdet av demokrati.
PS. Chirac-citatet från Applebaum ovan rymmer naturligtvis omfattande filosofiska konsekvenser, som var och en lätt inser. Om Chirac satte sig ner på ett filosofiseminarium med sina åsikter skulle han få allvarliga problem. Hur skulle man överhuvudtaget gå tillväga för att skapa en rättighetsteori som gör att diverse sociala-positiva rättigheter sätts över de grundläggande negativa rättigheterna? Jag kan förstå att man kan ha en rättighetsteori där man inte lexikaliskt överordnar de negativa rättigheterna de positiva. Jag skulle till och med kunna förstå att man menar att grundläggande mänskliga behov som mat, husrum, hälsa och utbildning överordnas politiska rättigheter som allmän rösträtt, även om jag inte delar denna uppfattning, och framför allt inte åsikten att dessa skulle stå i konflikt med varandra. Men att säga att rätten till liv och skydd från godtyckligt frihetsberövande och tortyr och annan kränkande och omänsklig behandling är i sig per definition mindre värd än rätten att gå i skola är en extremt tveksam rättighetsteori, särskilt om den uttalas av statschefen för en västerländsk, liberal demokrati. Hur man rent filosofiskt skulle grunda en sådan rättighetsteori övergår mitt förstånd.
PPS. Idag/imorgon (fredag 17 maj) är det val i Algeriet, och väl värt att notera är att det liberala, sekulära partiet RCD som kämpar för kabylernas rättigheter ställer upp igen, efter att ha bojkottat valet förra gången. Förhoppningsvis är det ett rätt beslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar