Den tredje vägen

Anthony Giddens intervjuas i Le Monde med anledning av presidentvalet och sin nya bok, som är ett bokslut över Blairs tio år vid makten. Precis som undertecknad skulle han ha svårt att ta ställning för endera kandidaten i det franska valet. Han följer knappast de svenska socialdemokratiska kommentatorerna i att heja fram Ségo hela vägen, om man säger så.

Giddens' tredje väg är ett märkligt projekt. Å ena sidan handlar det om att skapa en reformistisk socialdemokrati, som i stället för att driva bidragslinjen och gå till storms mot dem som tjänar riktigt mycket, satsar på kvalitet i den offentliga sektorn, inte minst med hjälp av public-private partnerships. Framför allt innebär det ett filosofiskt ställningstagande som accepterar och bejakar det Giddens i Le Monde-intervjun kallar för en "strukturell individualism", där människor i det senmoderna* samhället förväntar sig att kontrollera sina liv själva. Det viktiga med tredje vägen, och det som gör att blairismen är väsensskild från det Göran Persson åstadkom under sin tid vid makten, är just att den pragmatiska reformismen med sikte främst på ett autonomibegrepp, inte lika mycket ett jämlikhetsbegrepp, blir själva ideologin, hellre än ett resultat av valstrategiska överväganden. Det som gör Tony Blair helt unik som europeisk politiker idag är att det han gör, rätt eller fel, det gör han inte för att han måste vinna val, utan för att han tycker att det är rätt.

Men Blairs projekt har gått i stå. I takt med att hans egen popularitet har underminerats har det också blivit tydligare att han saknar mandat inom sitt eget parti för många viktiga individualiserande reformer. Brown verkar inte kunna ge Labour den förnyelse som skulle behövas för att ta nya tag. Istället har den andra sidan, minst lika viktig, av tredje vägen-projektet blivit allt tydligare, den som Sörlin hintar om på DN Kultur: tredje vägen är en kommunitarism. Det går nästan inte att tänka sig en mer kommunitaristisk politik i Europa idag än den som Blair för. Labour är inte ett värdekonservativt parti i traditionell mening: man har en liberal grundsyn på kvinnors, minoriteters och icke-heterosexuellas rättigheter. Men samtidigt inför man kameraövervakning med högtalare som ska tala om för folk, särskilt huvtröjsbeklädda ungdomar i underklassområden ("hoodies"), när de beter sig illa. Man ägnar en oerhörd uppmärksamhet på frågan om "antisocialt beteende", något som ju är en politisk icke-fråga i nästan alla andra europeiska länder. Och till detta kommer att man också står för en integrationspolitik där man starkt betonar att invandrargrupper måste följa de värderingar som det brittiska samhället står för. Varför då? Återigen, inte för att man är värdekonservativa, utan för att kommunitarismen betonar vikten av att man har någon form av gemensam värdegrund i ett samhälle, lite oavsett vilken den är. Detta har blivit tydligare och tydligare de senaste åren, och det bidrar till att ge New Labour en moraliserande sida som på sitt sätt är betydligt otrevligare än de politiska misstag man har begått i Irak.

*Jag retar mig alltid på ordet "senmodern". Såhär i skrivandes stund kan jag inte svära på att just Giddens använder begreppet, men Habermas gör det. Man kan ju inte avgöra om en viss tidpunkt befinner sig tidigt eller sent i ett händelseförlopp innan det är slut! Och om moderniteten inte har gått över i en postmodernitet (utan fortfarande håller på, låt vara att den är sen), ja då kan den ju lika gärna hålla på ganska länge till, eller hur? Den utsugning Marx ansåg vara kännetecknande för kapitalismen i dess mest fulländade form visade sig vara ett tecken på dess barndom, och det finns ingen anledning a priori varför de som betecknar dagens ekonomi som "senkapitalistisk" skulle vara närmare sanningen.