Åtminstone av Sjögrens artikel får man intrycket av att "svenskheten", den svenska socialdemokratiska konsensusstaten, huvudsakligen utmanas (inte nödvändigtvis hotas) av människor som kommer hit och bär med sig andra kulturella synsätt. Hon noterar, vilket säkert är korrekt, att folkhemsmodellens anpassnings- och absorptionsförmåga, förmågan att "förhandla" fram ett nytt folkhem, kommer att bli av avgörande betydelse. Men det hade hon kanske inte behövt mångkulturalismen för att säga:
När jag läste svensk etnologi på 1970-talet slogs jag av den överensstämmelse som fanns över seklerna av svensk historia mellan folket, kyrkan, folkrörelserna och socialdemokratin, det hela präglat av starka drag av puritanism, konsensussträvanden och icke-våld.Kyrka. Folkrörelser. Till och med socialdemokrati. Dessa begrepp förlorar sin relevans inte bara på grund av invandringen utan på grund av globalisering och postindustrialisering. De gamla berättelserna, om hur den lagbundne kungen, de fria bönderna och den ansvarstagande adeln byggde en nationalstat som liberalerna industrialiserade, och tillsammans med socialdemokraterna i bred samförståndsanda demokratiserade och gjorde till en välfärdsstat, förlorar alla till mycket stor del sin relevans i ett samhälle där mycket av den underliggande socioekonomiska ordningen har förändrats. Jag beklagar inte detta - snarare tvärtom, även om jag i och för sig tycker att just avsaknaden av politiskt våld och omfattande instabilitet kan vara en bra sak att ha. Men det var egentligen inte det jag ville säga med detta inlägg.
Utan snarare att en politisk diskurs där "svenskhet" alltför nära kopplas till de politiska idéer som tidigare har varit rådande hos merparten av befolkningen riskerar att undergräva sig själv. Ibland när man lyssnar på företrädare för arbetarrörelsen slås man av att de vill försöka vinna den politiska diskussionen per definition, genom att sätta den "svenska modellen" som ram inom vilken all politisk debatt måste äga rum. Ibland verkar det nästan som att man slutar att argumentera för sina åsikter i sak, utan bara kort hänvisar till vikten av att bevara den svenska modellen. Och det är då jag känner mig förfrämligad i Sverige.
För vad gör man, om man är född medborgare i ett land med ett idébaserat medborgarskap, men inte känner någon större tilltro till idéerna? Flyttar, naturligtvis, om man inte kan förändra andras sätt att tänka, och det behöver inte vara något problem i det. Det är nog så att det måste finnas vissa grundläggande värderingar i ett samhälle, som människor åtminstone inte aktivt får motsätta sig, för att samhället ska fungera. Men som det ser ut i dagens samhälle kan vi inte bygga dessa värderingar på gemensamma erfarenheter, därför att människors erfarenheter ser helt annorlunda ut, inte bara därför att vi kommer från olika kulturer, utan därför att vi i dagens samhälle har betydligt större möjligheter att forma vår egen upplevelsevärld. Vi ser inte på samma TV-program längre. (Många unga ser knappt på TV alls, vilket märkligt nog framkallar nostalgiska suckar från den vuxenvärld som bara för någon generation sedan gick till storms mot dumburken.) Vi lyssnar inte på samma musik. (Vi har överhuvudtaget inte samma förhållande till, och sätt att se på, musik.) Vi äter inte samma mat. Och kanske är det till och med så, ja, förmodligen är det så, att vi inte ser på samhället och politiken på samma sätt. Att då kunna definiera spelregler för de offentliga angelägenheterna, som både kan åtnjuta människors lojalitet (eller åtminstone tysta acceptans), men som samtidigt kan vara tillräckligt stabila inte bara för att bygga ett fungerande samhälle, utan även ett samhälle som kan växa och utvecklas, är en svårare uppgift idag än den kanske var tidigare, och man kan då inte försöka bygga en medborgarskapstanke, implicit eller explicit, på ett visst partis eller en viss ideologis grund. Men det är inte ett resultat av mångkulturalismen, utan av betydligt bredare samhällsförändringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar