Toynbee om PR + Ska vi lägga ner Lib Dems?

Polly Toynbee brukar vanligtvis stå för en ganska tråkig brownitisk reflexsossighet, men vi håller i alla fall med varandra om att fördelarna med proportionell representation överväger nackdelarna. Det har de senaste åren varit en märklig exercis att observera, när socialdemokraterna under Göran Persson och Pär Nuder motsätter sig skilda valdagar med hänvisning främst till att valdeltagandet skulle minska kraftigt, men ändå pläderar för majoritetsval, som ju enligt all statsvetenskaplig forskning också leder till en kraftig minskning (förmodligen större) i valdeltagandet. Det man sällan tänker på vad gäller Blairs tioårsperiod som premiärminister är ju att han aldrig har varit i närheten av en majoritet av folkets röster: 43% 1997, 40% 2001 och 35% 2005, men har ändå alltid haft en handlingskraftig majoritet (1997-2005 rentav förkrossande) i underhuset.

Det brukar ofta sägas om PR att det blir svårt att bilda handlingskraftiga majoriteter och att det blir svårt med ansvarsutkrävandet. Men väljarna har ju uppenbarligen försökt utkräva ansvar av Blairs regering: 65% röstade på någon annan istället 2005, men han sitter ju ändå kvar, låt vara med minskad majoritet. Jag tror dock i och för sig att det finns en viss poäng i denna kritik, särskilt om man ser på partisystem som det finländska, där koalitionerna ändras efter varje val, och där oppositionen knappast gör anspråk på att representera ett samlat regeringsalternativ som helt vill ersätta det nuvarande. Kanske ett "de facto-tvåpartisystem" som det svenska partisystemet idag är det bästa systemet av alla för ett ansvarsutkrävande, i alla fall när vi väl vet hur oppositionen har tänkt lösa sina regeringsbekymmer om de väl kommer till makten.

Det anknyter ganska mycket till Martin Kettles artikel (också i dagens The Guardian), om att lägga ner Lib Dems. Problemet för Lib Dems är att de så länge någon kan minnas har drivit frågan om införandet av PR (eller AV, STV, MMP eller någon annan lösning), och när de nu har fått det (i form av MMP i separata valkretsar) i Skottland och Wales så visar de sig oförmögna att hantera det. De kan nämligen överhuvudtaget inte redogöra på ett koherent sätt för hur de ska agera nu när inget parti har fått majoritet. Istället harvar de vidare i opposition som vanligt.

Problemet är ju uppenbart inför underhusvalet 2009/2010, som mycket väl kan resultera i ett "hung parliament", alltså att inget parti får majoritet, utan Lib Dems blir vågmästare. Hur ska de agera då? Ska de låta det största partiet bilda regering (som seden verkar bjuda) och ska de i så fall gå i koalition eller i opposition, eller ska de bilda majoritet med andra partier? Väljarnas uppgift i att utkräva ansvar av regeringen Blair/Brown blir ju väsentligen annorlunda beroende på om Lib Dems kommer att hålla en Labourregering under armarna eller inte. Lib Dems tystnad i denna fråga kommer att bli ett problem, särskilt om prognoserna om ett hung parliament håller i sig ju närmare valet vi kommer. (Däremot köper jag kanske inte Kettles idé om att partiet borde lägga ner. Den närmast chockerande stora övervakningsstat som Blair bygger upp visar väldigt tydligt behovet av en liberal opposition, eftersom det inte alls finns samma inbyggda ideologiska motstånd mot övervakningssamhället från Tories sida, låt vara att man idag ligger på rätt linje.)

Kettle argumenterar vidare för att man borde ha ett system med en direktvald borgmästare (och försteminister i Skottland och Wales) som kontrolleras av en vald församling som väljs proportionellt. Det är faktiskt ett ganska bra förslag, även om jag kanske inte köper Kettles argument om att detta skulle vara "normen" för local governments i andra länder. (Och i Skottlands fall är liknelsen till nationella regeringar bättre, och där ser man detta system nästan bara i Latinamerika.) Parlamentarismen står inte över all kritik, även om den sällan ifrågasätts här i Sverige, där ju inte minst monarkins fortlevnad gör det svårt att byta system, även om det är teoretiskt möjligt. Blandningen av proportionell rättvisa, handlingskraft och maktdelning gör det till en intressant modell, även om det också kräver en politisk kultur som kan hantera en cohabitation eller två. Förresten kommer det ju ibland i den svenska debatten upp förslag om direktvalda borgmästare, och detta är ju då vad vi skulle få, och det vore kanske inte så dumt.