Svenskan tar upp frågan om k-märkning. Egentligen finns ju inte själva begreppet "k-märkning", men eftersom alla ändå använder det så ska begreppet återinföras. Detta är i sig ett glädjande framsteg för de vanliga språkanvändarnas rätt att definiera sitt eget språks betydelser och referenser. Precis som SvD antyder så omöjliggörs möjligheten att föra ett samtal om en viss sak om själva orden man använder kommer att sakna betydelse. Om någon byråkrat eller språkvårdare ges rätten att definiera vilka termer som ska referera till vad inom hennes område kan hon helt enkelt vifta bort den vardagsspråkliga utsagan "Jag anser att Y bör ha egenskapen X" med svaret "Jag/vi har bestämt att termen 'X' antingen inte har någon betydelse, eller har en tom referensmängd. Din utsaga är alltså meningslös." Ridå. (Och jag ska inte ens börja ge mig in på om byråkraten/språkvårdaren då ansluter sig till referensteorin om mening, och på de problem som vidlåder den. Detta skulle handla om byggnadsminnen, inte meningsteori.)
Nåväl. Är det bra att k-märka? Problemet vore mindre om vi talade om byggnader som endast hade ett byggnadshistoriskt intresse - det vill säga inte brukades av människor. Om alla skyddsvärda byggnader per definition befann sig på platser där ingen ville bo, resa eller arbeta kunde vi k-märka vad som helst. Men nu är det inte så.
Jag minns en diskussion för ett par år sedan med en vän som menade att man inte skulle k-märka någonting, eftersom marknaden kunde hantera sådana saker istället. Hon hade definitivt rätt i att det största problemet ur ett kulturarvsperspektiv inte har varit det offentligas passivitet utan dess hyperaktivitet - i att tvärtemot folks åsikter riva ner gamla 1800-talsmiljöer och smälla upp 60-talsfunkis överallt. (Glöm inte det närhelst ni hör en socialdemokrat tala om k-märkning och kulturarvets betydelse.)
Problemet liknar på ett sätt det Buchanan 2003 kallar för "The tragedy of politics". Å ena sidan är den nyttighet som folk upplever i att bevara sina vackra byggnader en public good. Detta är lätt att kontrollera: vackra byggnader är icke-rivaliserande, eftersom den enes njutning av att se Uppsala slott i gryningssol inte inkräktar på den andres njutning, och de är icke-exkluderbara, eftersom i princip alla kan gå dit och titta på dem. Detta gäller särskilt monumentala byggnader i storstadsmiljö som dominerar sin omgivning, eftersom det torde vara näst intill omöjligt för en privat aktör att helt och hållet dölja en sådan byggnad för icke-betalare.
Men å andra sidan innebär förekomsten av en public good att det offentliga måste gå in och reglera dess konsumtion för att uppnå maximal effektivitet, och detta brukar det offentliga ofta göra dåligt och sällan bra. I fallet med k-märkning yttrar sig detta ibland i att diverse arkitekter uppvuxna i världens modernaste land vill k-märka byggnadsmiljöer som för den stora massan av människor snarare utgör public bads, dvs offentliga onyttigheter som man snarare skulle aktivt betala för att bli av med. (Åhlénshuset är ett bra exempel från Uppsala, även om jag börjar märka mer och mer att jag håller på att byråkratiseras som ersättare i kommunens byggnadsnämnd när jag kommer på mig själv med att gillande beundra dess tidstypiskt senmodernistiska drag när jag är nere på stan.) Vem ska avgöra vad som ska k-märkas? Helst människorna själva, måste man konstatera. Men problemet här är ju att folks smak kan förändras. Det som ett årtionde betraktas som ett public bad kan nästa årtioende komma att betraktas som ett public good. Har man då rivit kåken så är kåken riven och kan i praktiken inte byggas upp igen. Men frågan är kanske hur stort detta problem egentligen är, och framför allt vad som är den mest effektiva beslutsregeln - tillåt rivning av det som folk tycker är fult, eller bevara husen år efter år i hopp om att någon, någon gång kommer att tycka om det? Jag vågar chansa på det förra.
Jag tror att k-märkning faktiskt kan vara vettigt i vissa fall på grund av byggnadsmiljöns ställning som public good. Men jag tror också att k-märkning måste utformas mer som en reagerande, lyssnande process där det är medborgarna själva som spelar en stor roll i att besluta vad som ska k-märkas eller inte. Det är endast för deras skull och deras välbefinnande som detta ingrepp i den fria marknaden kan berättigas.
Referenser:
Buchanan, J.M.: "Politics as Tragedy in Several Acts", Economics & Politics, Vol. 15, Jul. 2003, 181-191. Finns i PDF-format lite varstans på nätet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
"Om alla skyddsvärda byggnader per defiition befann sig på platser där ingen ville bo, resa eller arbeta kunde vi k-märka vad som helst. Men nu är det inte så."
Jag skulle vilja påstå att en k-märkning i ett scenario beskrivet ovan är totalt meningslös. Bevarandet görs inte för framtida människor utan för de som lever i vår egen samtid. På samma sätt görs även urvalet och värderingen (bedömningen av dess betydelse ur ett historiskt perspektiv). Vidare så handlar k-märkning väldigt lite om arkitektur.
Att låta marknaden sköta k-märkning baseras på en naiv idé om vad k-märkning innebär. K-märkning görs inte för att ngt är vackert eftersom det är ngt som uppenbarligen förändras över tid. Varken marknaden, politiska block, kommuner eller enskilda individer kommer att ta detsamlade ansvaret för de miljöer som visar på hela samhällets utveckling dvs även det fula och obekväma som t ex sossarnas arbetsläger eller bl a centerns och kungahusets minst sagt bruna historia.
Public good eller nyttan avgörs inte enbart om ett bevarande inte inkräktar eller skadar någon annan. Den stora fördelen med k-märkning och kulturarv är att dagens människor tvingas tänka och diskutera det samhälle och de värderingar vi har idag, var kommer de ifrån, hur har de utvecklats och förändrats etc? Ett sådant ansvar kommer aldrig en fri marknad att ta på sig.
Skicka en kommentar